Jag har arbetat som barnmorska i många år och under tiden har jag varit med om både fina och svåra stunder. Oftast håller vårdpersonalen sig utanför de födande kvinnornas privata angelägenheter och familjer, men nyligen var jag tvungen att ingripa för att hjälpa en student som födde en underbar liten flicka och direkt ville lämna bort henne.
Flickan, som hette Tyra, kom in till sjukhuset här i Göteborg. Hon hade burit barnet i nio månader utan att någon gång besöka läkare. Hon ville inte svara på mina frågor om varför det blivit så, och strax innan förlossningen fanns inte tid att fråga mer.
Tyra födde sitt barn på ett närmast skolboksexempel, till skillnad från många andra som gått på föräldrautbildning. Hon låg tyst och nästan viskande i förlossningsrummet, gjorde allt jag bad henne om och allt gick utan komplikationer. När jag höll den lilla flickan i mina armar, skrikande och levnadsglad, grät både Tyra och jag. Tårarna rann, och jag sa att dottern var frisk och att vi borde glädjas över den fina lilla flickan.
Men redan på BB-avdelningen sa Tyra att hon ville adoptera bort barnet. Hon bad att socialtjänsten skulle kontaktas.
Vi försökte prata med henne och övertyga att hon kanske gjorde något förhastat, men den unga mamman ville inte amma sin dotter och bad oss lämna henne ifred.
Flickan ville inte ha ersättning och vägrade flaskan, men när hon kände lukten av mjölk öppnade hon munnen och sträckte fram huvudet, letande efter en bröstvårta som inte erbjöds…
Hon började tappa i vikt, och vid nästa arbetspass tog jag flickan och gick ändå till Tyra, trots att kollegorna halvt avrådde mig. Jag förklarade att hennes handlande kunde äventyra flickans hälsa och krävde nästan att hon skulle försöka amma. När mamman lade sin dotter till bröstet sög hon girigt och jag lämnade rummet med ett svepskäl om ett akut ärende, och lät dem vara ensamma.
När jag kom tillbaka en halvtimme senare sov de bredvid varandra, mamma höll sin dotter i en mjuk omfamning. Snart gick Tyra ut med flickan i korridoren, satte sig vid mitt skrivbord och började tala.
Det visade sig att pappan till flickan var en välkänd företagare i staden, gift, och han blev förstås inte glad över graviditeten. Han föreslog abort, men Tyra bestämde sig för att föda ändå. När affärsmannen fick veta det berättade han allt för sin fru, som efter att ha tagit emot mannes ursäkter gick hårt åt den olyckliga studenten och krävde att barnet skulle lämnas bort. Varken pengar eller hot hjälpte, så försvann affärsmannen från stan en tid och hans hustru fortsatte att pressa på adoption.
Tyra såg mig rakt i ögonen när hon avslutat sin berättelse och sa:
Jag vill egentligen behålla henne, men vet inte hur jag ska klara det i studentkorridoren och helt utan pengar…
Jag berömde henne och försökte ge henne mod. Vår överläkare hade gott om kontakter här i Göteborg, så vi fick snabbt tag på flickans pappa och bjöd in honom till ett samtal. Till vår förvåning försökte han inte undvika oss, utan dök upp ett par timmar senare och vi kunde diskutera Tyras och dotterns framtida liv. Vi måste erkänna, han visade sig faktiskt schysst.
När Tyra skrevs ut ordnade pappan så att hon kunde hyra en liten lägenhet, och han betalade hyran för ett helt år i förväg, ungefär 60 000 kronor. Han gav henne dessutom ett ordentligt startkapital så hon skulle klara sig, och lovade att ta ansvar för sin dotter i framtiden. Kanske vaknade samvetet till slut; han verkade inse sitt ansvar. Jag vet inte hur Tyras och dotterns liv kommer att bli, men jag hoppas att de kan skapa en riktig familj och att flickan får växa upp och bli en fin person.
