Min mamma gav mig en ring som tillhört min mormor. Det var inte någon charmig antik ring, utan ett ganska klumpigt smycke som dessutom var alldeles för stort för mig. Jag visste att jag själv aldrig skulle bära den. Eftersom ringen var min nu, tänkte jag att jag hade rätt att göra vad jag ville med den. Så jag gick till en guldsmed i Stockholm och bytte in ringen, med lite pengar till, mot en modern ring som jag verkligen gillade.
Jag ringde min mamma för att dela min glädje över mitt nya smycke, men då blev det kalabalik.
Hur kunde du göra så? Sälja mormors ring utan att fråga mig! Det är ju inte bara en gammal ring, det är ett minne. Vår släkts arv!
Jag försökte förklara att det väl ändå var min sak nu, men hon ville inte lyssna. Diskussionen blev så infekterad att vi till slut la på. Några dagar senare ringde hon igen, men jag var så arg att jag inte ville svara. Sen fick jag ett sms där hon skrev att jag inte hade fått ringen i present, utan jag hade den bara till förvaring. Den fick jag alltså inte förändra eller sälja alls. Jag kände mig ganska förvirrad varför skulle jag ha något jag inte får göra något med? Det kändes väldigt konstigt. Och min mormor lever ju fortfarande, men vi har alla lite komplicerade relationer i vår familj. Vad är det egentligen för typ av familjeklenod?
Jag hittade den här berättelsen i mitt Facebook-flöde och blev riktigt berörd. Jag själv skulle nog aldrig ha hjärta att göra mig av med ett familjeminne. Även om ringen kanske är ful eller omodern, så är den ändå en del av vår historia. Oavsett relationerna har en sådan sak ett värde över tid. För nästa generation kan det vara spännande att se vad vi bar och föra vidare traditioner. Vem vet kanske blir just den gamla ringen mode igen en dag? Allt går i cykler. Och för dottern blir det ett minne av både sin mamma och sin mormor.
Men här valde dottern alltså att byta bort den mot ett samtida smycke. Och nutidens smycken har kanske inte alltid lika bra kvalitet. Man kan ju alltid be en svensk guldsmed om att göra om ett gammalt smycke, så att både minnet och det personliga uttrycket bevaras. Då får smycket nytt liv och kan användas istället för att ligga i en låda, och samtidigt få en egen berättelse att föras vidare.
Vill man ha något nytt kan man ju alltid köpa det själv och låta familjeklenoden vara.
Jag förstår helt klart mamman och hennes reaktion. Hon kunde nog inte ens föreställa sig att dottern inte förstått att ringen var ett minne som borde sparas. Det är något särskilt med presenter när de har ett arv eller historia det är faktiskt lite respektlöst att sälja vidare eller byta bort sådant, särskilt om det kommer från någon så nära som en mormor.
Men samtidigt kan jag försöka se det från dotterns perspektiv. Vissa människor vill bara ha sådant de faktiskt kan använda och uppskattar inte att samla på saker. Det är som på svenska loppisar där hittar man massor av gamla arvegods som till slut lämnas vidare. Är det kanske bättre att leva här och nu, istället för att bära på familjens historia? Om dottern känner så är det så fel? Egentligen hade mamman aldrig riktigt förklarat varför minnen och traditioner kan vara viktiga, och det kanske är en lärdom för oss alla.
Till slut handlar allt om att känna respekt för varandras känslor och att förstå varifrån vi kommer. Man kan inte förvänta sig att alla har samma förhållningssätt till minnen och traditioner, men det kan vara värdefullt att samtala om det innan man ger bort något som bär på en historia. Det är i samtalet om det förflutna och framtiden som vi växer både som människor och som familj.
