Du vet, livet blir sällan som man tänkt sig, man möter inte alltid rätt människor och gifter sig sällan med den rätta från början. Alla har vi vårt eget öde, vår egen sanning här i livet. Saga växte upp i en riktig kvinnofamilj, ett litet matriarkat om man så vill men det lät finare än det var. De bodde i sitt hus ute på landet, med odlingar, ved att bära in, vatten att pumpa ur brunnen, djur att ta hand om och jobbet som aldrig riktigt tog slut.
Mormor Rut hade länge bott själv i byn, hon blev änka tidigt. Hennes dotter, Sagas mamma Elin, var också ensam hennes man stack när Saga bara var två år. Så blev det där lilla kvinnoriket hemma hos dem. Sedan barnsben visste Saga hur man mjölkade kor, rensade ogräs i landen och lagade enkel husmanskost.
Rut var väl över femtio när hon en dag kom hem från sitt jobb på mejeriet, trött som få, och plötsligt sa:
Elin, hur ska vi orka längre egentligen?
Vad har hänt, mamma? frågade Elin, och Saga kom forsande från köket.
Alltså, räcker det inte nu? Vi sliter ut oss med skit och slit dagarna i ända. Är vi inte värda lite annat i livet? sa hon, med händerna på sina grova, arbetshärdade knän.
Jaha, och vad hade du tänkt dig då, mamma?
Vi säljer huset och allt vi har här. Jag har ju lagt undan en del kronor under åren, då kan vi köpa en lägenhet i stan. Få en nystart.
Mormor, jaa! ropade Saga lyckligt, jag vill flytta till stan, jag vill, jag vill!
Och sagt och gjort. Rut hade en storebror, Kurt, som bodde i Uppsala, så de hamnade först hos honom.
Ni kan bo i gästrummet, tills ni hittar något eget, sa hans snälla fru, sen flyttar ni vidare.
Släkten tog emot dem med öppna armar, och Elin började snart leta efter en lägenhet, med hjälp av Kurt. Till slut hittade de något och flyttade in.
Egentligen behövs det ju en helrenovering här, sa Rut, men alla sparpengarna gick till att köpa bostaden. Vi får ta det pö om pö.
Ja, mamma, svarade Elin, förresten, jag fick jobb direkt på bageriet, börjar redan i morgon. Och Saga måste skrivas in i skolan här; om bara en dryg månad börjar ju terminen igen, och skolan här ligger längs vägen till mitt jobb.
Lugn, gumman, jag och Saga tar hand om det där, du kommer inte få tid mitt i allt med jobbet, sa Rut.
Saga fick börja sjätte klass på skolan och den låg verkligen nära. Hon var glad.
Mormor, jag ska verkligen sköta mig och plugga nu när jag får gå i en stadsskola, sa hon entusiastiskt.
När Elin kom hem från första arbetsdagen väntade Rut med nyheter:
De har faktiskt erbjudit mig jobb som städare på Sagas skola. Tänker ta det så länge jag orkar. Allt behövs i kassan.
Men mamma då, du borde ta det lugnt, du får ju pension.
Nej du, känner att så länge kroppen orkar så jobbar jag vidare. Och då kan jag hålla ett öga på Saga i skolan medan hon fortfarande är ny där
Tiden gick. Rut trivdes hyfsat, även om jobbet var slitigt. Elin jobbade på bageriet och Saga gjorde sitt i skolan sådär, men hon kämpade.
Efter åttan hoppade Saga av skolan. Hon ville hjälpa till hemma; det var ju ändå dags att börja jobba. En dag gick hon förbi en restaurang och såg i fönstret att de sökte diskare. Hon tvekade inte, gick in och fick jobbet direkt.
Saga skötte sig bra, blev snabbt vän med de andra tjejerna där och började även hjälpa till i köket. Hon var med och skalade potatis och hoppade in för kocken när det behövdes. Kvällarna tillbringade hon ofta med vännerna på dans på Folkets Hus.
Mamma, jag drar till dansen nu! Kommer hem lite senare, ropade hon.
Hör du Saga, ropa efter henne, akta dig för killarna bara, låt dem inte lura dig, använd huvudet!
Jaja, mormor, jag är faktiskt inte liten längre, jag fattar grejen.
På dansen lärde hon känna Henrik. Han bjöd upp, och var sedan fast vid hennes sida hela kvällen.
Jag följer dig nog hem i kväll, sa han självsäkert, och Saga smålog, lät honom göra det.
De började ses, och snart berättade Henrik:
Saga, jag ska in i lumpen nu väntar du på mig? Jag ska skriva brev, så svarar du va?
Klart jag gör det, svarade Saga.
Hon följde honom till tåget, svarade på varje brev, och han likaså. Han lovade komma hem på permission om ett år. Och han höll det. De sågs när han kom hem.
Hej Saga, hur är det med dig? Har du gift dig än? skojade Henrik.
Nej, jag lovade ju vänta på dig.
Nja, sa han tyst, verkade inte så glad alls, såg inte ens på henne.
Tiden gick. Henrik åkte tillbaka, breven blev färre, och till slut tystnade de helt.
När det var dags att han skulle vara tillbaka i stan, hörde han inte ens av sig. Saga gick på dans som vanligt, hållit span, men han dök aldrig upp.
En kväll på väg hem muttrade hon till kompisarna:
Nå, undrar vad som hänt med Henrik? Han borde ju vara hemma nu, men vet inte ens var hans föräldrar bor
Gå och hälsa på då, snäste en vän, så kan du möta hans fru också. Han gifte sig i lumpen och tog hem henne direkt. Glöm honom nu, Saga.
Nej, det kan inte vara sant! sa Saga, sårad.
Du väntade, han gjorde det inte.
En dag sprang hon dock på Henrik av en slump, sittandes ensam på en bänk i parken.
Hej Saga! sa han, reste sig upp.
Men Saga gick bara förbi, han försökte hejda henne.
Saga, förlåt Det blev så knas. Tänker på dig jämt, ser dig i drömmarna. Gifte mig för att hon väntar barn men det är dig jag vill ha, egentligen.
Saga stannade och såg honom i ögonen.
Vad vill du nu? Att jag ska vara med dig lite vid sidan om, när du har fru och barn? Glöm det, Henrik. Du valde ditt, så håll dig till det. Lycka till i ditt nya liv och hör aldrig av dig igen.
Saga fortsatte jobba på restaurang. Direktören la märke till henne och föreslog:
Saga, du är ju klockren i köket ta en kurs till kock så kan du bli kvar och laga mat!
Låter fantastiskt, svarade Saga, jag vill gärna laga mat.
En dag stod hon på perrongen i Sundsvall, snyggt klädd och lite nervös över att för första gången resa ensam till en större stad. I väntan på tåget dök ett gäng glada grabbar upp, någon spelade gitarr och de sjöng, tog farväl av någon som skulle tillbaka till lumpen.
En av grabbarna, killen i uniform, kom fram till henne.
Tja, jag heter Algot, vem är du?
Saga, sa hon automatiskt.
Väntar du också på tåget? Hon nickade.
Tåget kom, grabben rusade mot sina kompisar igen.
Undrar varför han ville veta mitt namn, tänkte Saga.
Hon satte sig i näst sista vagnen. Några stationer in, hörde hon en kille bakom sig.
Ah, där är du ju, sa Algot.
Gick igenom hela tåget för att hitta dig! Måste sticka snart, men du, jag gillade dig direkt. Vill du utbyta adresser, så vi kan brevväxla? Vart ska du förresten?
På kockkurs, svarade Saga.
De pratade hela vägen, lärde känna varann och utbytte adresser innan de skiljdes åt. Saga hade inga förväntningar direkt efter Henrik-historien men Algot var ärlig, trevlig och gjorde inga stora löften. Och brev skrev hon gärna.
Mormor Rut säger alltid: man möter fel, gifter sig med fel, tänkte Saga, utan att tro på något verkligt med Algot.
Men de brevväxlade i nästan ett år, och när Algot muckade från lumpen, kom han raka vägen till Saga och de blev ett par. Hon insåg att han var pålitlig.
Tiden gick. Saga och Algot gifte sig, hon jobbade som kock, han på fabriken. Saga älskade ordning och reda, tvättade, styrde upp, höll rent och lagade mat. Deras två tvillingsöner gick i förskolan, alltid rena och glada.
Det enda var att det ibland blev slitningar hemma Algot slängde kläder överallt, slarvade. Saga förmanade, men sedan tänkte hon om:
Bättre att använda charm och list.
Med sång och uppmuntran vande han sig. Till slut låg arbetskläderna ute i farstun, verktygen i garaget, golven sopade, till och med garaget i ordning. Och Saga skrattade för sig själv.
Fast Rut sa att man aldrig träffar den rätta, så gjorde jag visst det, tänkte hon.
Åren gick fort, de fick ett fint liv tillsammans. Men så en dag kom Algot aldrig hem från skiftet han föll ihop på väg från jobbet, hjärtfel, och var borta på en stund. Saga sörjde.
Nu lever Saga ensam, som både Rut och Elin gjorde mot slutet. Ungarna och barnbarnen kommer på besök, men ensamheten är alltid där. Ödet går inte att fly.
