Du, jag måste bara berätta hur det var när jag och min man åkte ut till landet för att träffa hans föräldrar, första gången alltså. Vi tog tåget från Stockholm ut till deras lilla by i Småland. På stationen stod hans mamma, Berit, med händerna i sidan som en riktig svensk krutgumma vid kaffepannan, och ropade:
Nämen Erik! Och så säger du inget innan? Ser att du har någon med dig den här gången!
Erik drog in mig i famnen och sa högt och stolt:
Mamma, det här är min fru, Linnea.
Berit, iklädd förkläde med volang, kom rasslande fram och kramade om mig så där ordentligt, och gav tre rejäla kindpussar precis som den där gamla vanan på landet.
Jag blev nästan omsluten av doften av nybakt bröd och vitlök som Berit drog med sig från köket. Hennes omfamning var så stark att jag fick för mig att huvudet snart skulle landa mellan hennes två mjuka kuddar, om du förstår.
Så släppte hon mig och granskade mig uppifrån och ner:
Erik, var har du hittat den där lilla spillkråkan?
Erik skrattade bara:
I stan, mamma! På biblioteket. Är pappa hemma?
Näh, han är hos grannen och fixar med kaminen! Kom in nu, ta av er skorna, jag skurade golvet precis.
Utanför fönstret stod en skock ungar på gården och stirrade med stora ögon.
Anton, spring och säg till Eva-Lisa att Erik har kommit hem med en fru!
Jajamän! ropade grabben och försvann ut över gården.
Vi steg in i köket. Erik hjälpte mig av med min trendiga höstkappa (du vet, den där secondhand-fyndet), och hängde upp den vid vedspisen. Sedan smekte han min hand, röd om fingrarna efter promenaden:
Du är min klippa, alltid varm.
Det slamrade i grytor och klirrade i glas och skedar, medan Berit dukade fram. Jag kunde inte låta bli att kolla in det gamla köket, du vet, med broderade bonader, blommiga gardiner, trasmattor på golvet och en röd katt som låg och sov vid spisen.
Vi gifte oss förra veckan, hörde jag Erik säga med lite stolt ton.
Jag fattade knappt själv hur snabbt Berit lyckats få fram all mat mitt på bordet stod en tallrik med kalvsylta, och runtomkring fanns det inlagd gurka, surkål, smörgåsar med nybakt bröd, ägg-och-gräslökspaj, och ljummen mjölk direkt ur vedspisen, med den där bruna ytan
Herregud, vad jag blev hungrig!
Mamma, nu räcker det! Vi har mat för en hel vecka, mumlade Erik och och bröt av en rejäl skiva bröd.
Berit ställde fram en kall starköl, torkade sig på förklädet och utropade nöjt:
Nu så, nu är det fritt fram!
Så fick jag träffa Eriks mamma på riktigt. Hon och Erik är bannemej kopior av varandra båda mörka med rosiga kinder. Men Erik är den lugna sorten medan Berit ja, som en sommarstorm, du vet högljudd och kommer som från ingenstans.
Jag kan tänka mig att den kvinnan tagit hand om både vilda hästar och brinnande hus under sitt liv
Då small ytterdörren upp i förstugan. In klev en liten, småländsk gubbe mitt i ett moln av kall luft, rökt och sotig från mössa till stövel
Nämen kors i taket! utbrast han och torkade sig om händerna i det gamla förklädet.
Utan att ta av sig den rökiga jackan, kramade han om sonen:
Hej grabben!
Tvätta händerna först, morrade Berit.
Han tog mig i handen och log med sina snälla, luriga blå ögon, den tunnaste lilla röda skägget och lockigt kopparrött hår.
Välkommen hit, lilla fröken!
Berit, ge mig nu lite ärtsoppa! beställde han, och slog sig ner.
Vi höjde glasen:
Skål, allihop!
Efter maten vågade jag äntligen fråga:
Per-Erik, varför heter alla i er släkt Erik?
Det är enkelt, Linnea! Både farfar, pappa och jag vi har alla varit murare i flera generationer. Bara vår Erik, han vill bli svarvare.
Landet behöver svarvare, pappa! sa Erik och log.
Berätta om murandet, Per-Erik. Är det svårt att mura en vedspis?
Det är ett riktigt hantverk, flickan min! Du ska inte tro att det bara är att stapla tegel. Det ska vara snyggt, inte ryka in och kunna baka bröd. Vi rödhåriga, vi tål lite extra, sa han och blinkade mot oss.
Han är en tusenkonstnär, min gubbe! skrattade Berit.
Pappa, dra en historia nu då!
Per-Erik suckade och klappade sig på skägget, med ett litet leende:
Ja, ska väl det då. Lyssna här!
Vi drog på slåtter i juli en gång. Hade vår fina ko Stina med oss, minns du det, Berit? Hon gav lika mycket mjölk som hon hade långa ben. Hela byn var samlad: kvinnor, karlar, vi två, och kor.
Redan innan solen gått upp över skogen var vi igång: svisch-svisch med lien.
Det var bastuvarmt och bromsarna bet oss överallt. Och det året du, det kryllade av vildsvin i skogen!
Lunchtid var alla helt slut. Då fick jag för mig att driva med sällskapet lite fråga mig inte varför, värmen kanske
Jag slängde lien och ropade allt jag kunde: “Kolla er! Vildsvin! Spring för livet!” Och klättrade rätt upp i första bästa björk.
Alla andra tappade sina verktyg och klättrade de med!
Och sen då? frågade jag.
Då var det inte långt ifrån att jag fick spö med räfsan från både kvinnor och karlar, men efter det gick slåttern som en dans, skrattade Per-Erik.
Berit gav honom en lätt dask och ruskade på huvudet:
Förbaskade rödtott!
Men pappa, berätta om riktiga vildsvinen då!
Jadå. Det var så här…
Då var vi unga, jag och Berit. Vi hade knappt börjat tänka på Erik. Jag jagade mycket då, men sen den där gången tappade jag lusten…
En kväll snöade det lätt och jag tänkte: “Nu går jag ut på jakt.” Berit sa bara Jaja, gör det.
Jag letade länge i skogen men såg inget. Skymningen kom, jag var på väg hem, men då hörde jag vildsvin alldeles nära. Smög på dem, sköt men missade. Då kom galten dundrande rakt mot mig! Jag sprang, klättrade rätt upp i en tall.
Berit fyllde i:
Nära hjärtstopp det där!
Jaha, där satt jag, halvt förfrusen, medan galten bökade under trädet och resten av flocken la sig där de med.
Vad hände sen?
Jo, jag satt där hela natten. Tur var det inte så kallt, annars hade jag frusit till is.
Jag letade mig fördärvad! ropade Berit. Så fort dagern kom samlade jag byn och gick ut och ropade på honom. Vi bar hem honom på ryggen, han var som förstenad hela vägen.
Inte många tanter klarar det! sa Per-Erik.
Sluta nu, gå och lägg dig, tok!
Ska du ha te, Linnea? Med honung från bina här och lite johannesört?
Ja tack, gärna.
Berit hällde upp kryddigt te åt oss.
Erik, berätta om hur du botade min syster, ropade Berit till sin man.
Per-Erik höll nästan på att sätta teet i halsen och började skratta:
En dag skickade din syster Margareta telegram: Kommer på besök! Vi blev förstås glada och tog emot henne med öppna armar. Men när vi satt vid middagsbordet klagade hon:
Mina ben gör så ont!
Har du varit till doktorn? undrade vi.
Nej, det blir aldrig av, suckade hon.
Har du provat med bin? sa jag.
Var skulle jag hitta bilar i Stockholm?
Så jag tog med henne ut till bikuporna. Sa åt henne att dra upp kjolen en bit och satte en humla på vardera benet.
Margareta var nöjd i fem minuter, sen svor hon så det ekade… Hon var allergisk, benen svullnade så mycket att hon knappt rörde sig på en vecka!
Där har du dig, din huskurshjälte!
Hur skulle jag kunna veta att hon var allergisk? Men du, Linnea, ta nu lite honung, hoppas du tål den!
Ingen allergi här inte, Per-Erik!
Vi drack upp vårt te. Det mörknade utanför och tröttheten kom smygande. Berit drog för gardinerna och frågade:
Var vill ni sova, Erik?
Ma, får vi ta spishällen? Vad säger du Linnea, vill du sova ovanpå spisen?
Självklart!
Hemmafixat är det, sa Berit och såg stolt på sin man.
Per-Erik såg lika stolt ut. Och det hade han rätt i spisen värmde hela huset, gav oss mat och samlade hela familjen.
Vi tackade för maten och gjorde oss klara för natten. Erik hjälpte mig upp på det varma tegelgolvet ovanpå spisen. Från loftet vid sidan om kom en doft som blandade sig av ved, torkade örter, fårull och nybakt bröd bland det svenskaste man kan tänka sig.
Erik somnade på stört, men jag låg där vaken. Någon snarkade högt bredvid mig:
Puh-puh, puh-puh…
Jag tänkte: “Det är tomtenissen! Jag har läst om sådana.” Och så viskade jag den där gamla ramsan:
Tomten, tomten, lämna oss ifred!
På morgonen berättade jag, och Berit skrattade:
Men Linnea, det var bara surdegen som stod och jäste bakom spisen! Jag glömde bort den igår kväll
Vi kommer vänligt tillbaka många gånger till Eriks föräldrars gästfria hus för att höra Per-Eriks historier, för att sitta nära spisen och för att njuta av Berits bröd. Men de historierna får du höra en annan gång!
