Grannarna ville visa oss vem som egentligen bestämde hemma i huset. Och det helt utan anledning.
Det här var för fem år sedan. Min man och jag hade då redan två barn, och hela familjen trängdes i ett litet enkelrum. Det gick ju inte längre vårt behov av större yta blev alltmer akut. Ändå stannade vi bara vid att prata om det ett tag.
Men när vi sedan fick veta att vi snart skulle få vårt tredje barn, fanns det ingen återvändo längre. Vi var tvungna att försöka hitta en större lägenhet. Enda möjligheten vi hade var att sälja vår lilla och fylla på med besparingar för att kunna köpa en trerummare, om än ute i utkanten av Stockholm.
Så det gjorde vi. Efter försäljningen flyttade vi in i den efterlängtade trerummaren i en gammal fastighet. Lägenheten hade renoverats jättefint och vi behövde i princip bara ta med våra möbler och ställa in.
Vi var glada och hade det bra, men lyckan fick en törn när några grannar från våningarna ovanför gick ihop och tydligt ville visa att det var de som styrde i huset.
Vi blev ständigt överösta med klagomål och anmärkningar.
Varför stod porten öppen så länge?
Vi bar upp saker och hade därför dörren öppen ett tag, det är väl lätt att förstå.
Varför parkerar du din bil under mina fönster?
Där bor vi, på första våningen. Dina fönster är ovanför. Vad ska jag göra åt det?
Ett klagomål till fick mitt tålamod att brista fullständigt:
När dina barn kommer hem från förskolan far de runt som galningar. De stör mig! Och du låter dem titta på tecknat när de kommer hem.
Hur kan våra barn störa dig om du bor ovanför oss?
Men det som till sist fick bägaren att rinna över var när grannarna gav sig på min gravida hustru, som hade en månad kvar till förlossningen. De dök upp mitt på eftermiddagen när jag var borta, och min fru var ensam hemma. Kvinnorna stod och ropade och klagade i dörröppningen.
Vi kom för att prata.
Vad gäller saken?
Din man släppte in en främmande man i huset när han gick ut för att röka. Mannen gick sedan runt och erbjöd att fixa extra nycklar till porten.
Min man röker inte (jag har aldrig rökt och tänker inte börja). Som om det var slutgiltigt sa de: om den där mannen gör extra nycklar kan han ju ta sig in när som helst.
När jag kom hem och fick höra vad som hänt, marscherade jag raka vägen upp till grannarna och sa ifrån på ett mindre artigt vis att sådant beteende inte var okej.
Efter det där händelsen blev det ändå lugnt. Vi levde vidare i huset, med svalare relationer, men grannarna slutade i alla fall att hälsa på oss.
