Ingen väntade dig När vår pappa, med sitt fria och rastlösa sinne, försvann på jobb någonstans i Sverige medan jag gick i femman och min syster Maria i ettan, blev livet upp och ner. Han och mamma, Tove, var aldrig gifta – pappa var en fri själ som dök upp när han ville, alltid med pengar och presenter, och mamma stod ut för att hon älskade honom gränslöst. — Vladimir, kom tillbaka snart, bad hon. — Sluta nu, vänta med presenter, svarade han och försvann — igen och igen. Under pappas långa frånvaro tog hans bror, farbror Kalle, hand om oss. Han sa aldrig att han gillade mamma, visade inga direkta tecken — men vi kunde alltid räkna med honom. — Hur har du det, Tove? Hur är barnen? frågade Kalle när han kom förbi. — Hurra, farbror Kalle är här! ropade jag och slängde mig i hans famn. — Hej, Dennis, sa Kalle och höll om mig. Om jag fick välja hade Kalle gärna fått vara min pappa. På helgerna tog han ut mig och Maria på upptäcktsfärder medan mamma fick vila. Ibland följde hon med, ibland satt hon hemma och grubblade över sitt svåra kvinnoliv. När jag växte upp kom Kalle hem med en svensk ribbstol och satte den i hallen. Pappa hade varit borta nästan ett halvår. Jag hjälpte till att skruva fast grejerna och Maria tittade beundrande på. — Farbror Kalle, varför gifter du dig inte? Vad du är duktig, någon med dina gyllene händer skulle bli omedelbart omtyckt, sa Maria med sin lilla kloka tjejröst, påverkad av samtal mellan mamma och hennes väninnor. — Har inte träffat rätt, Maria. Hittar jag någon, så gifter jag mig, svarade Kalle. — Och du vill väl ha egna barn någon gång? Maria slog ut med armarna. Kalle lade undan verktygen och sade allvarligt: — Ni är tillräckliga för mig än så länge. Försöker du bli av med mig? Maria log finurligt: — Jag? Aldrig, farbror Kalle. Jag är alltid glad för dig! Senare frågade jag Maria: — Varför provocerar du honom? Han kan bli sårad och sluta komma. — Pappa kommer med presenter… Han dyker nog snart upp, sa hon drömskt. — Dumt, har du ingen aning om värdet på redskapen Kalle gett oss? — Vad ska jag med dem till? Jag vill ha klänningar och dockor, inte gymma som en apa. Den här gången kom pappa aldrig. Farbror Kalle satt med mamma i köket, och hon grät bittert. — Tove, du vet att jag finns här, sa Kalle. Han behöver alltid det bästa och enklaste livet. Mamma började storgråta. Ändå fortsatte Kalle komma, laga saker och gå ut med oss. Tills han till slut vågade berätta hur han kände. Jag tjuvlyssnade utan något dåligt samvete. — Du förtjänar riktig lycka, Kalle. Du är så bra. Varför slösar du på mig? — Jag vet själv vem jag behöver, svarade Kalle. — Och om han kommer tillbaka? undrade mamma. Kalle sa inget. — Jag älskar honom ändå, Kalle! Om du vill ha en sådan som mig, utan hjärta… Jag gick därifrån på tå. Ville slå mamma för hennes dumhet. Varför vänta på någon sådan? Livet gick vidare. Maria var lika pappalig, trivdes bäst med den som bjöd på mest. Men till slut förstod hon att pappa inte skulle komma mer. Kalle slet och kämpade för vår lilla familj. Mamma fick en son med Kalle – Viktor. Kalles glädje kände inga gränser. De gifte sig och livet blev snart tryggare. Jag klarade skolan utan underkänt och skulle få en universitetsplats – mamma strålade av stolthet! — Vi får en forskare i familjen, Kalle! — Vi var inte dumma vi heller, skrattade Kalle. Under firandet kröp Viktor omkring, Kalle tog honom i knät. — Sköt dig nu, du är inte bebis längre! Viktor tokade sig och alla skrattade. Plötsligt ringde det på dörren. Mamma öppnade, backade – och där stod pappa. Tystnaden var blixtstill. Han såg sig om. — Festen pågår som vanligt? Vi sa inget. Viktor gick mot honom. Pappa brydde sig inte – mamma tog Viktor i famnen som en sköld. Kalle ställde sig upp, skakade. — Vart ska du? sa mamma med främmande röst. — Jag behöver luft, sa Kalle och gick ut. Jag tänkte följa efter honom men Maria stoppade mig: — Jag går, Dennis. Du kan tjuvlyssna bättre. — Okej… Maria rusade efter Kalle. Jag smög och lyssnade med hjärtat i halsen. Äntligen hade mamma fått vad hon väntat på? Vad händer nu? — Har du gift dig med Kalle? hånade pappa. Mamma sa ingenting. — Tove, jag är tillbaka nu! Det blev bråk, ett skrik från Viktor, en örfil. — Bara gå härifrån, Vladimir! — Tove… varför? — Jag sa gå. Ingen väntade dig. — Du ljuger, jag ser det i dina ögon. — Jag har sagt mitt, sa mamma kallt. Pappa gick, såg mig i hallen. — Tjuvlyssnar du? Du får nog långt i livet. Det spelade ingen roll för mig. Jag gick in, trodde mamma skulle vara förkrossad. Men hon tröstade Viktor och fixade vidare inför firandet – som Julius Caesar. — Det var nära att han förstörde festen! sa hon. — Var är alla nu? Viktor hade redan glömt bråket. Jag gick ut. Maria och Kalle satt i parken mittemot. Hon höll honom i armen som om han annars skulle försvinna. Jag gick fram och sa till Kalle: — Pappa, kom nu. Mamma vill att vi går hem. Kalles händer skakade, Maria la sina händer ovanpå och lutade huvudet mot honom: — Snälla, följ med hem, pappa! Vi gick. Som det ska vara när familjen firar att jag klarat skolan.

Inte väntad

Vår pappa, Anders, försvann en dag när jag gick i femte klass och min lillasyster, Svea, började i första. Han hade rest iväg för att arbeta någonstans i landet, men den gången kom han inte tillbaka. Tidigare brukade han bara vara borta i några månader åt gången. Mamma och pappa var aldrig gifta; pappa var alltid en fri fågel som drog runt i landet. Han kom hem när han ville, alltid med pengar och presenter, och mamma stod ut med allt, för hon älskade honom vansinnigt.

Kom nu hem snart, Anders, bad mamma varje gång.
Oroa dig inte, Agneta, sa han och skrattade. Vänta du, så kommer jag med något fint.

Han gav henne en slarvig kyss och försvann. Medan han var borta tog pappas bror, vår farbror Ola, hand om oss. Mamma kanske tyckte om honom, men han visade det aldrig. Han gav henne ingen särskild uppmärksamhet; han bara fanns där och vi kunde alltid lita på honom.

Hur har ni det här, Agneta? frågade Ola när han kom in.
Hur har barnen det?
Hurra, farbror Ola är här! skrek jag och rusade fram för att krama honom.
Hej Erik, log Ola kort och klappade mig på ryggen.

Jag hade ofta önskat att han vore min far istället. På helgerna tog Ola med mig och Svea ut i park när mamma vilade. Ibland följde hon med, men ibland satt hon hemma och grubblade över sitt svåra kvinnoöde.

När jag blev lite äldre kom Ola med en gymnastikställning och satte fast den i hallen. Pappa hade varit borta i nästan ett halvår då. Jag hjälpte till att skruva fast de olika redskapen. Svea stod vid sidan och såg på hur Ola skickligt monterade ribbstol, rep och ringar.

Ola, varför gifter du dig aldrig? undrade Svea klurigt. Du är så duktig, vem som helst hade velat ha dig.
Den flicksmarta insikten kom från alla de samtal hon tjuvlyssnat på mellan mamma och hennes väninnor.

Jag har inte träffat någon som jag gillar, Svea. När jag gör det, då gifter jag mig.
Men egna barn vill du väl ha?
Svea ryckte på axlarna och log lurigt.
Ola lade undan verktygen och blev allvarlig.
Ni räcker bra för mig än så länge. Eller är du less på mig?
Svea slog ut med armarna.
Jag?! Nej, du är alltid välkommen här.

På kvällen frågade jag Svea:
Du borde låta honom vara. Han kanske blir sårad och slutar komma hit.
Fast pappa kommer ju med presenter, drömde hon. Han kommer nog snart.
Du är ju dum, fnös jag. Vet du vad de här grejerna kostar, som Ola kommer med?
Jag bryr mig inte om det. Jag vill ha klänningar och dockor, inte klättra som en apa.

Den här gången väntade Svea förgäves på pappa. Han kom inte. En dag satt Ola och mamma i köket, och mamma grät tyst medan Ola försökte prata vett med henne.

Agneta, gråt inte. Jag lämnar er inte. Du vet hur han är vill alltid ha det sötaste och enklaste.
Mamma började storgråta, högljutt och länge.

Ola fortsatte komma, hjälpte till med allt, fixade trasiga saker och lekte med oss. Till slut vågade han prata med mamma om sina känslor. Jag tjuvlyssnade, helt utan skuldkänslor.

Du behöver mig inte egentligen, sa mamma. Du är en så fin man, du förtjänar lycka. Riktig lycka.
Det vet väl jag bäst själv, svarade Ola envist.
Men tänk om han kommer tillbaka?
Ola teg.
Jag väntar ändå på honom. Älskar honom, Ola. Kan inte något annat. Om du verkligen vill ha någon sån som jag Utan hjärta.

Jag smög iväg från dörren. Dumt av mamma, tänkte jag. Hon väntade fortfarande på den hon älskade, fastän det bara gjorde ont.

Men tiden gick. Svea, hon var som pappa där det bjöds på mat, trivdes hon. Kunde man klandra henne? Efter hand verkar hon ha förstått att det inte var värt att hoppas på presenter från pappa längre. Ola försökte, jobbade hårt för vår lilla familj. Mamma fick en son med honom, Max. Olas lycka var oändlig. De gifte sig till slut och allting blev mer och mer vanligt.

Jag gick ut skolan utan att få underkänt och skulle få plats på universitetet. Mamma strålade av stolthet.
Vi har en forskare i familjen, Ola!
Vi är väl inte helt värdelösa vi heller, sa Ola.
Sluta nu! rodnade jag och viftade bort det. Häll upp lite champagne i stället! Jag vill smaka.
Som att du inte redan har smakat, fnös Svea, och jag gav henne en mörk blick.

Max kravlade runt, försökte dra sig upp på bordet och riva ner allt. Ola plockade upp honom och satte honom i knät.
Nu sköter du dig, lilleman. Du är ju ingen bebis längre!
Max tog en sked och tryckte den mot näsan, skelade på ögonen och gjorde alla fulla av skratt.

Ringer det på dörren? Svea spetsade öronen.
Mamma öppnade och vek undan. I dörren stod pappa Anders. Alla blev tysta. Han såg sig om och sa:
Fortsätt ni med firandet.
Vi teg. Max kravlade över till Anders, men Anders brydde sig inte om honom. Mamma lyfte Max och gömde sig nästan bakom honom, som en sköld. Ola reste sig upp och svajade till.
Vart ska du? frågade mamma med främmande röst.
Jag måste få lite luft, bara.
Han gick ut, och flyttade på Anders med axeln. Jag reste mig, och Svea följde efter.

Svea, titta vilka fina kläder jag tagit med till dig! sa pappa glatt.
Svea såg knappt på honom. Hon följde efter mig i hallen och viskade:
Jag går efter Ola. Du lyssnar här inne.
Men
Erik, du är mycket bättre på att smygtitta!

Sanne ord jag borde ha blivit spion. Svea sprang ut efter Ola, jag smög tillbaka till hallen och tänkte med fasa: mamma har fått sin stora kärlek tillbaka. Vad händer nu?

Har du gift dig med Ola alltså, Agneta? sa pappa hånfullt.
Mamma var tyst.
Lägg det bakom dig nu, sa han. Allt är som det är. Jag är tillbaka!
En duns, en smäll, Vads grät till.
Gå din väg, Anders bort härifrån!
Vad är det med dig?
Jag har sagt vad jag vill! Ingen väntade på dig.
Ljuger du. Jag ser på dina ögon, ögon ljuger inte.
Jag har sagt mitt, sa mamma bestämt.

Anders gick ut, såg mig i hallen.
Sitter du och tjuvlyssnar? Du kommer långt, grabben.

Vad han tyckte om mig brydde jag mig inte om. Jag gick in till mamma. Hon torkade tårarna, tröstade Max, fixade håret och dukade om som Julius Caesar.
Fy, han var nära att förstöra firandet. Mamma log snett. Var tog de andra vägen?

Max hade redan glömt bråket och drog runt stolen.
Jag gick ut till gatan. Svea satt med Ola på en bänk i parken, tvärs över vägen. Hon höll hårt i hans arm, som att hon var rädd att släppa taget. Jag gick fram och såg på dem. Jag ville så länge säga detta.

Jag gick runt bänken, såg på Olas förlorade ansikte.
Kom hem nu, pappa. Mamma ropar.
Olas händer darrade. Svea la sina små händer ovanpå.
Visst kommer du hem, pappa?
Vi gick hem. Det var ju trots allt vår festkväll. Jag hade gått ut skolan.