Igår
Men, var ska du ställa den där salladsskålen? Nu täcker du ju ostbrickan! Och flytta glasen, nu kommer Olle snart, han vill gestikulera fritt med händerna när han pratar. Det blir som dans när han drar igång.
Viktor for runt som en yr höna, prydde kristallen på bordet och var nära att välta gafflarna i farten. Karin suckade så det ekade, torkade händerna på förklädet. Hon hade stått i köket sedan gryningen, benen kändes som cementpåsar och ryggen gnällde strax under skulderbladen som vanligt. Men tid för klagomål fanns inte. Idag kom “stjärngästen” makens lillebror, Olle.
Viktor, lugna dig nu, försökte hon med så jämn röst hon kunde. Bordet är perfekt. Men du, har du köpt det där rågbrödet Olle tjatar om? Sist var det gnäll om att här bara finns Franskbröd. Han är ju så noga med siluetten.
Jajamen, jag köpte Södermalmslimpa, med kummin och allt som han gillar, sa Viktor, rusade mot brödlådan för att bevisa. Karin, köttet då? Är det klart? Han är ju en sån matnörd, springer på Stockholms krogar och har blivit svår att imponera på med köttfärsbiffar.
Karin knep ihop munnen. Hon visste förstås. Olle fyrtio, evigt singel, kallar sig “fri konstnär” men lever på ströjobb och snälla mamma, såg sig som gourmetkung. Varje gång han kom blev det examensdag för Karin, och hon kunde förhandsinställa sig på IG.
Jag har gjort långbakad bog i honungs- och senapssås, svarade hon. Färskt kött, direkt från saluhallen, sju hundra kronor kilot. Om han inte gillar det, så tvättar jag händerna.
Men snälla du, protesterade Viktor. Olle har ju inte varit här på ett halvår. Han vill umgås. Han har en period just nu han “söker sig själv”.
“Söker bankkonto, snarare” tänkte Karin, men höll tyst. Viktor var Olle-fantast, för honom var lillebror ett missförstått snille, och alla negativa ord slog honom personligen på hakan.
Dörrklockan ringde på sekundslaget sju. Karin slet av förklädet, fixade håret i hallens spegel och klistrade på sitt mest professionella värdinneleende. Viktor slog upp dörren som om han vunnit Nobelpriset.
Olle! Brorsan! Äntligen!
Olle stod där på tröskeln. Det ska erkännas, han såg rätt “storstadscool” ut: trendig kappa öppen, skarf kastad över axeln, och lagom stubb för att verka lite farlig. Han lät sig omfamnas, men svarade bara med en honnör på Viktors skuldra.
Karin synade hans händer. Tomma. Ingen presentpåse, ingen tårtkartong, inte ens ett löjligt blomster. Han kom som gäst, efter ett halvårs frånvaro, till ett dignande festbord och hade inte tagit med tillstymmelsen till gåva. Barnen, lyckligtvis hos farmor idag, fick inte ens en minimarsipan.
Tja, Karin, nickade han, steg rakt in i hallen och glömde skon, rannsakade istället tapeten. Har ni tapetserat om? Sjukhusgrått, eller? Jaja, huvudsaken ni trivs.
Hej, Olle, hälsade Karin, hårt men hövligt. In med händerna och tvätta. Tofsiga, nya tofflor där!
Jag kör strumpor, muttrade gästen. Vill inte ha andras svamp här. Golvet är rent va?
Karin kände hur irritation började puttra som gröt. Hon hade skurat golvet två gånger inför den här nobelmiddagen.
Rent, Olle. Kom in till bordet.
De slog sig ner i vardagsrummet. Bordet sken: kritvit duk, lyxservetter, tre sorters sallad, chark- och ostbricka, löjrom, och inlagda kantareller hembakat av Karin i höstas. I mitten ångade huvudrätten.
Olle lutade sig bakåt och inspekterade buffén. Viktor vimsade med konjakflaskan – inköpt igår, dyr, fem års lagring, bara till Olle.
Skål, för återseendet! utropade Viktor och hällde upp.
Olle snurrade glaset, sniffade och granskade mot fönstret.
Armenisk konjak? flinade han. Jaså. Jag brukar ju föredra fransk, aromen är mer subtil. Den här luktar E85. Men, som vi säger, man ska inte titta en gåva i munnen…
Han svepte på stående fot, och gick direkt på dyraste biten lufttorkad skinka.
Ta för dig, Olle, sa Karin, och skjöt fram salladsskålen. Räk- och avokadosallad, nytt recept.
Olle plockade med räkan som en juvelerare granskar en syntetisk rubin.
Var de frysta? frågade han, redan svarandes.
Ja, vi bor ju inte i Skåne vid havet, sa Karin förvånat. Kungliga räkor, fina!
Sula. Du har kokat sönder dem. Räkor ska i kokvatten max två minuter. De här är som gummisnoddar. Och avokadon är omogen, den knastrar.
Viktor, på väg att sätta sallad på sin tallrik, stelnade mitt i rörelsen.
Men sluta, Olle, det är ju gott! Jag har smakat, det blev toppen.
Viktor, smaklökar behöver tränas, föreläste Olle. Om du alltid äter billig ersättningsmat, fattar du aldrig riktig gastronomi. Jag var på restauranginvigning förra veckan pilgrimsmussla ceviche, det är textur! Men här… Hemmagjord majonnäs, hoppas jag?
Det brann i Karins kinder. Det var vanlig köpe-majonnäs, “Kungsmat”. Orka vispa egna ägg och pressa olja när man jobbat hela dagen.
Köpt, sa hon kort.
Ofta, svarade Olle med domedagsröst. Ättika, stabiliseringsmedel, potatismjöl gift! Nåväl, visa köttet. Hoppas du inte förstört det också.
Karin lastade tyst upp en ordentlig snitt bog med sås och rosmarinkryddad potatis. Doften borde fått varje svensk att dregla men Olle hade en överlevnadsinstinkt mot vanligt folk.
Han skar en tugga, malde den andäktigt tio varv och blickade mot taklampan. Viktor såg hoppfullt på, Karin som en granat.
Torrt, yttrade Olle. Och såsen… Honungen slår ut allt. För sött. Kött ska inte smaka småkaksdeg. Du borde marinerat en dag till, i kiwi eller mineralvatten.
Marinerat hela natten, i kryddor och senap, försvarade Karin. Alla brukar älska det.
“Alla” är relativt. Syrrans kollegor kanske, som är ovana vid annat än morotssoppa. Jag är objektiv. Visst går det att äta, med svältdiagnos, men njutningen saknas.
Han sköt undan tallriken med nästan hel portion prisvärdheten på 300 spänn övervägde han dock aldrig och tog en svamp.
Kantareller, hoppas jag, och inte några Kina-svampar?
Hembakade, pressade Karin fram. Vi plockat själva. Saltat själva.
Olle tuggade, rynkade pannan.
Ättikan äter upp magsäcken. Och saltet! Har du gått och förälskat dig, du saltar som om du vill ge Viktor hjärtinfarkt, skämtade han, grovt road av sin humor. Viktor försökte nervöst garva bort det.
Lugn nu, brorsan, svamparna är ypperliga. Perfekta till snapsen! Häll upp mer.
De tog en till. Olle blev röd om kinderna, och knöt upp sjalen, men tog inte av kappan som för att visa att han när som helst skulle ge sig av och egentligen gjorde ett besök av välgörenhetsskäl.
Och löjrom? Har ni ingen riktig? Den här ser ut som fiskägg från Rimbo, tagit på rabatt eller?
Olle! löjrommen är från Kalix, sex tusen kilot, exploderade Karin, rösten darrig. Vi har köpt en burk bara för dig. Vi själva snålar hela året.
Att snåla på mat är livsfarligt, proklamerade Olle, tuggandes ännu ett “felaktigt” pålägg. Man är vad man äter. Jag köper aldrig billig korv. Hellre hungrig än fuskmat. Men ni lagrar kylen full med rabatter och undrar varför ni är bleka och trötta.
Karin sneglade på Viktor. Han åt tyst, spanade in i tallriken, och betedde sig som om han satt på korsförhör hos domaren. Hans tystnad sved mer än Olles ris. Han valde strutsmetod hellre trycka huvudet i sanden än göra sin bror ledsen.
Viktor, tyckte du att köttet var torrt med? frågade Karin.
Viktor satte snett i halsen.
Ehm… nejdå, det är jättegott. Olle är ju matproffs, han känner subtila skillnader…
Jaså, han har fin smak min smak är grov och klumpig? Och händerna är fula, och jag lagar gift?
Karin, börja inte, stönade Olle. Jag ger dig konstruktiv kritik, så du kan bli bättre. Du borde tacka mig. Viktor äter ju allt ändå och berömmer efteråt du har blivit lat. Kvinnor måste utvecklas!
“Tack”? undrade Karin, och reste sig. Stolen skrapade som en grävmaskin.
Men, Karin, vart ska du? pep Viktor. Vi har ju knappt börjat.
Jag… ska hämta dessert. Olle gillar ju tårta med socker.
Hon gick ut i köket. Där stod hennes stolthet: Napoleonbakelse deluxe, tolv lager, egenkrämd med vanilj pysslat nätt till två på natten. Hon sneglade på den, sedan på soppåsen.
Händerna skakade. All den samlade frustrationen sprängde fjärden. Hur många gånger hade gossen ätit och druckit, lånat pengar (och viftat bort att betala), klagat på renovering, hennes kläder och barn, och alltid Viktor som försvarade: “han är konstnärlig skör.” Jaha, men jag då är jag ståltråd?
Hon tog inte tårtan. Hon tog ett stort fat och gick tillbaka.
Är det dags för efterrätt? sken Olle upp. Hoppas inte det är butikskaka med konservkräm?
Karin gick runt bordet och började pedagogiskt samla tallrikarna. Först köttet. Sen “gummisalladen”. Ostbrickan. Allt.
Men hallå, vad gör du? protesterade Olle när osten försvann från hans näsa. Jag har inte ätit klart!
Men varför äta gift och gummi? frågade Karin högt. Köttet förstört, salladen full med E-nummer, räkorna modell studsboll, rommen beska. Jag kan ju inte förgifta gäster. Jag är väl ingen fiende.
Viktor for upp på stolen.
Karin! Lägg av! Vad är det för drama?! Ställ tillbaka maten!
Nej, Viktor. Showen är när någon kommer hit utan så mycket som en broschyr, käkar för en fjärdedel av din lön och sedan matskadear värdinnan. Det är cirkus.
Jag gav bara min åsikt! protesterade Olle, blossande röd. Vi har yttrandefrihet i Sverige!
Precis, nickade Karin, och packade vidare. Jag är fri att välja vilka jag bjuder mat till. Om du vill vara hungrig hellre än äta dåligt respekterar jag det. Varsågod, svält.
Hon bar ut matberget till köket. Vardagsrummet tystnade så man kunde höra serveringsfatet andas.
Har du flipprat nu? väste Viktor, rusande efter. Du gör bort mig inför brorsan! Ta tillbaka maten! Be om ursäkt!
Karin satte ner brickan, och vände sig om. Blicken var iskall.
Jag gör bort dig? När du satt och nickade med när han trampade på mig, då var det lugna puckar? Är du man eller mjölkpaket, Viktor? Han slukade rom värd tusen spänn, och sa att den var kass. Du har aldrig köpt sån till mig, ens på jubileum. Allt gott till gäster och gästen torkar skor på oss.
Han är min bror! Blodsband!
Och jag är din fru. Tio år tvätt, städ och mat. Jag stod här halva natten efter jobbet för att du ska få höra att mina händer är för klumpiga? Fortsätter du mala om mig tar jag Napoleon och sätter på ditt huvud. Jag skämtar inte.
Viktor vek undan. Han hade aldrig sett sin fru arg på riktigt. Karin var alltid snäll, smidig, “lättskött”. Nu stod en eldsprutande viking framför honom.
Olle klev in i köket, mer sårad än stor, aningen vilsen.
Ja, det här har jag då aldrig varit med om, muttrade han. Jag kom ju hit av hjärtat, ska ni börja gnälla om brödskivor?
Av hjärtat? skrattade Karin. Den där själen, var gömmer den sig? Inte i presentkassen i alla fall. Under alla år har du inte tagit med en kaffepåse du kommer bara för att äta, klaga, låna.
Jag är pank just nu! Det är temporärt!
Ditt “temporära” har varat i tjugo år. Men du har ny kappa och dyr skarf. Och you minglar runt på alla event. Och lånar fem tusen av Viktor till lön men glömmer att ge tillbaka det är religion.
Karin, lägg av! röt Viktor. Sluta räkna pengar!
Det är inte hans pengar det är våra pengar! Familjens! Vi snålar och gnor för att sponsra denna matprofet!
Olle grep sig melodramatiskt om bröstet.
Nu räcker det. Jag stannar inte en sekund till. Viktor, jag fattade inte att du skulle gifta dig så lågt. Jag kommer aldrig tillbaka.
Han dundrade ut till hallen. Viktor kivades efter.
Olle, vänta! Lyssna inte på henne, det är väl PMS eller att hon är sur på jobbet! Hon lugnar sig!
Nej, bror, sa Olle högst ceremoniellt, och tryckte på skorna över strumporna. Det här går inte att förlåta. Jag försvinner tills vidare. Och ring inte innan hon pudlar.
Dörren slog igen.
Viktor stod och stirrade på dörren som om den förvandlats till ett portvalv av guld. Sedan vände han och gick till köket där Karin redan portionerade köttet i lådor.
Är du nöjd nu? muttrade han. Du har blivit ovän med min enda bror.
Jag har frälst oss från snyltaren, sa Karin. Sätt dig. Ät. Det är fortfarande varmt. Eller är det för torrt även för dig?
Viktor satte sig, höll huvudet i händerna.
Hur kunde du? Han är ju gäst…
Gäst får gärna bete sig som gäst, inte som hälsovårdsmyndighet. Lyssna nu: jag kommer aldrig, ALDRIG, att laga mat till honom igen. Vill du umgås, gör det i city eller fika på hans bekostnad. Min plånbok och mina timmar går inte till honom en minut mer.
Du har blivit kall, mumlade han.
Rättvis, rätt ska vara rätt. Ät nu, eller så packar jag undan.
Viktor sneglade på den saftiga bogbiten. Magen kraxade av hunger och doften slog knockout på surheten. Han trevade efter en gaffel, skar försiktigt, och smakade.
Köttet var underbart, smälte på tungan, såsen perfekt söt och senapshet. En tio av tio.
Hur smakar det? undrade Karin och såg att hans ögon slöt sig av lycka.
Fantastiskt gott, mumlade han nästan förläget. Du är bäst, Karin.
Just det. Och din brorsa är bara bitter och misslyckad, som måste trycka ner andra för att inte sjunka själv. Fatta det någon gång.
Viktor tuggade och tänkte. För första gången i sitt liv insåg han att Karin kanske hade rätt. Han mindes Olles tomma händer. Hans dryga ton. Och den krypande pinsamheten när brodern dissat all mat.
Tårta, då? försökte han. Får jag smaka?
Karin log. Äkta, för första gången idag.
Vi ska njuta. Och te med timjan, som du gillar.
Hon tog fram Napoleon, pampig som ett slott. Skar generösa bitar. De satt där en stund, småpratade, och nervositeten rann av.
Du vet, sa Viktor, och lirkade i sig andra biten, han gav ju inte ens mamma något i present när hon fyllde nyss. Sa bara att han själv var bästa presenten.
Ser du nu, nickade Karin. Du har börjar se igenom honom.
Viktors mobil plingade. Ett sms från Olle: “Kunde ju fått ett par mackor med hem. Jag gick ju hungrig. Sätt in 5k på mitt konto för sveda och värk.”
Viktor läste högt. Karin höjde ena ögonbrynet.
Vad svarar du?
Viktor såg på Karin, på det hemtrevliga köket och smörgåsbordet och så på telefonen. Han skrev långsamt: “Dags för dig att käka på restaurang du är ju gourmet. Tomt på konto.” Sen tryckte han på “Blockera”.
Vad skrev du? undrade Karin.
Att vi ska lägga oss.
Karin gjorde en gest som om hon trodde honom, såg ändå skärmen i ögonvrån. Hon gick fram och lade armarna runt hans axlar.
Du är duktig, Viktor. Fast du är trögstartad.
Den kvällen insåg de något viktigt om varandra. Att ibland är det enda sättet att rädda familjen att slänga ut extrafolket även om de har samma efternamn. Och köttet det var ta mig tusan makalöst, vad än alla “gourmeter” med noll på banken må säga.
