För några dagar sedan tog min son med sig sin flickvän hem till oss. Hon är lite yngre än jag, kanske fyra eller fem år under mig. Min son har blivit förälskad i någon i min ålder och nu vill han gifta sig med henne. Det var också förvånande att höra att hon hade med sig sin lilla dotter.
Jag välkomnade dem så gott jag kunde. Det viktigaste är att min son känner lycka, och då gör jag det också. Men ändå kände jag att jag behövde prata med någon om allt detta. Så fort de hade gått ringde jag min väninna, Åsa, som jag brukar kalla min lugnande medicin. Hon finns alltid där för mig, stödjer och lyssnar, och framför allt ger hon råd som verkligen fungerar. Jag berättade för henne om min situation och bad henne hjälpa mig att göra det rätta.
Vi pratade länge, och samtalet skulle nog fortsatt längre om inte min son kommit hem igen. Han ville prata. Jag var nervös för att han skulle ge mig ännu en överraskande nyhet. “Mamma, jag vill att hon och hennes barn ska flytta in hos oss,” sa han.
Jag blev lite ställd och visste inte riktigt vad jag skulle svara, men till slut sa jag: Ja, de kan flytta in. Han blev så glad och skyndade sig genast för att berätta det.
Men i mitt huvud snurrade en tanke: Kan den här kvinnan verkligen älska min son? Eller vet hon helt enkelt att vi har ett stort hus mitt i Stockholm och att vi är en välbärgad familj, och därför har hon klängt sig fast vid honom?
Med den tanken somnade jag. Under natten drömde jag att min bortgångne make sa till mig: “Det är okej.” Nästa morgon, när jag vaknade, förstod jag att min son är klok nog att själv se vad som händer, och även om han skulle göra ett misstag kommer han att kunna rätta till det.
