Den lyckliga missen… Jag växte upp i en splittrad familj – utan pappa. Det var mamma och mormor som tog hand om mig. Redan på förskolan började jag känna av behovet av en pappa. Och i lågstadiet! Jag var hemskt avundsjuk på jämnåriga som stolt spatserade hand i hand med sina höga, resliga pappor, lekte, cyklade och åkte bil tillsammans. Särskilt sved det när någon pappa pussade sin dotter eller son, lyfte dem i famnen och de skrattade tillsammans… Herregud, när jag såg allt detta tänkte jag: ”Vilken lycka det är!” Min egen pappa såg jag också… Men bara på ett enda fotografi, där han log precis som alla andra pappor… Fast inte mot mig! Mamma sa att han var polarforskare och bodde långt, långt i norr. Så långt bort att han inte kunde komma hem. Han hade åkt dit för att arbeta, men skickade presenter på födelsedagar regelbundet. I tredje klass insåg jag till min stora bitterhet att jag inte hade någon polarforskare till pappa… Jag hade aldrig haft det! Jag råkade höra hur mamma sa till mormor att hon inte längre orkade lura sitt barn, och ge presenter i en pappas namn som i själva verket hade svikit oss. Han lever flott, men hade aldrig ringt sin son, aldrig ens gratulerat mig på födelsedagen eller julen. ”Artem älskar verkligen dessa högtider! Det är hans enda chans att känna lite stöd från någon, även om det bara är från en avlägsen och mystisk men ändå nära person.” Inför min födelsedag sa jag då till mamma och mormor att jag inte ville ha några presenter ”från pappa”, som inte finns. ”Ni kan bara baka min älsklingstårta ’Fågelmjölk’, så är jag nöjd.” Vi levde enklast möjligt på två små löner – mammas och mormors. När jag blev student började jag extrajobba som bärare på stationen och i affärer. En granne, Slava, föreslog en dag att jag skulle jobba som jultomte åt honom inför jul och nyår i olika familjer. Jag tackade nej till dagisuppdragen direkt. Det verkade svårt, fulla föreställningar ihop med tomtenissa. Men att åka runt ensam till olika adressers julaftonsfirande tackade jag ja till. Slava gav mig en anteckningsbok med rim och gåtor, samt kundadresserna. Det var enkelt att lära sig repertoaren – det kändes som en barnlek. Men rädslan att göra bort mig störde mig mycket. Första gången gick förvånansvärt bra. När jag besökt barnen på alla adresser, kom hem trött men nöjd att ha klarat mig utan någon katastrof, räknade jag ihop min lön – och jublade! Sådana summor hade jag aldrig dragit ihop på ett halvårs helgjobb. Efter det körde jag tomtesvängen varje vinter och byggde extraknäck på sommarloven. Under studieåren var det kärlekslivet som gick trögt – det fanns liksom inte tid. Ni förstår, det var studier och nödvändiga flyktiga extrajobb. Några tjejer fanns såklart, men aldrig att det blev något seriöst. ”När jag har tagit examen, fått ett fint jobb, bra lön och fixat ordning hemma… Då kan jag börja tänka på familj”, drömde jag. Och efter examen, när jag börjat jobba som ingenjör men på låg tjänst, ville jag köpa en begagnad utländsk bil. Hemma hade vi det hyggligt men bilen var ändå utom räckhåll, och jag längtade efter egen transport. Så jag tog ännu ett tomtejobb. Mamma plockade fram min gammaldags tomtedräkt ur garderoben, piffade upp den med glittrande paljetter, och den vita, fluffiga skägget dolde mitt ansikte perfekt. Jag klistrade på buskiga ögonbryn, tittade mig i spegeln – blev nöjd. Mamma suckade och sa tyst: – Artem, du borde ha egna barn, men du roar bara andras fortfarande. – Det kommer – skrattade jag. – Nu måste du önska mig lycka till, mamma! – kysste henne på kinden och stack iväg för att tjäna pengar. En vecka före nyår publicerade jag en annons i stadstidningen och fick femton bokningar. Efter att ha klarat av sex adresser och strukit dem ur blocket, läste jag nästa: ”Trädgårdsgatan 6, lgh 19”. Jag klev av spårvagnen och gick mot huset. Trädgårdsgatan – nästan utanför stan – var mörkt och ödsligt. Men hus 6 hittade jag snabbt. Upp på våning två och ringde på. En liten pojke, fem-sex år, öppnade dörren. – Vid gläntan i skogen, bor jag i tomtens stuga… – började jag som vanligt. Men pojken avbröt: – Vi har inte bjudit hit någon jultomte! – Men Tomten kommer alltid till snälla barn, inte bara när han blir bjuden – sa jag snabbt, men kände mig ganska osäker. – Är mamma eller pappa hemma? – Nej. Mamma är hos mormor i huset intill och ger henne spruta. Hon kommer snart tillbaka. – Vad heter du då? – Artem. ”Oj, namne!” – tänkte jag förvånat. Men snabbt kom jag på mig. Jag kan ju inte avslöja för honom att jag också heter Artem. Jag är ju Jultomten! – Artem, var är er julgran? – I mitt rum. Han tog mig i handen och styrde mot sitt lilla, spartanskt möblerade rum. På bordet fanns inte någon gran, utan en kvist med barr, pyntad med små leksaker och en färgglad ljusslinga i en burk. Bredvid stod två foton i likadana ramar – av en man och en kvinna. Jag tittade noggrant – och frös till… På fotot såg jag ju mig själv! ”Men det kan ju inte stämma!?” Jag synade igen – jo… I ramen till vänster min studentbild med vindjackan. Till höger – en kvinna: Lena Gornova. Med henne hade jag varit på studentbygge en sommar. Men hennes foto var inte längre ungdomligt. De snälla men sorgsna ögonen tillhörde nu en vacker kvinna som liknade den glada unga Lena. – Vem är det? – frågade jag, så nervös att jag knappt kände igen min egen röst. – Det är mamma. – Din? – Min. – Heter hon… Lena? – slank det ur mig. – Oj! Sant! Du gissade! Då är du den riktiga jultomten! Jag trodde inte de fanns! – Och den här då? – pekade jag på min egen nuna, redan inombords övertygad att Artem var min son. – Det är min pappa! Han är en riktig polarforskare! Bor och jobbar på en jättestor is! Mamma säger att han åkte iväg när jag var liten, så jag minns honom inte och har aldrig sett honom… Men han skickar alltid presenter till min födelsedag och till jul. Och på julaftons morgon får jag hans paket under kudden – Tomten brukar gömma dem där. Jag blev chockad, minns min egen barndom och min ”polarforskare till pappa”. Kallar alla mammor dåliga pappor för polarforskare och skickar dem till Nordpolen? Nu var jag själv en sådan pappa. Det gjorde ont i hjärtat – som att livet stack till. Jag mindes mitt korta men intensiva sommarragg med Lena… Innan vi skildes, gav vi varandra telefonnummer. Men jag ringde henne aldrig när jag kom hem, och några dagar senare blev min mobil stulen. Jag tänkte ofta på henne. Men plugg, kompisar och tjejer drev henne ur min vardag, ur minnet… Men hon bor kvar i samma stad, har inte glömt mig och tar själv hand om vår son – ställer mitt foto bredvid sitt eget. Jag skulle just berätta för Artem att jag var hans pappa, när Lena kom in: – Förlåt att jag blev sen, gubben. Mormor var tvungen in till sjukhuset akut. Lena såg på mig: – Oj – vi har inte bokat någon jultomte! Lyckotårar sprutade ur mina ögon. Jag slet av mig mössa, skägg och ögonbryn… – Artem?! – utbrast Lena. Och slog sig ner – grät så att Artem blev lite rädd. Men Lena hämtade sig snabbt för sonens skull. Jag berättade att jag kommit från norr och blivit Jultomten för att ge dem en överraskning. Artems glädje var gränslös. Han skrattade, sjöng, läste dikter och höll våra händer hårt, som om han var rädd att jag skulle försvinna igen. Han tänkte inte ens på presenten. Han visste att Tomten lägger pappas paket under kudden. Artem somnade, Lena och jag pratade hela natten, som att tiden inte gått alls. På morgonen sprang jag till affären för ännu en present, och insåg då att jag råkat gå till fel adress – nummer 6A i stället för 6. Hade missat A:et i mörkret men hamnat helt rätt ändå! Det RÄTTA huset för mig! ”Vilken lycklig, ödesdiger miss!” log jag. Nu är vi tre! Och så lyckliga! Och mamma och mormor är överlyckliga över sitt barnbarn och lilla Artem Artemsson!

EN LYCKLIG MISSTAG…

Jag växte upp i en liten familj utan pappa. Det var mamma och mormor som tog hand om mig.
Redan som liten, på förskolan, började jag känna av saknaden efter en pappa.
Och i lågstadiet blev det ännu tydligare
Jag minns hur otroligt avundsjuk jag var på de andra barnen, som stolt gick hand i hand med sina långa, starka pappor, cyklade eller åkte bil och skrattade tillsammans.
Särskilt sved det när någon pappa pussade sin dotter eller son, lyfte upp dem och de skrattade av glädje
Gud, när jag såg allt detta så tänkte jag: Vilken lycka det måste vara!
Jag såg min egen pappa också
Men bara på ett enda kort, där han log, precis som de andra papporna.
Fast inte åt mig
Mamma sa att han var forskare på polarcirkeln. Att han bodde långt uppe i norr. Så långt bort att han inte kunde komma hem. Han hade flyttat långt bort för att jobba, men skickade alltid presenter till mig på födelsedagar.
I tredje klass kom den bittra insikten: jag hade ju egentligen ingen pappa på polarcirkeln.
Och hade aldrig haft det heller!
Av en slump hörde jag hur mamma sade till mormor att hon inte längre orkade ljuga för mig, och att det var svårt att ge presenter från pappa som egentligen hade svikit oss. Han lever rikt, men har aldrig ringt sitt barn, aldrig gratulerat mig på födelsedagen eller på jul.
Kasper älskar verkligen de där högtiderna! Det är de enda dagarna han känner något slags stöd, om så av en avlägsen och mystisk men ändå släkting
Så inför min födelsedag sa jag till mamma och mormor att jag inte ville ha några mer presenter från pappa, den där pappa som inte ens finns.
Baka bara min favoritkaka, Gräddsnäckan, så är jag nöjd.
Vi hade det riktigt knapert, mamma och mormor med sina små löner.
Så när jag blev student började jag jobba extra som lastare på centralstationen och i olika butiker.
En dag frågade min granne Pelle om jag kunde hoppa in som jultomte i stället för honom under december förskolor och hos familjer som ville ha besök.
Jag tackade nej till förskolor direkt det verkade för svårt: hela pjäser och samarbete med tomtenissar.
Däremot tackade jag ja till en vanlig runda ut till lägenheter som beställt tomtebesök under julafton.
Pelle gav mig sin anteckningsbok med rim, visor och adresser till kunder.
Repertoaren var lätt att lära sig det var ju inte som att skriva tenta i mekanik. Men nervositeten över att göra bort sig gnagde ändå.
Överraskande nog gick första dagen riktigt bra.
När jag efter slutfört arbetspass kom hem, trött men glad att ha klarat det utan katastrofer, räknade jag ihop pengarna och blev överlycklig.
På en vecka tjänade jag lika mycket som jag annars fick in på ett halvår av att kånka lådor varje helg.
Där och då bestämde jag mig för att vara jultomte varje vinter, och på sommaren försöka tjäna ihop mer på studentbyggen.
Under studietiden var mitt privatliv mestadels obefintligt jag hade helt enkelt inte tid eller ork. Ni vet ju hur det är: skolgång och småjobb när man verkligen behöver pengar.
Visst träffade jag tjejer ibland, men det blev aldrig något seriöst.
När jag är klar med universitetet och har ett riktigt jobb, bra lön och ordnat liv då kan jag fundera på familj, tänkte jag.
Efter examen fick jag jobb som ingenjör inte så högt upp, men ändå. Då fick jag för mig att köpa en begagnad utländsk bil.
Nu hade vi det bättre hemma, men bilen var ändå för dyr. Och jag ville verkligen ha min egen.
Så, jag bestämde mig för att återigen jobba som jultomte.
Mamma tog fram min gamla tomtedräkt, och piffade upp den med massor av glittrande dekorationer. Skägget var så vitt och fluffigt, och dolde ansiktet bra.
Jag limmade på tjocka ögonbryn, tittade i spegeln och kände mig nöjd.
Mamma suckade och sa plötsligt tyst:
Kasper, det är nog dags att du skaffar egna barn, du underhåller ju bara andras.
Det kommer sen mamma, sa jag och pussade henne på kinden. Önska mig lycka till nu!
En vecka före julafton satte jag in en annons i Göteborgs-Posten, och fick femton bokningar.
Efter turen till sex olika adresser, prickade jag nästa adress på listan: Trädgårdsgatan 6, lgh 19.
Jag steg av spårvagnen och gick mot huset.
Trädgårdsgatan ligger nära stadens utkant det var mörkt och dunkelt där.
Men jag fann snabbt hus nummer 6. Klättrade upp till andra våningen och ringde på.
Dörren öppnades av en liten grabb på fem-sex år.
Jag bor i skogens lilla stuga började jag, med min vanliga ramsa.
Men pojken stoppade mig:
Vi har inte beställt någon tomte!
Tomten kommer till snälla barn ändå, sa jag snabbt, försökte hålla modet uppe. Är mamma och pappa hemma?
Nej. Mamma är hos mormor Elsa i huset bredvid, hon skulle ge en spruta. Hon kommer snart.
Vad heter du?
Kasper.
Så lustigt, vi har samma namn, tänkte jag förvånat.
Men kom snabbt ihåg mig själv. Jag kan ju inte säga mitt riktiga namn jag är ju jultomten!
Kasper, var är er gran?
I mitt rum.
Han tog min hand och ledde in mig, och hela lägenheten var enkel och anspråkslös.
På en liten soffbord bredvid sängen stod en kvist av gran i en konservburk, dekorerad med små figurer och en färgglad ljusslinga.
Där stod också två foton, likadana ramar en man, en kvinna.
Jag tittade närmare och
Stelnade. På ena fotot såg jag mig själv!..
Det kan ju inte vara sant
Jag granskade båda bilderna. Jo till vänster min gamla studentbild, i vindjacka.
Till höger en kvinna: Elsa Bergqvist.
Vi blev vänner sommaren på studentbygget.
Hennes foto var inte längre lika ungt. Hon såg på mig med snälla men ledsna ögon, så vacker, så lik den glada, unga Elsa jag minns.
Vem är det? frågade jag, med skakig röst.
Mamma!
Din?
Min.
Heter hon Elsa? slapp det ur mig.
Ja! Du kunde gissa! Du är riktig jultomte! Jag trodde de inte fanns!
Och den där? pekade jag på min egen bild, med en djup känsla av att Kasper var min egen son.
Det är min pappa! Han är polarforskare! Han jobbar på en jättestor isflak där långt bort. Mamma sa att han åkte när jag var pytteliten, därför minns jag honom inte. Men han skickar alltid present på min födelsedag och på jul. Tomten brukar lägga pappas present under min kudde.
Jag blev helt tagen av minnen från min egen barndom och min egen polar-pappa.
Kallar alltså alla mammor sina svikande män för polarfarare och skickar dem till Nordpolen?
Nu var jag alltså själv i den gruppen.
Det gjorde ont, som ett hugg rakt i hjärtat.
Minnet av min korta, intensiva romans med Elsa kom tillbaka
Vi bytte ju nummer när vi skiljdes. Men när jag kom hem ringde jag aldrig, och efter några dagar blev min mobil stulen.
Jag hade ofta tänkt på henne. Men plugg, kompisar och tillfälliga flickvänner trängde undan henne från mitt liv och minnet
Men hon bodde alltså kvar i samma stad. Hade aldrig glömt mig, och uppfostrat vår son själv med mitt foto bredvid sitt.
Jag ville just berätta för Kasper att jag var hans pappa, när dörren öppnades och Elsa kom in:
Förlåt att jag blev sen, Kasper. Mormor Elsa fick åka akut till sjukhuset.
När hon såg mig utbrast hon förvånat:
Men vi har inte bokat någon jultomte!
Lyckotårar rann ner för mina kinder. Jag slet av mig mössa och skägg, rev bort fluffiga ögonbrynen
Kasper?! Elsa stirrade, och sjönk ihop på den lilla fotpallen i hallen.
Hon började gråta så högt att lille Kasper blev förskräckt.
Men Elsa fick snabbt tillbaka sin fattning när hon såg sin son.
Jag berättade för Kasper att jag kommit från polarcirkeln och blivit jultomte för att göra ett överraskningsbesök för honom och hans mamma.
Kaspers lycka visste inga gränser. Han skrattade, sjöng och läste upp alla sina verser. Han kramade oss hårt, som om han var rädd att jag skulle försvinna igen.
På presenten tänkte han inte ens. Han visste att tomten lägger pappas present under kudden.
Kasper somnade, och Elsa och jag satt och pratade hela natten som om åren av tystnad och avstånd aldrig funnits.
Nästa morgon sprang jag iväg för att köpa ännu en present och det var då jag upptäckte att jag gått till fel adress av misstag! Jag hade gått in i hus 6A, inte hus 6. Mitt i natten hade jag missat bokstaven A.
Men ändå det blev alldeles rätt precis den adress jag behövde, till vårt hem!
Vilken lycklig, ödesbestämd miss! tänkte jag och log.
Nu är vi tre! Och vi är så lyckliga!
Mamma och mormor firar nu sitt barnbarn och sitt barnbarnsbarn Kasper Kasperson!