Blev familjens hushållerska – När Alevtina berättade att hon skulle gifta sig blev sonen och svärdottern chockade och visste inte hur de skulle hantera nyheten. – Är du säker på att du vill förändra livet så radikalt i din ålder? undrade Katja och sneglade på sin man. – Mamma, varför så drastiska beslut? – sade den nervöse Rasmus. – Jag fattar att du varit ensam länge och uppfostrat mig, men att gifta sig nu är väl onödigt. – Ni är unga, så ni tänker så – svarade Alevtina lugnt. – Jag är sextiotre och ingen vet hur länge man har kvar att leva, men jag har rätt att spendera den tid som finns med den jag älskar. – Skjut i alla fall upp vigseln – försökte Rasmus övertala sin mamma. – Du har knappt känt Jörgen ett par månader och nu vill du ändra hela ditt liv. – Vid vår ålder ska man inte vänta, man får inte slösa med tiden, – resonerade Alevtina. – Vad måste jag veta? Han är två år äldre, bor med sin dotter och hennes familj i en trea, har bra pension och en sommarstuga. – Var ska ni bo då? – undrade Rasmus. – Vi bor ju ihop och här finns inte plats för en till person. – Oroa dig inte – Jörgen vill inte tränga sig på, jag flyttar till honom, – berättade Alevtina. – De har en stor lägenhet, dottern och jag kommer överens, alla är vuxna, det kommer inte bli några konflikter. Rasmus oroade sig, Katja försökte få honom att förstå och respektera mammans beslut. – Kanske är vi själviska? – sa hon. – Visst är det smidigt att din mamma hjälper oss och ofta passar Tilde, men hon har rätt att få ett eget liv. Nu finns möjligheten, vi ska inte stå i vägen. – Det är skillnad på att bo ihop och att gifta sig, – fattade inte Rasmus. – Vi behöver inte en brudklänning och bröllopskalas nu. – De är gamla skolans folk, kanske känns det tryggare och mer naturligt för dem, – resonerade Katja. Alevtina gifte sig med Jörgen som hon träffat av en slump, och snart flyttade hon in hos honom. Till en början fungerade allt bra; hushållet accepterade henne, maken var snäll och Alevtina trodde verkligen att hon äntligen fått rätt att vara lycklig och njuta av livet. Men så dök tecknen på vardagslivets verklighet i den nya familjen upp. – Kan du inte fixa gryta till middag? – undrade Inna. – Jag skulle laga själv men jobbet har dränkt mig och du har ju gott om tid. Alevtina förstod pikarna och tog över matlagning, handling, städning, tvätt och även sommarstugebestyr. – Nu när vi är gifta är torpet vårt gemensamma ansvar, – sa Jörgen. – Dottern och svärsonen hinner aldrig, barnbarnet är liten, vi får göra allt själva. Alevtina klagade inte, hon trivdes med att vara del av en stor, hjälpsam familj – något hon aldrig fått i sitt första äktenskap där mannen smet iväg när Rasmus var tio, och ingen hört av honom sedan dess. Nu kändes allt rätt, så sysslorna störde henne inte. – Mamma, du är väl ingen arbetare på torpet? – försökte Rasmus. – Efter varje tur får du högt blodtryck – måste du verkligen det? – Jo klart jag måste, jag tycker det är kul – svarade pensionären. – Vi sår och skördar med Jörgen, det räcker åt alla och vi delar gärna med er. Rasmus tvivlade dock – ingen hade bjudit dem hem på fika, ens för att hälsa. De hade bjudit Jörgen till sig, han lovade men kom aldrig. Till slut slutade de försöka och undrade bara om mamma hade det bra. Till en början var allt gott, Alevtina trivdes med alla uppgifter. Men sysslorna blev fler och pressen ökade. Jörgen fick ont i ryggen eller hjärtat så fort de kom till torpet; han vilade medan Alevtina bar grenar, krattade löv och tömde komposten. – Igen rödbetssoppa? – klagade Anton, Jörgens svärson. – Vi åt ju det igår, jag trodde det skulle bli nåt annat. – Hann inte handla, städade hela dagen, blev yr och vilade en stund, – svarade Alevtina. – Jag gillar inte rödbetssoppa, – muttrade svärsonen. – Imorgon fixar Alice världens fest – skyndade Jörgen att säga. Nästa dag stod Alevtina i köket hela dagen – och allt var uppätet på en halvtimme. Hon städade efteråt, och så blev det hela tiden. Nu gick Jörgen med dotterns och svärsonens klagomål och pekade ut frun som syndabock. – Jag är ingen barnflicka, jag blir också trött och fattar inte varför jag ska göra allt själv, – protesterade hon till sist. – Som min fru ska du sköta hemmet, – påminde Jörgen. – Som fru har jag inte bara plikter utan också rättigheter, – sa Alevtina med tårar. Hon lugnade sig och fortsatte, men en dag rann bägaren över. Inna och mannen skulle till vänner och ville lämna barnet hos Alevtina. – Låt lilla vara med morfar eller gå med er, jag ska hälsa på mitt barnbarn idag, – sa hon. – Varför ska vi alltid anpassa oss efter dig? – brann Inna av ilska. – Ni ska inte anpassa er, men jag är heller inte skyldig att ställa upp jämt, – påminde Alevtina. – Mitt barnbarn fyller år, jag sa till redan i tisdags. Ingen har brytt sig och nu vill ni att jag ska stanna hemma. – Så kan man inte göra, – ilsknade Jörgen. – Innas planer havererar, och ditt barnbarn är för litet för att förstå, du kan gratta imorgon. – Då kan vi gå tillsammans och hälsa på min familj, eller så är du barnvakt medan jag är borta, – kontrade Alevtina bestämt. – Visste att din bröllop var en dålig idé, – fräste Inna. – Hon lagar medelmåttigt, städar slarvigt, och tänker bara på sig själv. – Efter allt jag gjort här tycker du också det? – frågade Alevtina Jörgen. – Ville du ha fru eller hushållerska till alla? – Nu har du fel och försöker göra mig till boven, – svarade Jörgen. – Starta ingen konflikt nu. – Jag har rätt till svar, – gav sig inte Alevtina. – Då får du göra som du vill, men här i mitt hem gäller andra regler, – sa Jörgen stolt. – Då säger jag upp mig, – sa Alevtina och började packa. – Tar ni tillbaka er besvärliga mormor? – bar hon väska och present till barnbarnet. – Gick och gifte mig, nu har jag fått nog, fråga inget, bara säg: tar ni emot eller ej? – Självklart, – rusade Rasmus och Katja emot henne. – Ditt rum väntar och vi är glada att du är hemma igen. – Är ni glada bara för skojs skull? – ville hon höra. – Varför annars glädjas över nära och kära? – undrade Katja. Då visste Alevtina att hon inte var tjänare. Hon hjälpte hemma och passade barnbarn, men son och svärdotter utnyttjade henne aldrig. Här var hon verkligen mamma, mormor, svärmor och familjemedlem – inte familjens hushållerska. Alevtina flyttade hem, ansökte om skilsmässa och försökte glömma det tunga hon gått igenom.

Blev hushållerska

När jag, Ingrid, berättade för min son Erik och hans fru Matilda att jag skulle gifta mig, blev de riktig ställda. De visste inte riktigt vad de skulle säga.

Är du verkligen redo att göra så stor förändring i livet, i din ålder? sa Matilda och sneglade mot Erik.
Mamma, varför så drastiskt? sa Erik nervöst. Jag fattar ju att du varit ensam länge nu och att du lagt så mycket av ditt liv på att uppfostra mig. Men att gifta sig nu känns ju bara dumt.
Ni är unga, det är därför ni tänker så här, svarade jag lugnt. Jag är sextiotre år och ingen vet hur mycket tid man har kvar. Jag vill bara dela resten av livet med nån jag tycker om.

Men skynda er inte till folkbokföringen, du har ju knappt känt den där Kurt några månader och redan vill du byta allt, försökte Erik förmå mig att tänka efter.
I min ålder har man inte råd att skjuta upp saker. Vad ska jag veta mer egentligen: han är två år äldre, bor med sin dotter och hennes familj i en trea i Solna, får bra pension och har sommarstuga i Roslagen.
Var hade ni tänkt bo då? undrade Erik. Vi bor ju tillsammans, och det finns verkligen inte plats för någon mer här.
Oroa dig inte, Kurt har inga planer på att flytta in hos er, sa jag. Jag flyttar hem till honom, de har stor lägenhet och jag och hans dotter Lisa kommer bra överens. Alla är vuxna, det blir inga bråk.

Erik var orolig, Matilda försökte få honom att förstå och acceptera mitt beslut.
Är vi bara egoister? undrade hon. Det är klart att det är bekvämt för oss när din mamma hjälper till här, och ofta passar Li. Men hon har ju lika stor rätt att leva sitt eget liv. Får hon chansen måste vi låta henne.
Visst, men varför ens gifta sig? Jag vill verkligen inte börja planera för vit klänning och pinsamma lekar, svarade Erik.
De är ju sån generation, de känner sig tryggare då, menade Matilda.

Det blev så att jag gifte mig med Kurt, som jag träffade av en slump på gatan i Gamla stan, och flyttade strax hem till honom. I början gick allting bra, hushållet accepterade mig, min man var snäll och jag kände verkligen att jag hade rätt till lycka igen och kunde njuta av dagarna. Men snart började det märkas hur vardagen i den nya familjen skulle se ut.

Skulle du inte kunna fixa en gryta till middag? undrade Lisa. Jag skulle själv gjort det, men det är kaos på jobbet och jag hinner ingenting. Du har ju gott om tid, tänkte jag.
Jag förstod vinken och tog över mer och mer; matlagning, handling, städning, tvätt och resor till stugan.
Nu när vi är gifta, är stugan vårt gemensamma ansvar, sa Kurt. Lisa och hennes man har inte tid att åka dit; lilla Ella är för liten. Vi får sköta allt själva.

Jag protesterade inte. Jag trivdes med att vara med i en stor, sammansvetsad familj där alla hjälps åt. Lyckan uteblev med min första man han var lat och slug, till sist stack han när Erik var tio. Sen dess har tjugo år gått och vi har aldrig hört något om honom. Nu kändes allt rätt. Hushållssysslorna var inte betungande, och jag blev inte irriterad av tröttheten.
Mamma, du är ju ingen trädgårdsmästare. Varje gång du åker till stugan så får du säkert högt blodtryck, är det värt det? frågade Erik.
Klart det är värt det, och jag tycker om att hjälpa till, svarade jag. Om vi får mycket potatis och äpplen delar vi förstås med oss till er.

Men Erik var tveksam. Trots att månader gått hade ingen bjudit hem oss ens för att lära känna varandra ordentligt. Vi bjöd hem Kurt några gånger han lovade men kom aldrig, hänvisade till att tiden och orken inte fanns. Vi slutade tjata, och accepterade att släkten inte var särskilt intresserad av kontakt. Det viktigaste för mig var att Erik visste att jag mådde bra.

I början trivdes jag, men det blev mer och mer att göra, det började bli tröttsamt. Väl i stugan klagade Kurt ofta på ryggen eller hjärtat när vi kom fram. Den omtänksamma frun bäddade ner honom, jag slet med grenar, räfsade löv och gick med sopor till komposthögen.
Igen köttgryta? grimaserade Lars, Lisas man. Vi åt ju det igår, jag trodde det skulle bli något annat.
Jag hann inte handla eller laga nåt annat, sa jag ursäktande. Jag har precis tvättat alla gardiner och hängt tillbaka dem, blev trött och fick yrsel.
Jag gillar ju inte köttgryta heller, muttrade Lars och sköt undan tallriken.
Imorgon fixar Ingrid värsta kalaset för oss, inflikade Kurt.
Och dagen efter stod jag i köket nästan hela dagen och maten åts upp på en halvtimme, för att sedan stå och städa i köket igen. Det blev vardag. Lisa och Lars blev allt mer missnöjda, Kurt tog alltid deras parti och jag fick alltid skulden.

Jag är ju ingen liten flicka längre, jag blir också trött. Varför ska bara jag göra allt? sa jag en dag.
Du är min fru, det är din uppgift att hålla ordning i vårt hem, påminde Kurt.
Som hustru ska man ha både rättigheter och skyldigheter, grät jag.

Jag lugnade ner mig och försökte ändå hålla stämningen god, men en dag rann det över. Just den dagen skulle Lisa och Lars till vänner och ville att jag skulle vara barnvakt åt Ella.
Låt lilla Ella vara med farfar eller följa med er, jag ska till min son och fira min barnbarns födelsedag, sa jag.
Varför ska allt snurra runt dig? utbrast Lisa.
Det ska det inte, men jag har heller inga skyldigheter mot er, sa jag. Jag sa redan i tisdags att Li fyller år idag. Ingen brydde sig, och nu vill ni binda mig här.
Så där går ju inte, utbrast Kurt ilsket. Om Lisa ställer in sina planer och din barnbarn är så liten, kan du ju gratta henne imorgon.
Inget händer om vi alla går till mina barn nu, eller att du stannar med Ella tills jag kommer tillbaka, sa jag bestämt.

Som jag sa: du och din giftermål skulle bara strula till allt, snäste Lisa. Du lagar sådär mat, städar dåligt och tänker bara på dig själv.
Efter allt jag gjort här tycker du lika? frågade jag Kurt. Svar nu ärligt: letade du efter en fru, eller en hushållerska för dina och deras nycker?
Nu är det du som gör fel och försöker få mig att se ut som boven, sa Kurt och blinkade nervöst. Börja inte bråka nu.
Jag vill ha ett tydligt svar, sa jag.
Om du tycker så, gör som du vill men i mitt hem har vi andra regler, sa han stolt.
Då säger jag upp mig, sa jag och gick för att packa.

Vill ni ta tillbaka er hopplösa mormor? sa jag när jag kom, med väskan och present till Li. Gift mig, kommit hem igen, vill inte prata om det nu kan ni bara säga om ni tar mig tillbaka?
Självklart, ropade Erik och Matilda. Ditt rum står redo och vi är glada att du är här igen.
Är ni glada bara för att ni får hjälpa till? frågade jag.
Vad är annat att vara glad för när det gäller sina nära och kära? undrade Matilda.

Då visste jag säkert att jag inte var någon hushållerska i deras ögon. Visst hjälpte jag till hemma och var barnvakt till Li, men Erik och Matilda tog aldrig för givet att jag skulle göra allt. Här var jag verkligen mamma, mormor, svärmor och en självklar del av familjen, inte någon tjänstepiga. Jag flyttade tillbaka för gott, ansökte själv om skilsmässa och försökte glömma allt det gamla.