Mamma, Freja har tuggat sönder min penna igen!
Signe tumlade in i köket med ett färgglatt pennstump i handen, tätt följd av den storviftande och uppenbart ångerfulla labradoren. Agnes släppte sleven, där köttbullar fräste och potatisvattnet hotande pysslade i kastrullen, och suckade. Tredje pennan bara idag.
Lägg den i soptunnan och ta en ny ur lådan. Nils, har du gjort matten?
Nästan! ropade sonen inifrån sitt rum.
Nästan innebar i tolvårige Nils värld att mobilen var klistrad mot handen, och matteboken låg på tryggt avstånd. Agnes var smärtsamt medveten om detta, men nu hade hon fullt upp: köttbullarna skulle inte vända sig själva, soppan ville kokas om, fyraårige Malte var på god väg mot hundskålen, och tvätten väntade fint i maskinen under tiden.
…Trettiotvå år. Tre barn. En man. En svärmor. En labrador. Och så hon själv den enda kuggen som idogt gick runt i det här ekorrhjulet.
Agnes var sällan sjuk. Inte för att hon var av stål, utan för att hon inte kunde tillåta sig det. Vem lagar maten? Vem packar väskor till förskolan? Vem rastar Freja? Svaret var lika deppigt varje gång: ingen annan.
Agnes lilla, är middagen snart klar?
Barbro, svärmor, dök upp i dörröppningen, lutad mot sin käpp. Åttiofem år, klar hjärna, oändlig aptit.
Under dessa fem gemensamma år kunde Agnes räkna på ena handens fingrar de gånger Barbro hjälpt till hemma.
Om tio minuter, Barbro.
Svärmor nickade och släpade fötterna mot vardagsrummet. Ibland, väldigt ibland, läste hon saga för Malte innan läggdags gärna Prinsessan på ärten eller eventuellt Pettson och Findus, men han lyssnade alltid förtjust. För det mesta satt Barbro och glodde på gamla serier, muttrade över tv-licensen och väntade in lunchen.
…Klockan var halv sex när ytterdörren öppnades. Henrik klev in och såg ut som om han sprungit Vasaloppet baklänges.
Är middagen klar?
Inte ens ett hej. Agnes pekade stumt mot det dukade bordet. Henriks fjärrkontroll låg på sin tron bredvid tallriken, som att den var medfödd.
Signe fick ett A på läsningen, försökte Agnes.
Mmm.
Nils behöver hjälp med SO-projektet.
Mmm.
Mmm var det mest engagerade svar hon numera kunde hoppas på. Efter maten lufsade Henrik direkt till soffan. Hans dagsverk var klart. Han hade ju bidragit resten var någon annans problem.
När barnen till slut sov och det var tyst, öppnade Agnes sin laptop. Distansjobbet med nätbutiken väntade: beställningar, kundtjänst, fraktbokningar. Inte några fantasisummor, men det var hennes egna pengar. Och så hyran från lägenheten hon hyrt ut i fyra år.
Hur svårt kan det vara att flytta? tänkte hon för hundrationde gången. Men så kom ursäkterna Nils hade en bra skola, Signe älskade sitt dagis, vem vågar släppa en säker inkomst? Hon slog igen datorn. Imorgon, allt tar vi imorgon.
December kom, och med den influensan. Febern sköt i höjden fortare än någon svensk skolklass på väg ut till pulkabacken. Kroppen värkte, halsen brann, huvudet bultade. Agnes släpade sig till sängen.
Mamma, du är sjuk, konstaterade Nils oroligt.
Henrik dök upp bakom honom, och hans ansikte uttryckte en form av oro dock mer relaterad till hushållets gång än till Agnes själv.
Bara du inte smittar mamma Barbro. Vid hennes ålder kan influensan vara farlig.
Agnes blundade. Naturligtvis. Barbro, universums nav. Hur kunde hon glömma?
Tre dagar var en enda dimmig feberdröm. Hög feber, torkad kudde, torra läppar. Ingen varken man, barn eller svärmor hämtade ett enda glas vatten. Vattenkokaren stod i köket, bara tio steg bort, men de stegen fick Agnes ta själv, hängande mot väggen.
Alla var upptagna med Barbros immunförsvar. Gå inte in, där ligger mamma sjuk. Ta på dig mask när du går förbi. Hon borde kanske sova i ett annat rum?
Hon det vill säga Agnes själv. I sitt eget hus var hon smittkällan som måste hållas på avstånd från flockens tungviktare.
En vecka senare började viruset knapra i familjen. Malte först snorig, varm, missnöjd. Sen Signe. Sist Henrik, som lade sig under täcket och stönade med 37,2 i feber. Barbro insjuknade också, med extra dramatik.
Agnes, fortfarande mer död än levande, kravlade sig ur sängen. Kycklingsoppa skulle kokas, apoteket skulle besökas, Alvedon mätas upp, våta handdukar läggas ut. Ungefär som vanligt, men denna gång på dallrande ben.
Henrik, ta hand om Malte en timme. Jag måste till apoteket.
Henrik rullade med ögonen i martyrisk slow motion, men gick med på det. Exakt sextio minuter senare Agnes höll tid dumpade han sonen tillbaka i sängen.
Jag är slut. Jag har faktiskt feber jag med.
Trettiotvå och fyra. Agnes mätte själv.
Våren blev inte vänligare. Nytt virus, nya hostiga barn, fler sömnlösa nätter. Malte gnällde, Signe vägrade ta medicin, Barbro krävde specialmenyer. Och genom kaoset: Henrik. Absolut kärnfrisk.
Hjälp mig med barnen, bad Agnes.
Jag hjälpte ju förra gången, det var när jag var ledig. Nu jobbar jag. Jag blir trött också, vet du.
Han ryckte på axlarna. Den globala symbolen för mitt ansvar slutar här. Varje kväll satte han sig vid bordet som en kung, väntade på mat, och såg sedan på röran runt sig med ett ointresserat öga.
En kväll, när Malte till slut somnat och de stora kämpade med läxa, gick Agnes resolut fram till honom. Matchen på tv:n överröstade nästan hennes röst.
Varför hjälper du mig aldrig? Varför är det alltid bara jag?
Henrik svarade inte. Han höjde bara ljudet. Agnes stirrade på hans rygg, en lång stund. Allt var plötsligt klart: här skulle ingenting förändras.
Dagen därpå tog hon fram de stora väskorna. Barnkläder, leksaker, papper. Nils stannade i dörren:
Ska vi bort, mamma?
Vi åker till mormor Birgitta.
Hur länge?
Vi får se.
Signe jublade mormor Birgitta bakade alltid hennes favoritkanelbullar. Malte fattade ingenting, men släpade sin gosedjursälg för säkerhets skull.
I sista sekunden mindes Agnes Freja. Självklart skulle hunden också med.
Henrik låg på soffan. Väskorna, barnen i jackor och mössor ingenting av detta lockade bort honom från sportsändningen. När dörren stängdes bakom Agnes, slogs säkert bara tv-kanalen om…
Birgitta öppnade utan frågor. Serverade varm soppa, slängde fram mjuka filtar, kramade om. Femtiåtta år och trettio år i förskolan där behövdes inga förklaringar.
Bo här så länge du vill.
På tredje dagen började Henriks samtal.
Agnes, kom hem igen. Det är stökigt, det finns ingen mat, Barbro ropar på mig varannan minut.
Inget jag saknar er. Inget jag älskar er. Bara hushållsbekymmer på repeat.
Men Henrik, du behöver ju inte en fru du behöver en hushållerska.
Va? Men…
Har du ens frågat en enda gång om du saknar barnen?
Tystnad. Så lång och innehållsrik att det nästan ekade.
Men… jag drar ju in pengarna. Behöver du något mer?
Agnes la på. Det var färdigt, och lättnaden kändes nästan högtidlig.
Två veckor senare flyttade hyresgästerna ut ur Agnes lägenhet. Flytten gick på en dag. Ny skola för Nils, nytt dagis för Signe det var visst mycket enklare än hon trott.
…Sista samtalet blev ett uppsluppet crescendo. Alla sväljda tårar, alla tysta nätter, alla ensamma sjukomgångar det bara vällde ut.
Jag har varit gratis hushållerska i tolv år! skrek hon i telefonen. Inte en gång, hör du, inte en enda gång har du frågat hur jag egentligen mår! Nu räcker det!
Hon blockade numret. Och skickade skilsmässopapprena.
Rättegången tog knappt tjugo minuter. Henrik protesterade inte. Skrev på papprena, log stelt mot domaren och gick därifrån. Kanske förstod han något. Troligtvis inte.
…På kvällen satt Agnes vid köksbordet i sin nya-gamla lägenhet. Nils låg och läste, Signe ritade så tungan stack ut, Malte byggde torn på mattan.
Tyst. Fridfullt. Freja låg vid hennes fötter.
Visst måste hon fortfarande plocka, laga mat, jobba på kvällarna. Men nu var det för de som faktiskt var hennes familj. Och hon hade bestämt sig deras uppfostran skulle inte sluta som pappas.
Mamma, sa Signe blygt bakom sitt ritblock, du ler så mycket mer nu.
Agnes log ännu bredare. För Signe hade så rätt.
