Kärlek som inte visas – men känns i hjärtat Anita kom ut från det röda torpet med en hink full av grisfoder och gick ilsket förbi sin man, Kenneth, som för tredje dagen i rad höll på med brunnen. Han skulle prompt snida dekorationer, det skulle ju vara fint – som om han inte hade annat för sig! Medan hon slet med sysslorna och djuren, stod han där med stämjärnet i hand, täckt av spån, leende mot henne. Vad var det för make hon hade fått av Gud? Inget smekande ord, inget temperament – bara tyst arbete, ibland kom han fram, såg henne i ögonen och drog handen genom hennes tjocka, blonda fläta – det var all ömhet hon fick. Anita drömde om kärlek, om att bli buren över tröskeln, söta ord viskade i örat och färska blommor på kudden varje morgon. Men Kenneth var snål med sin ömhet, ibland undrade hon om han ens älskade henne det minsta? ”Gud hjälpe, grannfrun,” ropade grannen Viktor över staketet. ”Kenneth, håller du fortfarande på med dina krusiduller? Till vilken nytta?” ”Vill att mina barn ska växa upp som goda människor – i skönhetens tecken.” ”Tja, först måste det bli några barn också!” flinade Viktor och gav Anita en blinkning. Kenneth såg sorgset på sin fru. Anita skyndade generat in. Hon hade inte bråttom med barn – ung och vacker ville hon leva för sig själv ett tag till, och maken var ju varken eld eller vatten. Viktor däremot… Så ståtlig, så karismatisk! Mötte han henne vid grinden pratade han så mjukt att hon knappt kunde andas, ändå flydde hon alltid. Hon hade ju lovat vara en trogen hustru, precis som mor och far var mot varandra. Men varför längtade hon ändå efter att möta grannens blick genom fönstret? Nästa morgon, när Anita skulle släppa ut kon, mötte hon Viktor vid grinden. ”Anita lilla, varför undviker du mig? Är du rädd? Blir snurrig bara jag ser på dig – kom över till mig när din Kenneth ger sig av och fiskar i gryningen. Jag ska skämma bort dig så du blir den lyckligaste av alla.” Anita blossade, hjärtat rusade men hon gick raskt vidare utan ett ord. ”Jag väntar på dig,” ropade han efter henne. Hela dagen gick tankarna till Viktor och hans blick, men modet svek henne varje gång. Kanske, imorgon gryning…? På kvällen eldade Kenneth bastun och bjöd in Viktor att bada. De satt och slog varandra med björkris och njöt. Vargas satte in hemmabränt och tilltugg innan hon gick ner i potatiskällaren efter inlagda gurkor. Då hörde hon plötsligt från förstukvisten: ”Varför är du så feg, Kenneth? Följ med för en gångs skull. På dansbanan finns änkor som skulle ösa kärlek över dig, riktiga skönheter!” ”Inte för mig,” svarade Kenneth. ”Jag vill inte ha några andra. Min fru är den vackraste som finns. När jag ser på henne ser jag inget annat, och min kärlek är större än vårfloden. Jag kan bara inte säga det med ord… Jag är rädd att förlora henne, jag kan inte leva utan henne, inte ens andas.” Anita stod stilla med hjärtat bultande högt i bröstet och en tår på kinden. Så steg hon in i bastun och sa högt: ”Hördu, Viktor – gå du och värm änkorna, här har vi viktigare saker för oss. Det är ingen här som kan beundra Kenneths snidade konst än – men det kan bli ändring på det! Förlåt mig, älskade, för att jag tvivlat: lyckan har jag haft i mina händer hela tiden.” Nästa morgon, när gryningen kom, gick Kenneth inte ut och fiskade.

Kärlek på svenska

Anna stod i farstubron med en hink full av matavfall till grisarna och gick irriterat förbi sin man Gösta, som tredje dagen i rad stod och täljde vid brunnen. Han hade fått för sig att göra vackra träsniderier på brunnslocket, som om han inte hade nog med sysslor! Hon skötte gården, matade djuren och hade alltid något att göra, medan han stod där bland spånen, flinande som vanligt. Vad var det för man som Gud givit henne? Inga söta ord, han slog aldrig näven i bordet eller visade någon riktig passion. Han bara jobbade stilla, ibland kom han fram, såg henne i ögonen och strök handen över hennes tjocka blonda fläta det var hela hans ömhet. Men ack, vad Anna längtade efter ett gullhöna eller att bli kallad för lilla älvan

Hon funderade över sin kvinnoöde när hon snavade nästan över Gamle Bamse, deras trogna hund. Gösta flög fram och tog emot henne innan hon föll och såg strängt på hunden:
Men Bamse! Ska du vara i vägen och nästan välta din matte?

Bamse sänkte skuldmedvetet blicken och tassade bort till sin koja. Återigen förundrades Anna över att djuren alltid tycktes förstå hennes man så väl. Hon hade en gång frågat honom varför och han hade bara svarat:
Jag älskar djuren, och de känner det.

Anna drömde också om stor kärlek, om att bäras omkring på armarna, viskningar i örat och en bukett vitsippor på kudden varje morgon… Men Gösta höll hårt på känslorna, och Anna hade faktiskt börjat undra om han överhuvudtaget älskade henne det allra minsta?

Gud hjälpe er, grannes, ropade Algot över gärdesgården. Gösta, pysslar du än med det där onödiga snidandet? Vem ska ens bry sig om dina mönster?

Jag vill att våra barn ska växa upp med känsla för skönhet, sade Gösta stillsamt.
Men några barn har ni väl inte fått ännu, gav Algot tillbaka och flinade mot Anna.

Gösta såg sorgset på sin fru och Anna hastade generad in i stugan. Hon hade inte bråttom att bli mor ännu ung och grann ville hon ju leva lite för sin egen skull, och Gösta var varken hetsjäl eller något sällsynt praktexemplar. Algot däremot lång, bredaxlad och alltid redo med vänliga ord när de möttes vid vägen: Smultronhjärta, lilla solskensflicka Då drog det så där i magen och benen blev mjuka men hon flydde alltid, hon visste sitt löfte; vara trogen hustru. Mor och far hade levt så, och som de hade vårdat sitt äktenskap.

Ändå varför längtade hon plötsligt så efter att kika ut genom fönstret och möta grannens blick?

Följande morgon följde Anna kon ut på skogsbete vid gryningen och mötte Algot vid grinden:
Annika lilla, varför undviker du mig? Är du rädd? Jag kan inte se mig mätt på dig hjärtat slår volter när du syns till. Kom till mig när solen vaknar. När din Gösta ger sig av till sjön på fisket, kom till mig. Jag ska ge dig mer kärlek än du anat, lycklig ska du bli…

Anna rodnade djupt, kinderna hettade, hjärtat slog hårt, men hon svarade inget, utan skyndade vidare.
Jag väntar på dig, ropade han efter henne.

Hela dagen snurrade tankarna kring Algot. Hans milda leende och alla de vackra orden lockade mer än hon ville erkänna, men att faktiskt ge vika det vågade hon ändå inte. Men det var ju några timmar kvar till gryningen kanske, kanske…

På kvällen hade Gösta tänt bastun. Grannen bjöds såklart in, han behövde ju inte slösa sitt eget vedförråd. De piskade varandra med björkris, njöt av hettan, suckade av välbehag. Efter badet satt de och vilade i omklädningsrummet. Anna bar fram en karaff hembränt och tilltugg och påminde sig om de saltgurkor hon lagt i jordkällaren. Hon gick ner i mörkret, tog några gurkor, men när hon skulle kliva in igen hörde hon ett samtal från den halvöppna dörren och stannade upp, nyfiken.

Gösta, varför är du så försiktig? viskade Algot. Följ med ut, du ångrar dig inte där finns änkor som kan ge dig allt du saknar, kvinnor som bländar varje man. Inte som din Anna en grå mus.
Nej, vän, hördes Göstas stilla men fasta svar. Jag vill inte ha någon annan, ens i tanken. Min hustru är ingen grå mus, hon är den vackraste kvinnan i hela Västergötland. Ingen blomma och ingen bärflicka är som hon. När jag ser på Anna bryr jag mig varken om sommarsol eller vinterstjärnor bara hennes ögon och mjuka gång. Kärleken bränner stark i mitt bröst, men ack jag kan inte säga det högt, sällan kan jag klä min kärlek i ord. Det sårar henne, jag vet, och det plågar mig. Jag är rädd att förlora henne utan henne kan jag inte andas, ens för en enda dag.

Anna stod orörlig och lyssnade, tårarna rann, men i hjärtat blommade värmen. Hon rakryggad steg in och sade högt och klart:
Gå du till dina änkor, granne vi har annat att göra, jag och min man. Här väntar någon på att få se all den skönhet Gösta skapat med sina egna händer. Förlåt mig, älskade make, för min blindhet och mina dumma tankar jag bar lycka i famnen utan att se den. Kom, låt oss inte spilla mer tid på sådant som inte är vårt.

Och när gryningen kom nästa dag, då gick inte Gösta ut på sjön.