Tio år lagade jag mat hos min sons familj och ingen tacksamhet fick jag
Jag gick i pension från lärarjobbet när jag fyllde 55. De följande tio åren bodde jag hemma hos min son och hans familj i Sundbyberg. Vi träffades nyligen, och jag berättade med glädje att jag nu gått i pension för andra gången denna gång från rollen som hushållerska, efter år av slit.
Jag minns tydligt när jag efter pensionen packade ihop allt i min lägenhet på Kungsholmen och låste för gott om dörren jag hyrde inte ens ut, kanske av rädsla för förändringar eller främlingar.
Hos sonen och hans fru, Frida, fanns det ändå en ovanlig harmoni. Vi grälade aldrig, och vi gick runt varandra med varsamhet. Vardagen delades upp enkelt och logiskt men allting förändrades när barnbarnet, Algot, fyllde ett år. Frida gick tillbaka till jobbet, och plötsligt låg hela hushållets ansvar på mig. Jag tog hand om lille Algot, lagade mat, städade, tvättade och fixade allt som behövdes. Uppgifterna kändes både mäktiga och svåra det krävs mod att ta hand om ett litet barn, hela dagarna, utan att klaga.
Jag började min dag tidigt varje morgon, och den slutade inte förrän när de unga kom hem runt sju på kvällen. Först då kunde jag andas ut en stund innan nästa dag började på nytt. När Algot började skolan på Vallby låg det på mig att följa med honom med bussen, och hämta efter lektionerna ända fram tills han gick i femman. Mina gamla roller som kökspiga och städerska var aldrig pausade, även när han blev större.
Ibland berättade jag för en väninna att jag knappt orkade se på TV på kvällarna tröttheten tog över och jag somnade direkt. Socialt liv försvann; inga fikastunder, inget gemensamt firande. På högtider gick de unga ut till sina vänner, men någon måste ju ta hand om Algot hemma och det blev förstås jag.
Nu är pojken nästan tio år. Om inte livet lagt sig i, hade jag kanske fortsatt som hjälpreda. Men det var tillfälligheter som gav mig min frihet. Först hörde jag Frida säga till min son, Gustav, i köket: Din mamma använder nog för mycket tvättpulver tvätten luktar starkt. Kan du inte prata med henne om det? I tio år hade jag tvättat deras kläder ingen hade sagt något förrän nu.
Jag svalde förtreten. Sedan kom nästa påminnelse om verkligheten: Frida föreslog att Algots rum behövde mer utrymme och att jag kanske kunde flytta in i genomgångsrummet. Då insåg jag att tiden var kommen dags att återvända till sitt eget hem.
Jag packade snabbt ihop mina saker och åkte till min gamla lägenhet. Städade, dammade, satte på kaffe och andades lättnadens suck. Men reaktionen hos sonen och Frida överraskade mig de blev besvikna när jag inte längre ville vara deras trogna hjälpreda. Kanske trodde de att jag skulle stanna tills jag dog det är lätt att vänja sig vid att någon pysslar och tar hand om allt.
Det sorgliga är att ingen riktigt brydde sig om hur jag mådde. Att ständigt tvätta, laga mat, torka golv och rädda vardagsrutiner, det blev bara självklart. Som om jag varken hade trötthet eller egen vilja.
Sonen och Frida slutade prata med mig, men jag är ändå hoppfull. Det kanske ordnar sig med tiden. Nu känner jag en verklig glädje äntligen får jag leva bara för mig själv. Ingen stress, inga måsten. Man behöver inte så mycket för att vara nöjd.
Så, vid sextiofem, har jag fått en ny livsglädje har ni hört den gamla visan? En andra ungdom kommer till den som sparat sin första. Just det friheten att leva som man vill, utan ständig pliktkänsla, det är en sorts magi.
Vem uppskattar allt slit och omsorg egentligen? Inte ens våra egna barn, tror jag ibland. Man vänjer sig snabbt vid att någon annan tvättar, lagar mat och bäddar rena lakan, ser till att barnet är mätt och trygg, hjälper med läxor och nattningar. Man vänjer sig och glömmer att det kräver något av den som ger så mycket varje dag.
