Var tänker du ställa den där vasen? Jag sa ju att du skulle stoppa den i skåpet, den passar verkligen inte till servisen, sa Viktoria och försökte låta lugn, även om det kokade inombords som buljong på spisen. Hon rättade till förklädet och gav sin man, Fredrik, en frustrerad blick medan han nervöst flyttade den kristallskålen mellan olika fack på hyllan.
Vickan, spelar det verkligen någon roll? sa Fredrik och log urskuldande, den där vanliga förlåt-mig-minen som brukade gå att skratta åt men just idag var extra irriterande. Karin älskade ju den här vasen. Hon brukade säga att just i den blir potatissalladen så festlig. Eftersom vi nu ska fira ihop för pojkarnas skull, kan vi väl försöka göra det lite trevligt för alla?
Viktoria stelnade med kniven i luften, precis ovanför den halvt skivade gurkan. Hon andades ut, räknade till tre för att inte explodera.
Fredrik, sa hon med oroande låg röst. Bara så vi är på samma sida: Vi har middagsgäster här hemma. Det är mitt hem, jag är din fru. Jag har stått och lagat mat i två dagar, marinerat kött, bakat tårtor, skurat golv. Och nu menar du att vi ska ha den där smaklösa vasen på bordet bara för att din exfru gillar den? Tycker du det är rimligt?
Fredrik suckade tungt och sjönk ner på köksstolen, tyngd av något som kändes som hela världens bekymmer.
Kom igen nu Vickan, snälla. Vi har ju kommit överens det är tvillingarnas födelsedag, de fyller tjugo. Det är stort. De ville ha båda sina föräldrar på plats. Vad ska jag säga att Karin inte får komma? Hon är deras mamma. Det är bara för en kväll ju. Vi gratulerar, äter tårta, och så går alla hem. Jag vill bara att det ska vara lugnt. Du är ju så klok av dig.
Klok kvinna. Viktoria avskydde det uttrycket det betydde oftast kvinnan som viker sig, håller tyst och låter sig trampas på.
Hon och Fredrik hade varit gifta i fem år. Viktoria hade accepterat honom med hans bagage, med underhållsbidrag, med ständiga resor för att träffa tvillingarna Simon och Emil, som när hon träffade dem var ganska besvärliga tonåringar. Hon hade aldrig försökt stoppa deras kontakt. Simon och Emil hade ofta varit på besök, och relationen mellan dem och Viktoria var avslappnad. Men Karin… hon var ett helt annat kapitel. Högljudd, självsäker, som om Fredrik fortfarande tillhörde henne och att Viktoria endast fått låna honom tillfälligt.
Jag har inga problem med killarna, Fredrik. Och jag har till och med accepterat att du bjudit in Karin även om folk normalt firar sådant på restaurang, inte genom att ta exet hem till nuvarande. Men varför måste jag anpassa dukningen efter hennes smak? Ska jag ta på mig klänningen hon gillar också? Göra en frisyr som hennes?
Du överdriver, sa Fredrik, skakade på huvudet och gick mot badrummet för att raka sig. Okej, jag flyttar vasen. Var inte arg nu, snälla. Simon och Emil kommer snart, tillsammans med Karin hennes bil är på verkstan, så de plockar upp henne. Kan vi bara försöka ha det lite trevligt?
Han pussade henne snabbt och vant på kinden innan han försvann ut. Viktoria stod kvar mitt bland kastruller, bunkar och ingredienser. Grisen stod i ugnen, gratängen puttrade i kastrullen och doften var fantastisk men hennes aptit var bortblåst. Hon kände att hon förberedde en begravningsmiddag åt sin egen självrespekt.
En timme senare hördes skratt och röster i hallen.
Var är pappa någonstans? ropade en röst som Viktoria kände igen direkt. Hög, gäll, tar över hela rummet. Fredrik! Vi har kommit!
Förklädet åkte av, ett snabbt blick i hallens spegel och sen gick hon ut för att välkomna.
I hallen var det trångt, tvillingarna Simon och Emil, nu långbenta och nästan två meter långa, trasslade med jackorna, och mitt bland dem, som en drottning med sina undersåtar, stod Karin. Knallröd klänning, alltför tajt och en frisyr som måste tagit halva flaskan hårspray.
Hej, Viktoria, sa Karin med ett slött leende, knappt med en blick på henne. Hon sökte redan efter Fredrik. Vi har med oss presenter! Fredrik, kom och hjälp mamma med väskan, där är inlagda rödbetor!
Fredrik kom rusande, full av energi och glad.
Hallå, gubbar! Grattis! sa han och kramade pojkarna. Karin, hej. Behövde du verkligen ta med inläggningar? Bordet är ju redan fullt.
Javisst, jag vet hur dina bord brukar se ut, sa Karin och rullade dramatiskt med ögonen och lade märke till Viktoria först nu. Viktoria lagar väl allt enligt LCHF utan salt och fett? Men killarna behöver riktig mat. Så jag har med mig mina egna gurkor, tomater, svamp. Och dessutom, jag har kokat riktig sylta! På grissvans, inte det där kycklinggelé du bjöd på sist.
Viktoria kände hur kinderna brände. Sist Karin varit hos dem ett halvår sedan hade hon skällt ut varenda rätt.
Hej, Karin, sa Viktoria iskallt men korrekt. Kom in. Det räcker till alla. Och dagens sylta är på nötkött, klar som vintersnö.
Det återstår att se, fnös Karin, och svepte in i vardagsrummet utan att vänta på tillåtelse. Nå, har ni inte bytt soffa än? Fredrik, jag sa ju för ett år sedan att den här färgen inte passar. Den gör rummet gammalt. Gardinerna också… Det känns så dystert. Hos oss, minns du, var det alltid ljust med tunn spets.
Fredrik trippade efter, packad med burkar.
Karin, vi gillar det. Det är mysigt.
Mysigt? Bara om själen sjunger. Här känns det som ett mausoleum, gav hon sin dom och sjönk ner i soffan. Killarna, tvätta händerna! Viktoria, vad står du och hänger för? Borda upp nu, grabbarna är hungriga.
Viktoria knep fingrarna så hårt att naglarna skar in i handflatan. Ta det lugnt nu. Gör det bara för Fredrik och tvillingarna.
Hon gick tyst ut i köket, där Fredrik dök upp efter någon minut.
Vickan, ta inte åt dig av henne, väste han och började plocka fram tallrikarna. Hon har ju alltid varit sådan. Det är inget illa menat, hon är bara van att bestämma. Låt mig hjälpa dig med salladen.
Nej, jag fixar, sa Viktoria kallt.
Middagen blev en katastrof. Karin satte sig så nära Fredrik att de nuddade med armbågarna, tvillingarna tog plats mitt emot. Viktoria hamnade längst ut, vid serveringsvagnen som en överflödig servitris.
Skål för mina gossar! utbringade Fredrik en skål. Tjugo år, och det känns som igår.
Ja, vilken resa det varit, Fredrik, bröt Karin in. Kommer du ihåg när du skjutsade mig till BB? Det hade snöat kopiöst, bilen startade inte, du sprang runt gamla Volvon i skjorta, så stressad! Och sen stod du och ropade under fönstret: Vem? Vem? Ha ha, så roligt!
Hon skrattade högt och tryckte handen mot Fredriks axel. Han log generat, uppslukad av gamla minnen.
Ja herregud. Vi var så unga, så korkade.
Och när Emil första gången ramlade i en vattenpöl i sin nya kostym? Vi skulle till din mamma då. Du ryckte upp honom, han tjurade hela vägen! Vi tvättade honom i fontänen.
Och det fortsatte. Karin styrde samtalet mot tiden när de var en familj Minns du Gotland?, Minns du när vi tapetserade?, Minns du när du bröt benet och jag fick mata dig med sked?
Viktoria satt tyst och petade i salladen. Hon var helt ute en dekoration, en servitris. Simon och Emil stirrade ner i sina mobiler och hummade ibland mot sin mamma. Fredrik, härligt berusad av vin och nostalgi, glömde helt att hans fru satt bredvid.
Kan du langa bröd, Viktoria? sa Karin, mitt i berättelsen om när Fredrik lärde henne köra bil. Han skrek: Bromsa! och jag tryckte på gasen! Nästan rätt in i staketet! Fredrik, du blev nog grå på bara en kväll!
Det var kul, skrattade Fredrik. Du har alltid varit min racer.
Din, va?
Det ordet var som ett slag. Viktoria såg på sin man han märkte knappt vad han sagt, bara log förälskat mot Karin. Hon påminde honom om när livet var enklare, när allt var lite grönare.
Och förresten, salladen är för salt, klämde Karin ur sig och petade i maten med gaffeln. Viktoria, är du kär eller? Det är ju så man saltar när man är förälskad. Men i vem då i sin egen man? Haha! Fredrik, smaka min sylta. Där är riktig smak, med rikligt vitlök.
Hon lutade sig över bordet och la sin sylta direkt på Fredriks tallrik ovanpå den gratäng Viktoria gjort.
Karin, ta bort handen, sa Viktoria lågt.
Va? Vad är det med dig nu då?
Jag sa, ta bort handen från min mans tallrik. Och ta tillbaka din sylta. Det räcker mer än väl med den mat jag lagat.
Rummet stelnade. Tvillingarna lyfte blicken, Fredrik såg förskräckt ut.
Vad är det, Vickan? Hon la ju bara lite mat. Det är ju gott…
Gott, va? Viktoria reste sig långsamt, stolen gnisslade mot parketten. Så du tycker min mat duger inte? Du gillar gamla minnen, har roligt när en annan kvinna beter sig som hemma hos dig, kritiserar både möbler och maten?
Men sluta nu, sa Karin och fnyser. Vad känslig man är då. Jag försöker bara ge goda råd.
Dina råd behövs inte, säger Viktoria. Och inte ditt sällskap heller. Jag har gjort detta för Fredrik och pojkarna. Men ni klarar er bra utan mig här sitter ni med era gamla historier, vår Volvo, våra semestrar. Ni är en familj. Jag är bara någon som ska servera och hålla käften.
Vickan, lägg av nu, försökte Fredrik och tog hennes hand, men Viktoria drog undan den. Du missförstår allt. Vi bara pratade om gamla tider…
Då kan ni fortsätta med det. Jag lämnar er i fred.
Viktoria gick ut ur rummet. Bakom henne väste Karin något högt:
Men herregud, vilken dramaqueen. Jag har ju sagt, Fredrik ni passar inte ihop! Hon tror hon är någon.
Viktoria gick till sovrummet, händerna skakade men i huvudet var det helt lugnt. Hon drog fram en weekendbag, slängde i necessär, lite underkläder, pyjamas och paddan. Bytte om från den blommiga klänningen som kändes som clownkostym till jeans och stickad tröja.
Hon bokade taxi. Sju minuter kvar.
Stövlar på, kappan över axlarna. I vardagsrummet hördes skratt Karin dominerade, Fredrik skrattade. Henne hade de redan glömt. Trodde säkert att hon skulle sitta och gråta i kudden och komma ut sen.
Viktoria stack in huvudet.
Jag går nu, sa hon högt och tydligt.
Alla tystnade. Fredrik vände sig om med ett snapsglas i handen.
Vart då? Ska du till affären? Saknar vi bröd?
Nej, Fredrik. Jag ska till hotell. Jag har också fest idag frihet från dålig respekt och tjat. Ni har det ju jättebra med er lilla nostalgi-cirkel. Fira ni. Det finns mat så det räcker i kylskåpet, tårta på balkongen. Diskmaskin i köket, tabletter under vasken. Hoppas Karin kan visa upp samma klass på städningen som på att äta sylta.
Har du blivit vansinnig? sa Fredrik och välte glaset, slattarna lade sig som mörka fläckar på duken. Hotell? Det är natt gästerna är ju här!
Dina gäster, Fredrik. Inte mina. Ha en trevlig kväll. Grattis killar.
Hon gick ut och stängde dörren, och lät skrik och höga suckar försvinna bakom henne.
I taxin satt hon tyst och tittade ut på stadens lampor som flög förbi. Sen ringde hon till stadens bästa spahotell.
Hej, har ni ett ledigt rum gärna svit eller juniorsvit. Perfekt. Jag kommer om tjugo. Och kan ni förbereda en flaska champagne och frukttallrik? Skriv upp mig för massage imorgon bitti, tidigt helst.
Det var tyst och luktade dyrt parfym i lobbyn. Ingen stekt lök, inga bestick som skramlar, inga högljudda röster. Rummet var svalt med krispiga lakan.
Hon tog en lång dusch, tvättade bort det kladdiga från kvällen, virade in sig i badrock, hällde upp kyld bubbel och satte sig på balkongen. Staden glittrade långt där nere, oberörd.
Telefonen vibrerade redan i taxin, men hon satt den på ljudlöst. Nu såg hon på displayen. Femton missade samtal från Fredrik. Tre sms.
Vad håller du på med?
Kom hem genast, pinsamt inför folk!
Viktoria, det här är inte roligt, Karin är i chock.
Viktoria log lite och stängde av mobilen helt. Tog en klunk. För första gången på länge kände hon sig helt fri. Ingen behövde bedömas, ingen behövde övertygas, ingen att passa längre.
Nästa morgon väckte solen henne. Hon sträckte ut sig, beställde frukost på rummet eggs benedict, croissant och kaffe. Sedan behandling i spat, simma i poolen. Hon förlängde rummet ytterligare ett dygn. Hon hade noll lust att åka hem.
Hon slog på mobilen först kvällen efter. Nu var det ännu fler meddelanden, men tonläget annorlunda.
Viktoria, var är du? Jag är orolig.
Killarna drog direkt efter dig. De sa vi är pinsamma.
Karin åkte hem sent igår. Vi har grälat.
Snälla, svara.
Viktoria ringde sin man.
Hallå! Vickan! Gud, lever du? Var är du? Fredriks röst brast.
Jag är på hotell, Fredrik. Vilar.
Förlåt, suckade han. Jag är dum. Jag har sabbat allting.
Så, berätta, sa Viktoria torrt. Hur gick eran lilla återförening?
Traumatiskt. Kaos. När du gick reste sig Emil, sa: Ni är sjuka föräldrar, på riktigt. Mamma gapar, pappa mesar. Viktoria är normal ni har jagat bort henne. Och sen gick han med Simon. De vägrade äta tårtan ens.
Hon kände en stilla triumf. Killarna var klokare än de vuxna.
Sen då?
Då började Karin gapa. Att vi har otacksamma barn. Att du gjort dem sura. Sen domderade hon att jag skulle duka av. Jag sa hon får hjälpa till om hon ska spela husfru här. Då började hon skrika, slog sönder en tallrik från servisen du fick från din mamma.
Hon slog sönder tallriken? Viktorias röst blev iskall.
Ja… Av misstag egentligen, men ändå hon vevade med armarna. Då fick jag nog. Bad henne ringa taxi och dra. Hon bröt ihop, skrek om dålig lön, min mamma och att jag förstört hennes liv. Jag skickade ut henne.
Det blev tyst i luren, Fredrik andades tungt.
Jag sitter här själv nu. Disk överallt, har inte orkat röja. Viktoria, kom hem igen? Jag fattar nu. Ingen mer ex jag lovar.
Du har inte diskat? Undrade Viktoria.
Nej. Allt är kvar.
Bra. Du har tid tills imorgon bitti. Ikeakänsla i hela hemmet. Inga rödbetsburkar, ingen sylta, inga dofter från Karin. Ut med allt. Om jag kommer hem och märker en enda smula kvar av henne, eller känner hennes parfym då sticker jag direkt och ansöker om skilsmässa. Har du förstått?
Ja, Vickan. Jag går all in. Jag älskar dig. Förlåt. Jag ville bara alla skulle må bra…
Alla mår bäst när du tänker själv istället för på din image som bra pappa, sa Viktoria. Jag kommer hem efter lunch imorgon. Och Fredrik om du nånsin tillåter någon kränka mig i vårt hem igen, så blir hotellet inte en paus det blir permanent.
Hon la på. Ute på hotellets bakgård tändes kvällsljusen i fönstren. Viktoria drack ur sin kaffe och kände bara en liten sorg för Fredrik den svage som bara vill ställa alla till lags. Men mest tyckte hon synd om sig själv, hon som stått ut så länge.
Aldrig igen. Hotellet hade flyttat om något i huvudet hon hade rätt att vara huvudperson. Inte den kloka, inte den smidiga bara riktigt, riktigt huvudperson i sin egen berättelse.
Nästa dag när hon kom hem luktade det citron och såpa. Fönstren stod öppna, luften var frisk. Fredrik med rödsprängda ögon och blöta händer mötte henne vid dörren.
Jag har städat allt, viskade han, som en hund med svansen mellan benen. Till och med gardinerna har fått nytvättat de luktade hårspray.
Viktoria gick in i köket. Allt skinande rent. Ingen burk, ingen vas.
Och vasen?
Kastade den och sylta också. Jag vill aldrig se dem igen.
Viktoria såg på honom, nickade mjukt.
Sätt på tevatten nu. Vi ska äta min tårta om du inte slängde den?
Fredrik log, lättad, och kramade henne hårt.
Tårtan är kvar, jag åt en bit igår natt faktiskt. Du är bäst, Vickan. Förlåt.
Jag förlåter dig. Men det var sista chansen, Fredrik. Sista.
De satt med sitt te. Viktoria såg på sin man, och tänkte ibland måste man faktiskt lämna hemmet, för att hemmet ska få en chans att sakna dig. Ibland säger ett tomt stolsben mer än tusen ord.
