Jag har varit barnmorska i evigheter, känns det som, och under åren har man fått vara med om både rara och smått knasiga saker. Oftast håller vi i personalen oss lite i bakgrunden när kvinnor ska föda, låter familjer sköta sitt men ibland, ja då måste någon rycka in för att allt inte ska gå överstyr. Senaste gången gällde det en student, som gav världen en fantastisk dotter och genast ville lämna bort henne.
Elin, som hon kallades, kom in till Karolinska akut sent på kvällen. Hon hade gått hela nio månader utan att ens kika in hos en barnmorska, vilket ju är nästan svenskt rekord i hemlighetsmakeri. Hon vägrade svara på mina nyfikna frågor om varför, och precis innan förlossningen fanns varken tid eller lust att pressa henne om detaljer.
När Elin födde dottern skedde det nästan enligt instruktionsbok inga skrik, bara ett tyst litet gnäll då och då, och hon gjorde exakt som jag sa. Förlossningen gick så odramatiskt att alla våra föräldrakursdeltagare nog hade satt kaffet i halsen. När den lilla flickan låg i mina armar, gallskrek hon och meddelade bestämt att nu var hon minsann här. Elin fällde tårar, jag berömde henne och sa att det var en frisk och ljuvlig svensk tös, precis som man önskar sig.
Men väl inne på avdelningen hörde Elin av sig till oss och ville adoptera bort flickan. Hon bad oss ringa socialtjänsten direkt.
Vi försökte uppmuntra henne, säga att hon kanske var lite för snabb med beslutet, men hon ville inte hålla barnet, och amning kom inte på fråga hon ville bara vara i fred.
Den lilla flickan, envis som en svensk grävling, vägrade ersättning och sniffade efter riktig mjölk så fort hon hörde min röst. Hon försökte liksom trycka sig mot Elins bröst trots att det aldrig bjöds något. Och så började hon förlora i vikt, vilket gjorde mitt barnmorskehjärta ledset.
På mitt nästa pass tog jag flickan till Elin igen, trots att kollegorna kanske tyckte jag var halvt tokig. Jag sa rent ut, nästan barskt, att nu måste barnet få mat. Elin veknade till sist när dottern fick grepp började hon genast suga med en entusiasm som bara finns i svensk barnmatskultur. Jag smet ut med någon påhittad brådska, lämnade dem ensamma.
När jag kom tillbaka låg de båda och sov, och Elins armar vilade försiktigt om hennes dotter. Efter en stund kom Elin ut i korridoren, satte sig bredvid mitt skrivbord och började prata.
Det visade sig att flickans far var ute i Stockholms näringsliv, en känd affärsman. Han var gift och var inte särskilt glad över den där graviditeten. Först försökte han med abortprat, men Elin höll fast vid sin beslutsamhet. När han förstod att hon menade allvar, kröp han till korset inför sin fru. Frun i sin tur blev inte jätteimponerad av Elins mod och krävde att barnet skulle bort. Pengar eller hot hjälpte inte; till sist försvann affärsmannen för gott från stan, men hans fru fortsatte pressa Elin att adoptera bort barnet.
Elin tittade rakt på mig, nästan lugnt, och sa:
Jag vill behålla henne, men hur ska jag klara mig i korridorsrummet och utan pengar?
Jag berömde hennes ärlighet och försökte ge lite svensk pepp. Vår överläkare har fler kontakter än någon på Stureplan, så det blev ett telefonsamtal. Till allas förvåning dök pappan upp några timmar senare, helt oskyldigt och vi snackade om framtiden för Elin och hennes dotter. Han visade sig faktiskt vara mer vettig än rubrikerna i Dagens Industri antyder.
Efter utträdet från sjukhuset hyrde Elin en liten tvåa i Årsta, pappan betalade hyran för ett helt år 110 000 kronor direkt och gav henne en slant till att börja med. Han lovade också att ta ansvar för sin dotter framöver. Det verkar som om det svenska samvetet väcktes till liv och han fattade att man måste stå för sina handlingar. Jag vet inte riktigt hur det kommer gå för Elin och hennes lilla tös; jag hoppas mest att hon till slut får det där familjelivet man drömmer om i Sverige, och att hennes dotter växer upp med kanelbullar och sommardrömmar.
