Pojken vaknar av att hans mammas stön hörs genom rummet.
Han smyger fram till hennes säng.
Mamma, har du ont?
Malvina, hämta lite vatten åt mig, älskling.
Ja, mamma! Han rusar ut i köket och hittar ett glas.
Någon minut senare är han tillbaka.
Här, mamma, drick!
Plötsligt hörs knackningar på dörren.
Öppna, min pojke, det är nog mormor Birgitta.
Grannen Birgitta stiger in, med en stor mugg i handen.
Hur mår du, Elin? känner på pannan. Du brinner ju, kära vän. Jag tog med varm mjölk med smör åt dig.
Jag har tagit medicinen redan.
Du borde nog till sjukhuset. Där får du bra vård. Och så måste du äta riktigt, men du har ju nästan inget i kylen.
Birgitta, jag har köpt medicin för alla mina pengar, Elin får tårar i ögonen. Inget hjälper heller.
Gå in på sjukhuset.
Men vem ska ta hand om Malvina, han har ju bara mig?
Vem tar hand om honom om du dör? Du är inte ens trettio, Elin. Varken man eller pengar. Birgitta stryker henne över håret Men gråt inte, det ordnar sig.
Vad ska jag göra?
Jag ringer efter läkare, Birgitta tar sin mobil.
Hon kommer fram och får all info.
De sa att någon kommer under dagen. Skicka Malvina efter mig när de är här.
Birgitta går i hallen. Pojken följer efter.
Mormor Birgitta, kommer mamma att dö?
Jag vet inte. Men be till Gud att hjälpa, även om din mamma ju inte tror…
Tror du Gudfar kan hjälpa? pojkens blick lyser av hopp.
Om du går i kyrkan, tänder ett ljus och ber, då hjälper han. Nu måste jag gå.
***
Malvina återvänder till mamman, fundersam.
Malvina, du är nog hungrig. Men det finns inget hemma. Hämta två glas.
När han kommer med dem, häller Elin upp mjölk.
Drick.
Han dricker, men blir bara mer hungrig. Elin märker det. Hon reser sig och tar plånboken från bordet.
Här är femtio kronor. Gå och köp två bullar och ät en på vägen, jag ska försöka laga något under tiden. Gå nu!
Hon följer pojken till dörren, sedan stapplar hon till köket med stöd av väggen. I kylen finns en ask sill, lite margarin, på fönsterbrädan två potatisar och en lök.
Jag får koka soppa…
Yrseln slår till och hon sätter sig tungt på pallen:
“Vad händer med mig? Orken är helt borta. Semestern är ju nästan slut, pengarna likaså. Om jag inte kan jobba, hur ska jag klara första klass till Malvinas skolstart? Alla släktingar är borta, jag måste klara allt själv. Och denna sjukdom. Borde gått till vårdcentralen direkt… men om de lägger in mig, hur ska Malvina klara sig ensam?”
Med ansträngning ställer hon sig upp och börjar skala potatis.
***
Hungern gnager men Malvinas tankar är annorstädes:
“Mamma låg ju hela gårdagen. Tänk om hon dör? Birgitta sa att man skulle be Gudfar om hjälp!” han stannar och viker av mot kyrkan.
***
“Halvår sen jag kom hem från FN-tjänst i Mali. Att jag överlevde… ett mirakel. Kan röra mig lite igen, åtminstone med käppen. Sår överallt, men de flesta har läkt. Ärren i ansiktet? Vem bryr sig, ingen vill ändå ha mig. Pensionen räcker gott, allt jag tjänat på insatsen ligger på banken. Vad spelar det för roll när man är ensam?”
Utanför kyrkan sitter tiggare. Niklas tar upp några hundralappar, ger dem och säger:
Be för mina vänner Simon och Rasmus, de som inte kom hem.
I kyrkan köper han ljus, tänder dem och ber den bön prästen lärt honom:
Herre, kom ihåg oss…
Med korset tecknat, ser han sina vänner för sitt inre nästan som levande.
Färdig med bönen står han kvar och minns.
Bredvid honom står en liten smal pojke med ett billigt ljus i handen. Pojken ser sig osäkert omkring. En äldre dam kommer fram:
Låt mig hjälpa dig lilla vän.
Hon tänder hans ljus, visar hur man gör korstecknet.
Nu kan du tala till Gud och säga varför du kom.
Malvinas ögon glider över altaret, så viskar han:
Kan du hjälpa mamma? Hon är sjuk och har ingen till medicinen. Jag börjar skolan snart, har ingen skolväska ens…
Niklas står tyst, lyssnar. Plötsligt känns hans egna problem långt borta. Han vill ropa till världen:
“Finns det verkligen ingen som kan hjälpa den här pojken, hans mamma köpa medicin, eller åtminstone en skolryggsäck?”
Malvina blickar hoppfullt mot altaret.
Pojken, kom, säger Niklas.
Vart ska vi? pojken ser ängsligt på den kraftige mannen med käpp.
Vi tar reda på vilka mediciner din mamma behöver och går sen till apoteket.
Är det sant?
Din bön har nått Gudfar, han har bett mig hjälpa.
På riktigt? pojken ser på altaret med glittrande ögon.
Kom nu! Vad heter du?
Malvina.
Du kan kalla mig farbror Niklas.
***
Mammans och grannens röster hörs genom ytterdörren:
Birgitta, läkaren skrev ut massa medicin. Det är dyrt! Jag har bara femhundra kronor kvar.
Malvina öppnar dörren. Grannen stelnar till när hon ser en okänd man.
Vem är du? frågar Elin förvånat.
Allt ordnar sig, ler Niklas. Visa recepten!
Men jag har bara femhundra kronor…
Vi ordnar pengar, säger Niklas och lägger handen på Malvinas axel.
Mamma, recepten!
Elin lämnar dem, på något vis känner hon att den här mannen med sitt ärriga ansikte har ett hjärta av guld.
Vad gör du Elin? viskar grannen när de tagit recepten och gått. Men Elin svarar:
Jag känner att han är god.
Nåväl, säger Birgitta och går.
***
Elin sitter och väntar på Malvina som gett sig av med mannen. Hon glömmer nästan sin sjukdom.
Dörren går upp, pojken rusar in, ögonen lyser:
Mamma, vi köpte medicin och fika till teet!
Niklas står bakom och ler lika varmt.
Tack snälla! säger Elin och bugar artigt. Kom in, kom in!
Niklas blir nervös, försöker ta av sig skorna.
Sätt dig, säger Elin.
Han roterar runt på stolen, vet ej var han ska göra av käppen.
Får jag ställa den här? placerar den nära så han når.
Tyvärr har jag inget att bjuda på…
Mamma, vi köpte massor av gott! pojken packar upp bageriets godsaker.
Åh, ni skulle inte ha besvärat er! Elin noterar tyst att hälften är onödigt godis. Ser dyra teet ställer genast på tekokaren.
Hon tycker plötsligt att sjukdomen backat. Eller ville hon bara inte verka svag inför mannen? Niklas ser det och frågar:
Är du säker på att du klarar dig?
Det ordnar sig… nu har jag ju medicin. Tack snälla ni!
***
De dricker te, äter sötsaker och ser på när Malvina pratar om allt möjligt. Blickarna möts ibland, och det känns som att alla tre njuter av gemenskapen.
Men allt tar slut en dag.
Tack, säger Niklas och reser sig. Nu måste jag gå, du behöver kurera dig.
Tack för allt! Elin följer honom till dörren.
Farbror Niklas, kommer du tillbaka?
Självklart! När mamma blir frisk köper vi skolväska tillsammans.
***
Niklas har gått. Elin städar undan, diskar.
Se lite på TV, Malvina, jag måste vila.
Hon somnar djupt.
***
Två veckor går. Sjukdomen är borta tack vare medicinen. Elin har hunnit börja jobba; varje dag gör stor skillnad och snart är det augusti dags för skolstart.
En lördagsmorgon äter de frukost.
Malvina, vi går till butiken. Vi ser vad du behöver till skolan!
Men har du pengar?
Jag får lön nästa lördag, men har lånat tusen kronor. Vi handlar lite mat på hemvägen!
De klär sig. Då ringer porttelefonen.
Vem är det? frågar Elin.
Elin, det är Niklas…
Han skulle säga mer men Elin öppnar redan porten.
Mamma, vem var det? frågar Malvina.
Farbror Niklas! Elin kan inte dölja glädjen.
Hurra!
Niklas kliver in, fortfarande med käpp men nu välklädd: fina byxor, skjorta, ny frisyr.
Farbror Niklas, jag har väntat på dig, säger Malvina.
Jag lovade ju! ler Niklas stort. Hej, Elin!
Hon svarar, nu på “du”, vilket förvånar dem båda men känns rätt.
Ska ni ut? Kom, vi går tillsammans!
Vart då? Elin förstår knappt.
Malvina måste ju ha allt till skolan.
Men Niklas, jag har…
Jag lovade Malvina, och löften håller man.
***
Elin har alltid handlat det billigaste. Inga extravaganser inga släktingar, ingen man, förutom en kille från gymnasiet som försvann.
Nu står en man vid hennes sida, stolt och lycklig över sonen han köper allt till skolstarten utan att blinka, frågar bara Elin vad hon tycker.
De tar taxi hem, överfulla av kassar.
Elin rusar till köket, men Niklas stoppar henne.
Elin, låt oss ta en promenad tillsammans och äta lunch ute.
Mamma, snälla! säger Malvina glatt.
***
Den natten kan Elin inte sova. Hon tänker på dagen, Niklas ögon, allt han ger men även på att han haltar, att han är äldre.
“Hjärnan: Han är ful och halt.
Hjärtat: Han är snäll, och ser på mig med kärlek.
Hjärnan: Han är femton år äldre.
Hjärtat: Men han älskar min son som om det vore hans egen.
Hjärnan: Du kan träffa nån i din egen ålder, snyggare.
Hjärtat: Nej, jag vill ha någon pålitlig och god.”
Tankarna gnistrar.
“Men du drömde ju om någon annan.”
“Nu drömmer jag om honom. Jag älskar honom!”
***
De gifter sig i samma kyrka där Niklas och Malvina möttes för tre månader sedan.
Elin och Niklas står vid altaret, käppen borta, och Malvina blickar upp mot samma ikon och viskar djupt i hjärtat:
Tack, Gudfar, för att du hjälpt oss!
