Svärmor försöker förstöra mitt äktenskap. Det sorgligaste är att min make inte tror på mig.
När jag gifte mig var jag den lyckligaste kvinnan i Sverige. Min make var varm, respektfull, och hjälpte mig med allt. Men mitt lyckliga liv fick alltid små sprickor när svärmor dök upp. Redan från första mötet förstod jag att hon saknade klokskap och ofta talade förbi det rimliga.
Hon älskade det lantliga, ville alltid bestämma över allt och alla, och jag insåg snabbt att jag skulle kvävas om vi bodde under samma tak. Därför bestämde vi oss för att hyra en egen liten lägenhet i Uppsala.
Men så en dag dog min pappa i cancer. Plötsligt stod jag där med ett stort rött hus ute på landet i Västmanland. Jag och min make bestämde oss för att flytta in där, särskilt eftersom jag alltid älskat jordbruk och drömt om en vild svensk trädgård, full av prästkragar och svajande gräs. Min make delade glädjen.
Det gick några månader. En grå februaridag öppnade jag dörren och där stod min svärmor, med rullväska och långa blickar. Hon förklarade, utan att blinka, att det var huset hon ville ha för sig själv. Bytte erbjudande mot ett trångt korridorrum i Stockholm, där vi båda skulle bo medan hon tog över det röda huset. Jag skakade på huvudet och tackade bestämt nej. Då uppstod en storm av drama, osynliga tårar och utspädda anklagelser innan hon försvann ut, kappan flaxande bakom sig som en upprörd korp.
Någon timme senare ringde min make. Hans röst lät som blåst över Mälaren. Han frågade hur jag kunnat vara så elak mot hans mor, han hade hört att jag skrikit på henne. Hela samtalet var märkligt, som om vi pratade i glaspärlor istället för ord. Tydligen hade svärmor berättat främlingslika historier om mig.
Nu står jag här under björkarna och vet inte vad jag ska säga eller göra för att han ska tro på mig igen. Drömmen snurrar vidare, och i vinden hör jag bara gökens rop och svärmoderns viskningar om mitt liv.
