Varje kärlek har sin egen form Annie klev ut på gården och huttrade till av den isande vinden som genast letade sig in genom den tunna tröjan — hon hade gått ut utan jacka. Hon gick genom grinden och stod bara där, såg sig omkring utan att märka att tårarna rann längs kinderna. – Annie, varför gråter du? Hon ryckte till när hon såg Micke, grannpojken, något äldre, med yvigt hår i nacken. – Jag gråter inte, det är bara… ljög Annie. Micke såg på henne och räckte fram tre karameller som han tagit ur fickan. – Här, men säg inte till någon, annars stormar alla fram. Gå hem nu, sa han bestämt och Annie lydde. – Tack, viskade hon, – men jag är inte hungrig… bara… Men Micke förstod redan och gick vidare. Alla i byn visste att Annies pappa, Anders, drack. Han brukade gå till byns enda affär och be om att få handla på krita till löning. Valentina skällde, men gav honom ändå. – Hur har du ännu inte blivit av med jobbet, sa hon efter honom, – du är ju redan skyldig massor, men Anders gick snabbt därifrån och drack upp pengarna. Annie gick in, hon hade nyss kommit hem från skolan, nio år gammal. Det fanns nästan aldrig mat hemma, och hon ville inte berätta för någon att hon var hungrig, då kanske de skulle ta henne till barnhem och det hade hon hört var hemskt. Och hur skulle pappa klara sig ensam, han skulle gå under. Nej, bättre vara kvar. Även om kylskåpet är tomt. Annie kom hem tidigare idag — två lektioner blev inställda för läraren var sjuk. Det var slutet av september, vinden slet ner gula löv från träden och blåste dem iväg. Den här septembermånaden var ovanligt kall. Annie hade en gammal jacka och stövlar som blev blöta så fort det regnade. Pappa sov, fullt påklädd på soffan, snarkade, två tomma flaskor på köksbordet och fler under bordet. Annie öppnade köksskåpet, men det var tomt, inte ens en brödbit. Annie åt snabbt Mickes godis och satte sig för att göra läxorna. Hon satte sig på pallen, drog upp benen och öppnade matteboken, men kunde inte förmå sig att räkna. Hon tittade ut genom fönstret på vinden som böjde träden och jagade löven. Från fönstret såg hon trädgården — förr var den grön, men nu såg den död ut. Hallonen hade torkat, jordgubbarna var borta, bara ogräs på landet, till och med det gamla äppelträdet hade vissnat. Mamma brukade ta hand om allt med kärlek. Och äpplena var så söta, men i augusti plockade pappa alla äpplen för tidigt och sålde på torget. – Vi behöver pengar, muttrade han. Annies pappa Anders hade inte alltid varit sådan. Han var vänlig och glad, de gick med mamma i skogen och plockade svamp, såg filmer, drack te och åt mammas goda pannkakor. Mamma bakade också bullar med äppelmos. Men en dag blev mamma sjuk, de tog henne till sjukhus och hon kom aldrig hem igen. – Det var något med hjärtat, vår mamma… sa pappa och grät, Annie grät med honom och han höll om henne: – Nu får din mamma vaka över dig däruppe. Sen satt pappa länge med ett foto av mamma och stirrade bort. Och sen började han dricka. Andra män började dyka upp hemma, högljudda och skrattande. Annie satt på sitt lilla rum eller gick ut och satte sig på bänken runt hörnet av huset. Annie suckade och tog tag i matteläxan. Hon var snabb, hon hade lätt för sig i skolan. När hon var klar lade hon böckerna i väskan och la sig på sängen. På sängen låg alltid hennes gamla mjukiskanin som mamma köpt åt henne. Sedan länge älskade hon Tim. Den vita pälsen hade blivit grå, men Tim var ändå den bästa. Annie höll om honom: – Tim, minns du vår mamma? Tim var tyst, men Annie tvivlade aldrig på att han också mindes. Hon slöt ögonen och genast dök minnena upp: mamma i förkläde, med håret uppsatt, bakade deg, det doftade alltid nybakat. – Ska vi baka magiska bullar, Annie? – Vadå magiska bullar, mamma? Finns det såna? undrade Annie. – Javisst, skrattade mamma. Vi gör hjärtformade bullar, och när du äter ska du önska dig något, det kommer slå in. Annie hjälpte alltid till att forma hjärtan, de blev lite sneda och mamma log alltid varmt: – Varje kärlek har sin egen form. Annie väntade otåligt på att bullarna skulle bli klara så hon kunde äta dem varma och önska sig något. Huset fylldes av doften av nybakat och glasyr, och när pappa kom hem drack de te och åt magiska bullar tillsammans. Annie torkade tårarna. Ja, så var det en gång… Nu tickade klockan i hörnet och i själen fanns bara tomhet och saknad efter mamma. – Mamma, viskade hon med kaninen tätt intill, – jag saknar dig så mycket. På helgen slapp Annie skolan, efter lunch tog hon på sig tröjan under den gamla jackan och gick ut, pappa låg fortfarande på soffan. Hon promenerade mot skogen till det gamla huset där farbror Evert hade bott — han hade dött för två år sedan, men i trädgården fanns äppel- och päronträd. Hon brukade klättra över stängslet för att plocka fallfrukt: – Jag stjäl inte, jag bara tar det som ligger och skräpar, försökte hon intala sig själv. Farbror Evert mindes hon knappt, men han brukade vara snäll och bjuda barnen på frukt och ibland karameller. Nu klättrade hon över staketet, gick till första trädet och tog två äpplen. – Hallå där, vem är du? Hon ryckte till — en kvinna i kappa stod på verandan, Annie tappade äpplena. Kvinnan närmade sig: – Och vem är du? – Annie… jag… jag tar bara de som fallit… trodde ingen bodde här, mumlade Annie. – Jag är Everts barnbarn, kom hit igår, nu ska jag bo här. Så du har plockat äpplen länge? – Sen mamma dog, rösten brast och tårarna rann. Kvinnan kramade Annie: – Såja, gråt inte. Kom in till mig, jag heter Anna, precis som du. När du blir stor kommer du också kallas Anna. Anna förstod genast att Annie var hungrig och livet tufft. De gick in i huset. – Ta av skorna, jag har städat, resväskorna står kvar men annars är det ordning. Jag ska ordna mat, kokade soppa imorse. Vi är tydligen grannar nu, sa Anna och såg på Annies magra axlar, gamla jacka och korta ärmar. – Är det kött i soppan? – Självklart, det är kyckling i, sa Anna vänligt. – Sätt dig nu. Annie var alldeles för hungrig för att skämmas, snart var skålen tom liksom brödet. – Vill du ha mer? frågade Anna. – Nej tack, jag är mätt. – Då blir det te, Anna tog fram en låg korg under en handduk och log. Doften av vanilj spred sig, och i korgen låg hjärtformade bullar. Annie tog en, tog en tugga och slöt ögonen. – Såna bullar brukade mamma baka, viskade hon. Efter te och bullar satt Annie röd om kinderna, och Anna sa: – Så, Annie, berätta för mig om ditt liv, var du bor, med vem, så följer jag dig sen. – Jag kan gå själv, det är bara fyra hus bort, hon ville inte att Anna skulle se hur det såg ut hemma. – Nej, jag ska följa dig, sa Anna bestämt. Annies hem mötte dem med tystnad, pappa låg kvar på soffan, flaskor och skräp överallt. Anna såg sig omkring och skakade på huvudet. – Nu förstår jag… Hör du, nu städar vi här! sa hon och började röja. Snabbt rensade hon bordet, la flaskor i en påse, drog isär gardinerna, skakade mattan. Annie sa plötsligt: – Säg inget till någon om hur vi har det. Pappa är snäll, han har bara fastnat och kan inte hitta ut. Om folk får veta blir jag tagen från honom, men jag vill inte det. Han är verkligen snäll. Han saknar bara mamma så mycket… Anna kramade henne: – Jag lovar att inte säga till någon. Tiden gick. Annie sprang till skolan med flätor, ny kappa, ryggsäck och nya stövlar. – Annie, min mamma sa att din pappa gift sig, är det sant? frågade Maja i klassen. – Vad fin du har blivit, och vad fint håret är! – Ja, nu har jag en ny mamma – tant Anna! sa Annie stolt och sprang mot skolan. Anders hade slutat dricka tack vare Anna. Nu gick de ofta tillsammans — Anders lång, snygg och välvårdad, Anna stadigt vid hans sida, vacker och självsäker. De log alltid mot Annie och älskade henne. Åren gick fort. Annie var nu universitetsstudent och ropade högt när hon kom hem på lovet: – Mamma, jag är hemma! Anna sprang henne till mötes, kramade och skrattade: – Hej min lilla professor, hej! Och på kvällen kom Anders hem från jobbet, glad och lycklig.