Ingen Magi
Nyår närmade sig i en rasande fart, som snabbtåget X2000 på väg in till Stockholm Central.
Lena fick svindel bara av tanken. Hon stod liksom där på perrongen utan biljett, helt övertygad om att allt var kört inget lyckligt slut i sikte och än mindre något sprakande nyårshumör.
Och varför, i hela fridens namn, hade hon bjudit hit gäster? Vem vill skåla in det nya året ihop med en hopplös otursfågel?
***
Den 31 december började i smått katastrofalt tonläge: tvättmaskinen, som snällt tuggat tvätt i ett decennium, bestämde sig plötsligt för att gå i pension på klassiskt svenskt vis och lämnade efter sig en lagom stor insjö på badrumsgolvet.
Att hitta en rörmokare på nyårsafton är inte långt ifrån en gren på O-ringen. Men efter att ha offrat både tålamod och mobilbatteri lyckades Lena till slut få hem en, och vågade hoppas att dagens motgångar nu var avklarade.
Men nej då.
Mitt på dagen käkade hennes röda katt Findus självutnämnd finsmakare upp all prinskorv hon lagt undan till potatissalladen. Kvar åt Lena blev bara ett par ledsna sillar och några saltgurkor.
Men Findus var inte nöjd där. Han fick också för sig att sätta klorna i en stackars blåmes som flugit in genom det öppna fönstret.
Den gamla monstera-plantan rasade ner från fönsterkarmen, slet med sig hela julgranen och tog därmed kål på den lilla blinkande ljusslingan som Lena sparat sedan barndomen.
Krossade lerkrukor och trasiga julkulor, några av dem från när Lena gick på dagis i Södertälje, blandades nu snyggt ihop med blomjord på parketten
Lena var nära på att börja gråta medan hon försökte städa upp det som nyss varit ganska fint.
Sen kom spräckt glasskål, bränd kyckling, och till sist droppen: precis när gästerna sms:ade på väg!, upptäckte Lena till sin fasa att hon glömt att köpa tårta. Djupt panikslagen ringde hon systern.
Karin, katastrof! Ingen tårta!
Andas ut! svarade en pigg röst, jag har redan parkerat utanför. Kom ner så gör vi ett sista ryck.
Är du här?
Säger ju det utanför porten!
Lena slängde på sig mössan och halkade ut, bara för att mötas av ett riktigt stilleben: bredvid Karins Volvo stod bästa vännen Maja, fullastad med godsaker, och moster Gunilla med en hel kastrull inlagd sill.
Men Gunilla, varför sill? Och varför ett helt kärl? utbrast Lena.
Man vet aldrig! sade mostern käckt, jag känner er ni ungdomar är inte direkt mästerkockar. Vi har ju hela natten på oss! Finns det potatissallad i alla fall?
Lena ryckte undvikande på axlarna
Medan tjejerna kutade iväg till närmaste ICA för att fixa tårta, började Maja hänga upp serpentiner. Findus, som alltid, lyckades på något underligt sätt slå knut på sig själv mitt i prasslet och blev till slut mer lik ett utomjordiskt väsen än en katt.
Karin hade som tur var med sig sin sambo, Lars, som dök upp direkt från jobbet alldeles lagom.
Findus satte vänligt nog igång med att göra motstånd först när han fick syn på Lena. Då kastade han sig i hennes armar med sådan frenesi, att Lars fick ta emot ett litet kärleksfullt klösmärke i bytet.
När första hjälpen var utförd gick Lars med på att hjälpa till i köket. Det begränsade sig till djupa livsvisdomar om hur en god sallad är ett sinnestillstånd, inget recept, men Lena och Karin kände sig ändå nöjda.
Lena, vad är det här för låda? hördes Maja från vardagsrummet. God Jul och Gott Nytt År står det. Och på sidan: Öppna vid midnatt. Moster Viola.
Lena rusade dit.
Åh! Den där har jag glömt! Karin! Den lämnade mormor innan hon reste! Hon sa vi skulle öppna den på natten, vid tvåtiden. Lovade nåt slags överraskning.
Spännande, vad är det i? Karin glodde nyfiket på lådan, ska vi kolla nu?
Lena skakade på huvudet.
Knäpp tyst! Hon märker ju direkt! Vad vet vi det kan ju sitta en kodlås där nånstans. Vi gör som mormor sa väntar.
Nu var alla nyfikna. Till och med Gunilla satte sig strategiskt närmare och kastade långa blickar på lådan.
***
Så småningom såg de kungen hålla tal på TV, skålade i mousserande vin, låtsades äta kattprinskorvssallad, skrattade, tjafsade, och till slut
Är klockan två? pep Lena, Då så! Hon lyfte lådan och klappade i händerna: Överraskning från mormor Viola!
Lådans ära blev Lars enda mannen att öppna.
Han pillade lite och lyfte försiktigt på locket.
Där låg ingen sedel, inga guldkedjor eller gamla fotografier, men väl dussintals små ihopprysslade papperslappar, varje en knuten med färgad tråd och en namnlapp.
Vad är detta? undrade Lars.
Lena tog första lappen med sitt namn och läste högt:
Lena, mitt lilla troll. Har du råkat ut för fler missöden? Slog tvättmaskinen bakut? Åt katten din prinskorv igen? Ingen panik! Kom ihåg: varje problem är bara en anledning att köpa pizza och trycka igång Valborg på SVT. Och tårta kan man fixa imorgon. Viktigast av allt se till att ha nära och kära att dela pizzan med. Älskar dig till månen och tillbaka. Din mormor Viola.
Rummet blev knäpptyst i en sekund sen tog skrattet över.
Lena tårades av fniss det gick inte att sluta.
Hur hur kunde hon veta allt?
Det är magi, väste Gunilla.
Min lapp! Nu är det min tur! ropade Karin otåligt.
Hon vecklade ut sin lapp:
Karin, snälla. Sluta älta småstrunt med Lars. Krama honom istället! Han är fin, även om han gärna filosoferar över salladens innersta väsen. Skulle han börja igen kyss honom omgående. Det är bästa vapnet mot manlig logik. Puss på er båda.
Lars blev röd som ett lingon och kysste faktiskt Karin, applåderande av sällskapet.
Maja, med lappen i hand, skrattade:
Maja, vackra människa. Leta inte efter kärleken på stans sunkigaste barer. Pröva biblioteket eller Coop! Där finns folk, vanliga som du, bara utan trasiga jeans. Och sluta färga håret lila! Din svenska färg klär dig bäst!
Hur?! Jag färgade ju i förrgår! utbrast Maja häpet.
Så var det Gunillas tur. Hon vecklade ut sin med närmast ceremoniell försiktighet.
Gunilla, vår kloka stöttepelare. Du har alltid bästa råden men nu lite visdom: ibland är det bättre att bara mumsa tårta och vara tyst. Kram på dig!
Gunilla stirrade på lappen, blev illröd om kinderna, tystnade och tog en rejäl bit tårta. För första gången på många år kom inte ett enda råd ur hennes mun resten av kvällen.
Skratt och snack fortsatte till tidig morgon.
Tjejerna ringde mormor Viola på Facetime, och hon, sittande i sin fåtölj ett par timmar norrut, log och sa: Älsklingar, så glad jag blev att överraskningen blev lyckad! Ingen magi jag bara känner er, och jag älskar er!
Nästa morgon, när Lena städade efter festligheterna, la hon alla lapparna i en vacker glasburk och ställde på hyllan. Det var mer än bara önskningar. Det var mormors recept på lycka: räds inte kaoset, skratta åt missödena, uppskatta folket du har nära och ät vad du vill, men helst inte för mycket. Och viktigast, glöm aldrig: den bästa presenten är att veta att det alltid finns en som älskar och känner dig någonstans. Alltid.
