25 april 2024
Jag har nästan vant mig vid situationen, så inget förvånar mig längre. Låt mig förklara hur det har blivit så att vi har fem bostäder i familjen, men ändå tvingas hyra själva.
Min frus föräldrar har ett eget boende och dessutom två lägenheter till, i olika delar av Stockholm, som de hyr ut. Varje gång vi tar upp ämnet ler de och säger att de arbetat ihop allt detta själva, så samma sak gäller för oss. Det verkar som om de inte förstår att förut kunde man få lägenheter via kommunen eller genom jobbet, till exempel på Volvo eller Ericsson. Nu är det nästintill omöjligt att spara ihop till en egen bostad när varenda krona går till hyran.
Mina föräldrar skiljer sig ärligt talat inte så mycket från svärföräldrarna. När min mormor gick bort skrev hon över sin lägenhet på mig, men då var jag bara ett barn. Tills jag fyllde 18 bestämde mina föräldrar att de skulle hyra ut mormors gamla lägenhet. Nu är jag vuxen, men de har blivit så förtjusta i att få in pengar varje månad att de vägrar låta mig bo där.
I flera år har min fru och jag hyrt en liten etta, och nästan alla våra pengar går till hyran. Ibland har det varit så knapert att vi knappt haft råd med mat. Just nu är min fru föräldraledig hennes lön har aldrig varit särskilt bra, men före barnet fick vi det ändå att gå ihop. Jag själv sliter hårt och har två jobb. Att tjäna ordentligt idag kräver en bra utbildning, och den har jag inte. Direkt efter gymnasiet gjorde jag lumpen, sen träffade jag min fru Malin, och därefter fanns inte tid för högskolan.
Det är riktigt frustrerande att min mamma ringer nästan varje vecka för att få hjälp att välja nya klänningar, samtidigt som jag inte ens har råd med frukt och vitaminer till Malin. Hon tjatar alltid om att vi måste vara ekonomiskt självständiga och tycker dessutom att vi borde stötta henne och pappa de vill ju resa runt i världen och uppleva saker.
Jag tycker verkligen illa om den här inställningen hos båda våra föräldrar. De har allt och lite till, men vill inte hjälpa sina barn. Jag förstår att de inte ska behöva avstå det egna, men när man har möjlighet varför inte hjälpa till? Jag förstår inte alls det tankesättet gentemot sina egna barn, och jag har bestämt att jag själv kommer att göra allt för mina framtida barn.
Vänner försöker lugna oss med att vi en dag kommer att ärva alltihop, men ärligt talat är jag så besviken att jag inte vill ha något från dem längre. De får gärna ta med sig sina lägenheter till andra sidan när den dagen kommer.
Lärdomen? Det är viktigt att bry sig om sina barn och låta dem få känna trygghet och stöd det är det viktigaste man kan göra.
