Min bror vill varken att mamma ska flytta till ett äldreboende eller ta hand om henne själv där hemma finns ju ingen plats!
Det har gått över tre månader sedan jag och min bror började bråka om vad vi skulle göra med mamma. Efter hennes stroke blev ingenting sig likt. Hon glömmer saker hela tiden, behöver någon vid sin sida och kräver ständig omsorg. Allt har landat på mig. Det är som att ta hand om ett litet barn. Jag har jobb, hem och familj. Hur ska jag få tiden att räcka? Jag föreslog att vi skulle söka plats för henne på ett äldreboende, men min bror blev rasande och anklagade mig för att vara kall och inhuman. Samtidigt vägrar han att själv ta hand om mamma. Han bor ju med sin fru och där finns minsann inget utrymme!
Vi var en gång en nära familj, en helt vanlig svensk fyrpersonersfamilj. Min bror Torbjörn är bara ett år yngre än jag. Våra föräldrar fick oss sent i livet. Nu är jag 36 och Torbjörn 35. Mamma, Ann-Britt, är nu 72. Fram tills pappa dog hade vi det bra.
Sedan flyttade Torbjörn till Göteborg för studier och blev kvar där när han gifte sig. Själv blev jag kvar i Borås vårt barndomshem och bodde hos mamma och pappa till jag gifte mig vid 27. Då hyrde vi en egen lägenhet, med drömmen om att sedan köpa nåt eget och få barn. Allt enligt planen.
För bara två år sedan gick pappa bort, och mamma blev så ensam och sorgsen. Hon verkade åldras över en natt. Redan innan var hon krasslig, och när hon fick sin stroke för ett halvår sedan trodde vi att vi skulle förlora henne. Hennes tal försämrades, hon kunde knappt röra armar och ben. Efter ett tag blev det bättre, men mentalt var hon ändå förändrad.
Läkarna sa att skadorna var permanenta. Så det blev jag som fick ta ansvar för mamma. Tillsammans med min man Lars flyttade jag in hos henne igen. Jag bytte jobb och började arbeta som konsult så jag kunde vara hemma mer hon kunde ju inte lämnas ensam. När hon fick tillbaka motoriken blev det faktiskt ännu svårare.
Hon pratade osammanhängande, gick utifrån lägenheten och försvann vi fick springa ikapp henne ute på gården, och ibland grät hon och sa att pappa väntade på henne någonstans. Allt blev så tungt. Jag sov dåligt och var hela tiden rädd att hon skulle smita ut. Jobbet blev lidande, jag kunde knappt fokusera. Lars föreslog äldreboende.
Det är dyrt flera tusen kronor i månaden men om vi hjälps åt så ska det väl gå att få ihop kostnaden. “Du har ju en bror”, sa Lars. “Torbjörn borde också dela på ansvaret. Det är ju rättvist.”
Jag tvekade länge, men insåg att det inte finns någon annan utväg. Hur länge ska jag orka? På boendet får hon omvårdnad dygnet runt och medicinsk hjälp. Jag åkte dit och tog reda på allt. Säkerligt, men mycket dyrt runt 14 000 kronor per månad. Vad skulle jag göra?
Jag ringde Torbjörn och berättade precis hur allt låg till. Jag hoppades att han skulle förstå. Han blev istället upprörd:
“Har du blivit galen?” ropade han i telefonen. “Hur kan du vilja sätta din egen mamma på institution? Där är ju alla främmande. Hur vet du hur hon blir bemött? Du är hjärtlös! Eller vill du bara bli av med mamma?”
Jag försökte förklara, men han ville inte lyssna. Så jag fortsatte att ta hand om henne. Men till sist blev bördan för tung. Jag tog upp saken igen med Torbjörn men hans inställning var densamma.
“Jag skulle aldrig göra det mot min egen mamma. Hon har tagit hand om oss båda, uppfostrat oss och aldrig klagade, trots att det var tungt ibland. Vi är skyldiga henne det. Men varför är det bara du som ansvarar? Om du ogillar idén så kan ju du ta mamma till dig och visa din godhet!”
“Du vet ju att jag bor med frun i hennes lägenhet, Maria. Hur ska jag få henne att ta hand om svärmor?” svarade min bror.
“Men min man klarar att ha svärmor hemma, så varför kan din fru inte?”
“Du och Lars bor ju hos mamma, så han hjälper till av den anledning.”
Jag sa till Torbjörn att jag var redo att flytta ut nu, och att han och Maria kunde ta över. Han tvekade, gnällde över jobbet och att han inte kunde bli störd. Jag började inse att han bara letade undanflykter för att slippa ansvar.
Jag lever i ett enda elände nu. På ena sidan förstår jag att det är nödvändigt boendet gör livet lättare för alla. Men ändå känner jag mig otacksam och kall. Lars stöttar, han säger att personalen tar hand om mamma, och att vi måste leva våra egna liv också.
Jag bestämde mig för att vänta en vecka till. Om Torbjörn inte kommer, måste jag göra det själv, även om det skaver. Det är bättre för alla. Mamma får hjälp och värdig omsorg. Alla kan ha åsikter, ge råd, men bara jag vet hur tungt det är i praktiken. Och min bror får fortsätta hitta på undanflykter för sitt samvete jag har fått nog.
