Kärlek utan stora gester Anita kom ut ur det röda torpet med en full spann grisfoder och gick buttert förbi sin man, Kenneth, som för tredje dagen i rad kämpade med att snida vackra ornament på brunnslocket. Han ville ha det fint, som om det inte fanns ett vettigare göra! Hon själv slet med vardagsbestyren, matade djuren, medan han stod där bland spån och såg på henne med ett leende, stämjärnet i handen. Vad är det för man Gud har gett henne? Aldrig ett kärleksfullt ord, aldrig slår han näven i bordet – bara jobbar tyst, ibland lägger han en hand över hennes blonda tjocka fläta och ser henne djupt i ögonen – det är all ömhet hon får. Men hon längtar efter mer, efter vackra ord och att bli kallad “solstrålen” eller “svanen”… Hon hann tänka på sin egen lott innan hon nästan snubblade över gamla Buster, gårdshunden. Kenneth var genast där, tog tag om hennes midja och gav hunden en sträng blick: – Vad lufsar du under fötterna så där för, du kan ju skada matte. Buster smög skamsen till hundkojan. Återigen förundrades Anita över hur djuren tycktes förstå hennes make. När hon en gång frågat honom sa han bara: – Jag älskar djur, och kärlek får man tillbaka. Anita drömde också om kärlek – att bli buren över tröskeln, viskade ord i örat, blommor på kudden varje morgon… Men Kenneth var återhållsam, och hon undrade allt oftare om han ens älskade henne alls? – Gud hjelpe, grannfrun! – lät det över gärdsgården. Det var Björn, grannen. – Kan du inget bättre än att pilla med det där ornamentet, Kenneth? Vem bryr sig? – Jag vill att mina barn ska växa upp med ögat för skönhet, svarade Kenneth. – Du får väl göra barn först, skrattade grannen och blinkade åt Anita. Kenneth såg sorgset på henne. Anita, generad, skyndade sig in. Hon hade inte bråttom med barn; ung och vacker ännu, kanske levde hon hellre för sig själv, särskilt när ens man varken var fisk eller fågel. Grannen, däremot – lång, bredaxlad, och alltid så vänlig. När de möttes på vägen kallade han henne för “daggdroppe, solsken”… Hjärtat sprang i bröstet, men Anita smet undan honom. Hon hade lovat att vara trogen hustru. Mor och far hade ju levt i sån samstämmighet och lärt henne vårda familjen. Men varför längtade hon då så efter grannens blick? Nästa morgon, när Anita drev kon till betet, stod Björn plötsligt vid grinden: – Anita, du fina lilla du, varför undviker du mig? Jag kan inte slita blicken från dig! Kom till mig i gryningen när din Kenneth är på fisketur, så ska jag ge dig all ömhet ditt hjärta kan önska. Anita blossade upp och hjärtat slog hårt, men sa inget, bara skyndade vidare. – Jag väntar på dig, ropade han efter henne. Hela dagen snurrade tankarna. Hon saknade ömhet, och grannen var sannerligen lockande, men kunde ändå inte förmå sig till något sådant. Men det var ju fortfarande en natt kvar att bestämma sig… På kvällen hade Kenneth värmt bastun och bjudit in Björn. Bastun var het och skönt med tallris – självklart tackade grannen ja, det sparade ju på ved hemma. Medan de värmde sig ställde Anita fram hembränningskaraff och tilltugg. Hon kom på att hon ville hämta in saltgurka från källaren som tilltugg, och när hon gick upp mot förstukvisten hörde hon samtal från den halvöppna dörren och stannade till. – Varför är du så försiktig, Kenneth? Följ med ut en kväll, där finns änkor som skämmer bort en och du ska se vilka skönheter! Inte som din Anita – en grå liten mus. – Nej, Björn, hördes Kenneth säga lågt men bestämt. Jag har inget behov av skönheter, vill inte ens tänka tanken. Min fru är den vackraste kvinnan på hela jorden. Jag ser inga blommor, inga bär som kan mäta sig med henne. När jag ser på henne ser jag inte ens solen – bara hennes ögon och den vackra midjan. Jag är så full av kärlek till henne, våren i hjärtat väller över, men jag kan inte säga de rätta orden. Hon är ledsen över det, det känner jag. Jag vet att det är mitt fel och jag är rädd att förlora henne, jag skulle aldrig kunna leva utan henne, inte ens andas en dag. Anita stod stilla med hjärtat bultande, tårarna rann. Hon borstade bort dem, gick in till bastun och sa högt: – Dra du, granne… sprid din längtan hos några änkor, vi har viktigare att göra här hemma. Ingen har ännu fått se Kenneths snidade konst – vi har annat att ta itu med. Förlåt mig, min älskade, för dumma tankar och min blindhet, jag höll lyckan i min hand utan att se det. Kom nu, vi har redan slösat för mycket tid… Nästa morgon gick Kenneth inte på fisketur.

Kärlek utan att skylta

Annika kliver ut från den röda stugan med en full spann grismat och går med bestämda steg förbi sin man, Henrik, som för tredje dagen i rad står vid brunnen. Nu ska den visst snidas också, för att det ska se fint ut som om han inte hade annat att göra! Hon själv pysslar i hushållet och matar djuren, medan han står där med stämjärnet i handen, full av spån, och ler mot henne. Vad är det för man ödet gett henne? Säger varken ett vänligt ord eller slår näven i bordet i frustration han arbetar tyst, och ibland kommer han bara fram, ser henne i ögonen och drar handen genom hennes tjocka blonda fläta det är allt hon får av ömhet. Hon längtar efter att höra ord som morgonstjärna eller min lilla svala om våren…

Hon förlorar sig i funderingar över kvinnans liv och snubblar nästan över gamle Rulle, gårdshunden. I samma ögonblick är Henrik där, fångar henne i sin famn och ger hunden en sträng blick:

Varför lägger du dig under fötterna, Rulle? Du kunde ha skadat matmor.

Rulle sänker blick och slokar till hundhuset. Annika förundras återigen över hur djuren förstår Henrik. Hon frågade honom en gång och han svarade bara:

Jag älskar djur, de känner det och svarar likadant.

Annika drömmer också om kärlek: att bli buren över ängar, höra varma ord viskade i örat, vakna till en liten blomma på kudden varje morgon… Men Henrik är snål med ömheten och hon tvivlar allt mer älskar han henne ens, bara lite grann?

Guds frid, grannar! ropar Viktor från över staketet. Henrik, du håller fortfarande på med dina mönster? Vem bryr sig om sådant där?

Jag vill att våra barn, när de ser allt det vackra, ska växa upp till goda människor.

Tja, då måste ni skaffa ungar först, skrattar Viktor och blinkar mot Annika.

Henrik ser sorgset på sin fru, och Annika rodnar och skyndar in i huset. Hon har inte bråttom att få barn; hon är ung, vacker, känner att livet är för kort för att bara tjäna som mor och hennes man, tja, han är varken det ena eller det andra. Och Viktor, han är ståtlig lång, bredaxlad och charmig! Henrik är inte oäven han heller, men Viktor är vacker på ett annat sätt. När han möter henne vid grinden säger han med mild röst ord som sommarregn: Rosendagg, mitt solsken Hennes hjärta hoppar, benen viker sig, men hon skyndar undan hon vill inte vara otrogen. När hon gifte sig lovade hon trohet hennes föräldrar har älskat varandra ett helt liv och lärt henne att värna om familjen.

Men varför längtar hon ändå att titta ut genom fönstret och möta Viktors blick?

Nästa morgon, när Annika släpper ut kon på ängsbete, stöter hon ihop med Viktor vid grinden:

Annika, du vackra lilla duva, varför undviker du mig? Är du rädd? Jag kan inte få nog av att se på dig, huvudet snurrar bara du visar dig.

Kom till mig i gryningen. När din Henrik är vid sjön och fiskar, kom du till mig. Jag ska låta dig smaka riktig ömhet; du kommer bli den lyckligaste kvinnan!

Annika känner sina kinder brinna, hjärtat slår volter, men hon svarar inte utan går snabbt förbi honom.

Jag väntar på dig, ropar han efter henne.

Hela dagen tänker hon på Viktor. Hon längtar efter kärlek och värme, och han är så vacker, ser på henne med glödande ögon ändå kan hon inte fatta beslut, men det är ju ännu flera timmar till nästa gryning kanske ändå

På kvällen värmer Henrik bastun. Han bjuder in Viktor på ånga vilket passar Viktor utmärkt, då slipper han värma sin egen och spara ved. De sitter där och slår varandra med björkris under nöjda suckar. Efter bastubadet går de in i lilla rummet för att vila. Annika har redan ställt in en karaff brännvin och lite tilltugg och minns plötsligt att hon har lättsaltade gurkor nere i jordkällaren. Hon hämtar dem, och när hon går tillbaka hör hon deras samtal genom den halvöppna dörren och stannar till.

Du är för försiktig, Henrik, viskar Viktor. Kom med till stan. Där finns änkor som kan ge dig all ömhet du vill ha, och så snygga att man blir bländad! Du borde ta för dig, din Annika är ju inte mer än en grå mus.

Nej, vän, svarar Henrik med stilla men stadig röst. Jag vill inte ha några skönheter, bara tanken känns främmande. Min fru är ingen grå mus hon är den vackraste av alla kvinnor. Det finns inget blomster, ingen bär som är vackrare. När jag ser på henne ser jag inget solsken, bara hennes ögon och smala midja. Kärleken till henne svämmar över i bröstet, men tyvärr kan jag inte uttrycka det i ord. Hon är sårad för det, jag känner det, men jag är rädd att förlora henne utan henne kan jag inte leva en dag, inte ens andas.

Annika står där, helt stilla, hjärtat dunkar och en tår rinner nerför kinden. Sedan lyfter hon sitt huvud, går bestämt in och säger:

Du, grannen du får nog gå till dina änkor i stan vi har viktigare saker för oss. Min Henrik har gjort något vackert som fortfarande väntar på barns ögon. Förlåt mig, älskade, för mina dumma tankar, för att jag varit blind lyckan fanns i min hand men jag såg den inte. Kom, vi har redan slösat bort för mycket tid tillsammans

Nästa gryning går Henrik inte till sjön för att fiska.