När jag kom hem från jobbet var katten borta.
Jag, Viktor, är en enkel kille utan dåliga vanor. När jag fyllde 25 gav mina föräldrar mig en fantastisk present hjälp till den första kontantinsatsen på min lilla lägenhet i Vasastan, Stockholm. Tack vare deras stöd kunde jag skaffa mig ett eget hem och få mitt första egna vuxenliv. Jag har jobbat som programmerare här i stan, gillar lugnet och har alltid trivts bäst med att hålla mig för mig själv.
För att slippa ensamheten tänkte jag att ett husdjur kunde vara något för mig. Jag adopterade en kattunge med problem med frambenen förra ägarna ville avliva den. Men jag tyckte så synd om den lilla, att jag tog hem honom. Han fick namnet Stilton. Vi kom snabbt överens, och varje dag skyndade jag mig hem från jobbet för att träffa Stilton, som väntade trofast på hallmattan.
Efter några månader började jag träffa en kollega, en tjej som heter Tove. Hon var både kvick och självsäker, och det dröjde inte länge innan vi flyttade ihop. Men hon gillade inte Stilton alls. Hon bad mig göra mig av med katten, men för mig var Stilton en viktig del av livethan kunde ju inte rå för sina ben.
Det slutade inte där. Tove tog upp det igen, gång på gång, och försökte övertala mig att lämna bort Stilton. Jag stod på mig och sa att katten är kvar, punkt. Tove menade att katten förstörde vårt rykte, eftersom gäster blev illa till mods av hur hans ben såg ut. Jag försökte balansera mellan Tove och Stilton, även om jag innerst inne älskade dem båda.
Till saken hör att mina föräldrar aldrig var särskilt förtjusta i Tove. De tyckte hon var framfusig och respektlös, och bad mig låta relationen ta sin tid och inte stressa fram något seriöst.
Men när Toves föräldrar kom över till oss för middag, insåg jag slutligen att jag inte ville bygga framtiden med henne. Redan i hallen när hennes pappa fick syn på Stilton, brast han ut i skratt och kallade katten för underlig. Jag försvarade snabbt min älskade katt, men hela kvällen gick Tove och hennes pappa på turné och hånade och drev med Stilton. De kom på alla möjliga ställen där man kunde lämna bort honom, och Toves mamma skrattade lika gott.
Nästa dag, när jag kom hem från jobbet, var Stilton spårlöst försvunnen. Jag frågade Tove, och hon sa att hon lämnat in honom på djurkliniken och lämnat honom där.
Jag kastade mig ut och letade efter Stilton. Det tog fem timmar, men jag gav mig inte. När jag hittade honom, låg han på en filt min väntande på mig och spann tyst när jag tog upp honom i famnen.
När vi kom hem, sa jag åt Tove att packa sina saker och flytta ut. Jag ville aldrig se henne igen så kall och elak som hon varit mot Stilton.
På morgonen smög hon ut, sårad och förbluffad över att katten betydde mer för mig än hon. Men jag och Stilton bor kvar tillsammans, och varje kväll väntar den glada katten på att jag ska komma hem från jobbet.
Jag har lärt mig att välja dem som faktiskt betyder något, och aldrig kompromissa med vänlighet oavsett vad andra säger.
