Märta Lindqvist vaknade kl. 03:00 av ett envist brummande från den gamla Nokia-telefonen på nattduksbordet. Hon gnuggade sömnen ur ögonen, fortfarande halvdäckad, och undrade vem som kunde få för sig att ringa en stackars kvinna mitt i natten i Uppsala, av alla ställen. En snabb blick mot displayen fick hjärtat att banka extra hårt det var sonen som ringde.
Hallå… Linus, vad har hänt?! utbrast Märta så högt att hälften av grannarna säkert också vaknade. Varför ringer du nu, unge man?
Förlåt mamma, att jag väckte dig. Men alltså… Jag var på väg hem från jobbet… Linus lät nervös och orden hoppade huller om buller och sen… Jag vet inte vad jag ska göra…
Men vad sen?! Säg nu! Ska du ge din gamla mor hjärtsnörp mitt i natten?!
Alltså, det ligger… ja… Han ligger på vägen. Vad ska jag göra? Jag har aldrig varit med om det här. Helt vilsen, asså.
Tystnad. Märta höll andan.
Vad menar du… Menar du att du har kört på nån?! Är han död?! Hon höll så hårt om telefonen att den var på väg att spricka av all nervositet.
Nä alltså, nä. Jag tror inte det är så illa. Och jag har inte ens kört på någon. Det var nån annan. Och det är inte en människa…
Inte en människa, vad är det då?
Hund. En schäfer, tror jag. Andas gör den, men det är knappt. Vad gör jag nu, mamma? Det finns ju ingen nattöppen veterinär i den här stan. Du är ändå bättre med djur än vad jag är.
Vid vägkanten låg den stackars jycken och flämtade i skenet från Linus halvljus. Hela hundskrället såg ut som ett trötta dammråttor under en bokhylla, och ögonen var ledsnare än svensk sommar.
“Det viktigaste är ändå att den andas”, tänkte Linus och tryckte mobilen hårdare mot örat.
*****
Tre dagar tidigare.
Mamma! Nu får du väl ge dig. Du kan ju inte gå här och mata katterna hela tiden. Har du inget vettigare att göra, liksom? Vad är det med dig och alla djur? Linus suckade uppgivet när han sprang förbi sin mammas lägenhet och såg hur hon stod ute på gården och hällde mjukmat till ett halvt dussin randiga huskatter. Förut brukade hon aldrig vara så sentimental.
Men sen Märta blev pensionär small det till. Plötsligt fanns där en ångkokande kärlek till alla fyrbenta varelser. “Normal” är väl inte ordet man drar till med, när en 68-åring går runt utanför Brf Blåklinten och visslar på Mischa och Findus inför åskådare på väg från tvättstugan.
Tjena, grabben, vinkade Märta och höll fram händerna som luktade Grillad Kyckling. Du kunde väl sagt att du skulle komma? Då hade jag gjort en sockerkaka åt dig.
Synd, nu får jag väl se om det blir något fika alls. Du har väl gett bort all skinka till katterna, flinade Linus.
Han kliade sig i huvudet. Han förstod verkligen inte varför hans mor envisades med att sticka ut i ur och skur för att hjälpa stadens samlade bestånd av halvtrötta djur. Hemskt nog bodde själv redan fyra katter hemma hos henne, alla räddade under det senaste året. Trodde man verkligen att man skulle bli lugnare med åldern?
Icke då. Märta fortsatte som förut, med engagerad finess. Katterna var självklart prio ett men hon kunde minsann inte gå förbi någon hund, och säg inte att hon glömde duvorna som samlades vid ICA:s soprum heller.
De andra boende kallade henne “Morsan Teresa” bakom ryggen. Linus, å andra sidan, ville helst sjunka genom jorden när han såg hur tanterna i huset viskade och log när hans mor kom lufsande med Felixpåsarna.
Du, mamma, de kanske tror att du blivit spritt språngande nu, muttrade han när han såg de flinande grannarna i trapphuset.
Låt dem tro det, ryckte Märta på axlarna. Det finns för lite vänlighet här i världen, då får man väl lägga till lite själv.
Hon såg ömt på gänget av katter som slogs om sista kycklingbiten.
Säg vad du vill, men på gatan är det ingen som bryr sig om dem. Någon måste ju ge dem en smula kärlek, annars tror de att världen bara är skit. Det är farligt när man finns, men ingen vill ha en. Kommer du inte ihåg vad din mormor brukade säga?
Men du har redan tagit hem fyra katter! Räcker det verkligen inte? protesterade Linus.
Inte mängden som är grejen, ungdom. Hade jag bott på slottet och fått lön som en riksdagsledamot så nog hade jag samlat ihop hela beståndet. Men nu bor jag där jag bor, och pensionen är ju inte direkt nåt klipp. Så de som får plats får bo här, resten får jag väl mata ute. De får väl tycka att jag är byfåne om de vill. Jag tänker ändå fortsätta. Folk måste ha ett vettigt föredöme!
Föredöme? Jaha?
Ja, nån kanske ser vad jag gör och så börjar de med samma. Vi är ansvariga för de vi tämjt men vi är väl ändå människor, linus. Och vad är väl en människa utan omtanke?
Linus försökte förstå sin mor. Men nä, det gick inte. Kanske om det gällde människor, men djur? På riktigt?
Han hade förstås inget emot stans lösa djur. Men nån måtta får det ändå vara.
Allt detta var förstås innan tre dagar senare. När ödet eller kanske en bit svensk vägstandard bestämde sig för att slå honom med full kraft.
Den där natten då han rullade hemåt efter ett kaosartat jobbpass på Trygg-Hansa stod han och nynnade på Gyllene Tider i bilen, glad för att få köra nattrafik en gång i livet. Men längre än till rondellen fick han inte fara.
Han hann nämligen bara växla till fyrans växel innan han tvärnitade.
På vägen låg en schäfer, med sämre tur än en restbiljett på SJ. Någon annan troligtvis en riktig rallykung eller möjligen någon som glömt att promillegränsen är ganska låg i Sverige hade redan prickat jycken.
Nu var det inte läge att analysera svenska trafikvanor. Linus var fullkomligt handfallen. Huvudet var kortslutning, och han hade noll erfarenhet av hundar annat än dalmatinerna på julafton.
Så han ringde den enda han kände som såg alla pälsdjur som familj.
*****
Hallå… Linus, vad har hänt?! kraxade Märta när hon svarade. Ska du ringa ihjäl din gamla mor mitt i natten?
Förlåt, mamma! Jag var på väg hem… Sen plötsligt… Jag har ingen aning om vad jag gör…
Vad hände? Säg!
Du… här ligger en hund på vägen. Vad gör man? Det är liksom… kaos.
Tystnad.
Vänta nu… Du menar… att du KÖRDE på någon?! Är hunden död? flämtade Märta, hela kroppen skakade.
Nä, nä! Inte jag! Och inte död, tror jag. Och det är alltså en hund, inte nån människa.
Hund? Jaha. Oj då.
Typ schäfer, men riktigt luggsliten. Andas knappt. Vad gör jag? Inget är öppet. Och jag har ju aldrig haft annat än en tamt hamster, du är ju djurpolisen här.
I ljusskenet såg Linus den trasiga vovvens mage sakta gå upp och ner, som ett torkande lakan i Norrlandsvind. Blicken sa: Nähä, så här slutar det alltså.
“Det viktigaste är ändå att jycken andas”, tänkte han och tryckte mobilen hårdare mot huvudet.
Alltså, vad gör jag? pep Linus. Du har väl ändå nån veterinär på snabbtangent?
Tyvärr, inte ens på Facebook, grabben. Inga nattöppna veterinärer i Uppsala heller. Och att köra till Stockholm är ju överkurs, jycken hinner ju snöra av. Ta den till mig istället!
Till dig? Är du allvarlig?
Jajamensan. Vad glor du för? Är det grannarna du oroar dig för igen?
Nä det är bara… Du har ju fyra katter som ser ut som små lejon. Biter de inte huvudet av hunden?
Det är ju katter vi pratar om, Linus, inte pirayor. Kom nu istället! Sluta snacka och kör hit den, så fixar jag det jag kan. Jag förbereder så länge.
*****
En halvtimme senare släpade Linus in den stora schäfern i trappuppgången till fjärde våningen. Salongen var numera en improviserad usergiklinik och Linus såg ut som om han tagit simhopp i en lerpöl. Men för första gången i sitt vuxna liv brydde han sig inte det minsta.
Lägg honom där, men försiktigt, sa Märta och pekade på soffan. Där låg några utrangerade IKEA-lakan som fått nytt liv som operationsunderlag.
Hon hade som sagt aldrig varit veterinär men hängde ofta på djursjukhuset och snappade upp en hel del. Linus satt bredvid och googlade på nödhjälp hund (och blev utloggad från BankID två gånger).
Mirakulöst lyckades de stoppa blödningen och jycken fick äntligen andas ut.
Till och med katterna deltog i dramat. Först stirrade de misstänksamt på inkräktaren, men när de insåg att hotet var tandlöst, lade de sig bredvid och spann så att hela huset vibrerade. Hunden somnade till kattmotorns mjuka melodier.
Tror du det blir bra? undrade Linus och strök den sargade schäfern över huvudet.
O, det tror jag, log Märta trött. Inte så farliga skador. Och vet du kanske är det nåt meningen med allt. Om hunden kan väcka lite ömhet i dig, så var det kanske så den skulle dyka upp.
Vadå, jag kan ju inte bara lämna stackarn där ute som en ruttnande IKEA-soffa, mumlade Linus, generad.
Tänkte väl det. För tre dagar sen ville du inget ha med djur att göra nu sover du med hund på soffan och har inte ens käkat frukost. Och ska vi slå vad om att du inte släpper ut den där jycken igen? Visst?
Nä… det känns rätt bra faktiskt, log Linus fånigt. Det var underligt. Skönt. Riktigt skönt, till och med.
*****
Tidigt nästa morgon åkte Linus till djurkliniken med sin nyvunne vän. De var först i kön och trots att väntrummet var fullt, flyttade folk snällt på sig när killen med hundkompisen dök upp. Ingen behövde be dem folk här är ju, trots allt, rätt hyggliga.
Just där och då insåg Linus att det finns inget att skämmas för; att hjälpa andra gör en själv lite bättre också, som mamma sagt. Och som ett tack blev hunden döpt till Ludde och Ludde blev snart frisk.
Sedan dess tar Linus med sig Ludde till mamma varje helg eller rättare sagt: Ludde, Linus och Märta samt hela kattgänget går tillsammans ut på promenad. Ja, ni läste rätt. Katterna ville helt enkelt följa med och ingen protesterade.
Grannarna hängde på gardinerna och stirrade förvånat på hela cirkusen medan de granskade Märta som fortsatt slänger Frolic åt alla håll. Men Linus log bara. Tack Ludde, tänkte han. Och tack mamma, som alltid föregått med gott exempel.
Och till människorna i veterinärkön tack för att ni visade att det fortfarande finns vänlighet kvar i världen.
Sedan den dagen vet Linus en sak: Om någon behöver hjälp människa som djur så tänker han hjälpa till. Så gott det går.
Så kan det gå till i Uppsala med lite kärlek, en smula kattfoder och en hel del envishet.
