Tant Rita
Jag är 47 år gammal. En helt vanlig kvinna nästan osynlig, grå och obemärkt. Inget särskilt vacker ansikte, ingen smal midja att tala om. Ensam. Har aldrig varit gift och har aldrig velat det heller, eftersom jag tycker att de flesta män är likadana intresserade av mat och att ligga på soffan framför tv:n. Men, egentligen har ingen någonsin frågat, varken om att gifta sig eller att gå ut på dejt. Mina föräldrar är gamla och bor kvar i Umeå. Jag är enda barnet inga syskon eller syskonbarn. Visst finns det kusiner, men vi har ingen kontakt. Jag vill inte. Jag har bott och jobbat i Stockholm de senaste femton åren. Jag jobbar på ett kontor, och vardagen är densamma jobb och hem, jobb och hem. Mina dagar i en lägenhet i en vanlig förort, likt vilken grå ruta i betongen som helst.
Jag är cynisk, kall och ogillar folk. Hatar barn. Vid nyår åkte jag till Umeå för att hälsa på mina föräldrar, det gör jag bara en gång om året. I år var det likadant jag kom hem till Stockholm och bestämde mig för att städa ur frysen. Slänga ut gamla fiskpinnar, köttbullar och frysta rätter. En del hade jag köpt men aldrig gillat, så de blev liggande. Allt fick plats i en kartong, som skulle ner till soptunnan. Jag tog hissen, där stod en pojke på kanske sju år. Jag har sett honom förut med sin mamma, och ett spädbarn. Trodde för mig själv att hon gått och skaffat sig ett till, som om ett barn inte räckte. Han stirrade på min låda. Vi gick ut, jag gick till soprummet och han följde efter. Så hördes en försiktig röst: Får jag ta? Jag sa att det är gammal mat, men tänkte sen att vill han ha, så låt honom det är ju inte ruttet. Jag var redan på väg därifrån, men vände mig om. Han plockade försiktigt ihop påsarna, slöt dem omsorgsfullt och höll dem hårt intill sig. Jag frågade: Var är din mamma? Han svarade: Hon är sjuk, och min lillasyster också. Hon orkar inte gå upp. Jag gick hem till min egen lägenhet och började laga middag.
Jag satte mig och stirrade tomt framför mig. Kunde inte släppa den lille pojken ur tankarna. Jag har aldrig varit någon som brytt sig om andra, aldrig känt något behov av att hjälpa till. Men något rörde sig inom mig. Plötsligt packade jag ihop det jag hade hemma: korv, ost, mjölk, kex, potatis, lök, till och med en bit kött ur frysen. Gick ut och insåg vid hissen att jag inte visste vilket våningsplan de bodde på bara att det var högre upp än mitt. Började gå uppåt, våning efter våning, tills jag hade tur efter två våningar öppnade samma pojke dörren. Först förstod han inte, men släppte tyst in mig. Hemmet var fattigt men skinande rent.
Hans mamma låg hopkrupen i sängen bredvid spädbarnet. Ett tvättfat och trasor stod på bordet de försökte sänka febern. Flickan hade rosslig andning. Finns det några mediciner? frågade jag. Han visade några gamla, utgångna piller som varit dags att slänga för länge sedan. Jag gick fram till mamman, kände på pannan brännhet. Hon slog upp ögonen och såg oförstående på mig, satte sig plötsligt upp: Var är Anton? Jag berättade att jag var grannen, ställde några frågor om deras symtom och ringde direkt till vårdupplysningen. Medan vi väntade kokade jag te och la fram korv och bröd. Hon åt utan att säga ett ord, riktigt utsvulten. Hur orkade hon ens amma med så lite mat i kroppen?
Läkaren kom, skrev ut en mängd mediciner och injektioner till flickan. Jag gick till apoteket, köpte allt. Gick till mataffären, köpte mjölk, barnmat och till och med en liten leksak en knasig gul apa. Jag har aldrig köpt presenter till barn innan.
Mamman heter Saga och är 26 år. Hon växte upp i utkanten av Borås. Hennes mamma och mormor var från Stockholm, men mamman gifte sig med en man från Borås och de flyttade dit. Han jobbade som elektriker. Efter att Saga föddes, dog pappan i en olycka på jobbet. Modern blev ensam, arbetslös och utan pengar. Snart kraschade allt alkohol och motgångar, på bara tre år. Några grannar ordnade så att mormor i Stockholm fick tag i Saga och tog hand om henne. När Saga blev femton år berättade mormor allt att mamman dött av tuberkulos. Mormodern var tystlåten, snål och rökte ständigt.
16 år gammal började Saga jobba i kvartersbutiken. Först som packare, sen i kassan. När hon var sjutton dog mormor, och Saga blev ensam. När hon var arton träffade hon en kille som lovade äktenskap, men när hon blev gravid försvann han spårlöst. Hon jobbade så länge hon orkade och sparade varje krona visste att ingen annan kunde hjälpa till. När hennes son var född, började hon lämna honom hemma när hon städade trapphus. Flickan kom till efter att butikschefen, där hon åter börjat jobba, vid ett tillfälle överföll henne. Efter det hände det gång på gång, under hot om att bli av med jobbet. När han fick reda på att hon var gravid, gav han henne 10 000 kronor och tvingade henne bort från jobbet.
Det var hennes historia, som hon berättade den där kvällen. Hon tackade oändligt men sa att hon skulle betala tillbaka allt genom att städa eller laga mat åt mig. Jag avbröt henne och gick hem. Den natten kunde jag inte sova. Tankarna rusade varför lever jag så här? Vad gör mig till den jag är? Vad gör jag för mina föräldrar, varför ringer jag dem aldrig? Varför älskar jag ingen, känner ingen värme? Jag har sparat ihop ett rejält sparkapital, men till vad? Ingen att spendera det på. Men hos de här människorna fanns varken mat eller medicin.
Nästa morgon kom Anton, pojken, med en tallrik varma pannkakor och sprang iväg. Jag stod kvar i dörren, kände värmen från pannkakorna, och det spred sig inom mig som en mjuk värme. Plötsligt ville jag allt på en gång skratta, gråta, krama någon och äta pannkakor samtidigt.
En bit från vårt hus ligger ett litet köpcentrum. En kvinna som driver en barnklädesbutik följde med mig upp hon förstod varken mått eller storlekar men såg att jag tänkte köpa mycket. Kanske lockade pengarna, eller så blev hon rörd av mitt engagemang. Snart hade jag köpt fyra stora kassar kläder till barnen, filtar, sängkläder allt man kan tänka sig. Jag handlade mängder med mat, till och med vitaminer. Ville köpa hela världen. För första gången på länge kände jag mig viktig.
Tio dagar har gått nu. De kallar mig Tant Rita. Saga är händig min lägenhet är mer ombonad och mysig än någonsin. Jag har börjat ringa mina föräldrar oftare, skickar sms med ordet GODHJÄRTA till sjuka barn. Jag förstår inte längre hur jag levde förut. Varje dag skyndar jag mig hem efter jobbet nu vet jag att där väntar någon på mig. Och snart åker vi till Umeå tillsammans allihop. Tågbiljetter är redan köpta.
Livet har lärt mig något: Ibland öppnas hjärtan när man minst anar det, och att bidra med omtanke kan ge både andra och en själv värme och mening.
