Det ser inte bra ut att dina barn har lägenheter men min son inte har det. Vi borde ordna en bostad åt honom med bostadslån!
För inte så länge sedan konstaterade min man, Anders, att mina barn redan har sina egna bostäder, men hans son har ingen, så därför måste vi fundera ut vad vi ska göra för att hans son också ska få en lägenhet. Jag kanske ska förklara att mina barn är både mina och Anders, medan Anders son är från hans första äktenskap.
Varför ska det vara mitt ansvar att oroa mig för bostad till hans son? Jag visste förstås om att Anders varit gift tidigare och hade ett barn. Ingen brådska hade jag direkt till att gifta mig med honom heller.
Vi bodde tillsammans i tre år innan vi gifte oss. Under den tiden höll jag noggrant koll på hur han kände för sitt ex och sitt barn sedan tidigare. Ett år efter vi gift oss fick vi vår första son tillsammans. Efter två år till kom vår andra son.
Jag är nöjd med Anders både som make och som pappa. Han prioriterar oss och barnen och han tjänar bra. Självklart händer det att vi bråkar och har konflikter men det är normalt i en familj.
Vi bodde i en lägenhet jag ärvt efter min pappa. Mamma och pappa separerade när jag gick på förskolan. Nu har mamma gift om sig, men fick inga fler barn i sitt nya äktenskap.
Anders och hans första fru bodde alltid i hyresrätt. De försökte spara till bostadslån, men lyckades aldrig få ihop det. Efter skilsmässan flyttade hans ex tillbaka till sina föräldrar, och Anders hyrde själv ett rum.
När vi gifte oss flyttade han in hos mig. Vi pratade inte om ägandet vi bodde bara där och tog gemensamt ansvar för renoveringar och nya möbler. Men för ett och ett halvt år sedan gick båda mina mormödrar bort: min mammas mamma och min pappas mamma. Jag ärvde båda deras lägenheter.
Så länge barnen är små har jag valt att hyra ut lägenheterna. Senare tänker jag ge varsin av dem till våra söner. Pengarna från den ena hyran ger jag min mamma som extra tillskott till hennes pension, och pengarna från den andra lägenheten använder jag själv. Ekonomin blir stabilare, och pengar behövs ju alltid.
Min man har aldrig lagt sig i min hantering av arvet. Han har ju inget med det att göra. Jag var också tydlig mot honom när vi gifte oss: när våra barn blir vuxna, kommer de få varsin lägenhet, och det accepterade han. Det var aldrig något vi diskuterade vidare.
Men plötsligt en dag sa Anders:
Min son går ut gymnasiet om några år. Han är vuxen snart, och behöver tänka på framtiden.
Jag förstod inte först var han ville komma, men lyssnade.
Dina barn har boende! Min son har inget! Vi borde hjälpa honom, kanske köpa en lägenhet åt honom med bostadslån! sa han.
Jag blev helt paff. Först och främst undrade jag varför våra gemensamma barn plötsligt bara var mina. När jag sa det bad han mig att inte haka upp mig på orden.
Men min son kommer aldrig att ärva något. Jag vill att han också ska ha en egen lägenhet!
Det är jättebra att du tänker på honom, sa jag. Men han har ju både en mamma och en pappa. Varför ordnar inte hans mamma det här åt honom?
Anders förklarade att hans ex-fru tjänar väldigt lite, hennes föräldrar stöttar henne ekonomiskt. Och Anders själv säger att han inte klarar att ensam stå för ett bostadslån. Men om jag hjälpte till, så skulle allt gå ihop, menade han.
Så han ville att jag skulle gå med på att han tog ett bostadslån för att köpa lägenhet till sin son, som skulle stå på sonens namn men vi tillsammans skulle betala av lånet.
Du och jag har båda stadiga löner, och vi har inkomst från uthyrning! Det här klarar vi! sa Anders.
Vi skulle kanske klara det men det skulle innebära att vi måste spara på allt. Dessutom betalar Anders redan underhåll till sin son. Och skulle pojken börja plugga, lär Anders fortsätta stötta honom, eftersom hans mamma inte har råd. Så mina barn och jag skulle få skippa semestrar, aldrig åka till kusten snåla på allt, för att Anders ska se ut som en bra far?
Jag hade förstått om Anders själv kunde ordna boende för våra gemensamma barn, och ville göra samma sak för sitt äldsta barn. Men det är ju jag som ordnat bostad för våra barn. Min man har inget med dessa lägenheter att göra. Varför ska jag vara med och betala bostadslånet?
Jag sa direkt till Anders att om han är så orolig för sin son, får hans ex-fru ta lånet. Hon får i så fall betala lånet med de underhållspengar Anders betalar.
Men jag tänker inte vara delaktig!
Nu är han rasande på mig och har inte pratat med mig på över en vecka. Det är synd att han inte förstår mig.
