Vet du, jag måste berätta om en vän hon heter Elin Johansson, och hennes liv har varit en riktig berg-och-dalbana när det gäller kärlek. Hon hade redan varit gift en gång och det gick väl minst sagt sådär. Hon fick en son, Gustav, som idag är tjugo år gammal.
Du kan tänka dig dramat Elins ex-man blev tagen på bar gärning med en annan. Elin kom hem en dag tidigare från en jobbresa till Umeå, och där stod han i sovrummet, halvnaken, och bäddade sängen. Samtidigt stod hennes bästa väninna ute i köket i Elins morgonrock, och kokade kaffe! Alltså, man tror knappt det är sant. Typisk såpa! Självklart skilde hon sig direkt och raderade väninnan ur livet för gott. Hon grävde inte i detaljerna fann hon skuld, så kom straffet. Ut med karln och total nollkontakt mellan honom och Gustav. Då var Elin knappt trettio.
Tio år har passerat sedan dess. Elin har under den tiden hunnit ta både licentiat och doktorsexamen i svenska, och vid fyrtio var hon doktorand och chef för språkavdelningen på lärarhögskolan i Växjö. Hon har varit en uppskattad kollega och aldrig riktigt gett upp hoppet om kärleken, även om lördagskvällarna oftare betydde stickning än romantik.
Friare saknades inte, men ingen kändes rätt. En gång drog en man till med frieri redan efter första dejten och lånade pengar, vi är ju nästan familj nu! skämtade han. Sedan såg man inte röken av honom och pengarna var borta. En annan karl, som var änkling, behövde snarare en reservmamma till sina tre barn han bjöd hem Elin, bad henne laga middag för hela familjen och bara tog för givet att hon skulle komma in i mammarollen direkt. Hon fixade maten, men det blev för mycket. Hon kände sig både ledsen för barnens och pappans skull, men insåg att hon inte skulle klara av ett helt kompani ungar. Kanske är jag självisk, tänkte hon, men så fick det vara.
Med åren blev det bara färre och färre alternativ. Och precis när Elin gett upp tanken på att möta någon ny och var redo att dra ett streck över hela dejtingcirkusen då dök han upp.
Det var Ahmed, en före detta utbytesstudent från Marocko som varit i hennes klass på universitetet. Ahmed var nu 28 år, Elin 40. Han hade blivit kvar i Växjö efter examen, startat en liten mack med ett kafé i anslutning. En gång när Elin tankade bilen råkade de springa på varandra. De skrattade åt gamla minnen från universitetet, han gav henne sitt visitkort, och på något vis började hon ta för vana att köra dit och tanka, lagom till att få växla några ord med Ahmed.
Han bjöd in henne på restaurang och konsert, men Elin var först tveksam. Någonstans inom sig mindes hon ändå Ahmed från unga år som seriös, målmedveten och ödmjuk. Han stack verkligen ut. Och trots att han nu var VD för sin liten bensinstation, hade han behållit sin vänlighet och charm. Tjejen vågade knappt tro på hans intresse, men började så småningom ge efter.
Första riktiga dejten glömmer hon aldrig han var både varm, rolig och romantisk. Åldersskillnaden försvann helt mellan dem. När han kallade henne Elina och hon honom Adam så kändes allt nytt och levande, och Elin kände sig för första gången på länge verkligen älskad.
Men, Ahmed friade aldrig. Han berättade att han nog skulle flytta tillbaka till Marocko eftersom familjen där hemma valt ut en brud åt honom, lilla Nadira, bara 17 år gammal. Elin visste redan då att hon aldrig skulle kunna lämna Sverige, sin son eller sin mamma bakom sig och flytta till något okänt. Det skulle aldrig funka inte i deras värld.
Så Elin bestämde sig att njuta av varje stund med Ahmed så länge det höll. Lite lycka måste jag väl ändå få ha kvar! Jag ska älska den här killen tills det tar slut, om det så kostar all min styrka!, brukade hon säga till sin mamma.
Hennes mamma var helt emot Ahmed. Vad ska du med en sån främling till? Räcker det inte med alla svenska Adam där ute? Jag välsignar er aldrig! Din ex-man trampar ju fortfarande omkring här och väntar på att du ska ta tillbaka honom. Har du glömt det?
Men mamma, Adam var otrogen minns du inte?, försökte Elin.
Ja, men han har bett om ursäkt hur många gånger som helst! Och du då, som ständigt satt med näsan i dina avhandlingar, han kände sig säkert ensam, klagade mamman vidare.
Men varför förlät du inte pappa då, när han lämnade dig för andra barn?, kontrade Elin.
Det är skillnad, gumman! Din pappa hade redan tre barn på sidan om innan du ens fanns. Vem tar tillbaka en sådan? Och skulle jag ta bort honom från tre barn? Nej! Men din Adam bara väntar, Gustav älskar honom ju.
Jag ska inte gifta mig med Ahmed. Jag är för gammal för honom. Jag väntar tills han lämnar mig för det kommer han att göra. Sen får vi se suckade Elin.
Jaja, inte ens gamla hästar säger nej till salt, muttrade hennes mamma.
Tre år gick. Ahmed flyttade tillbaka hem och gifte sig faktiskt med Nadira, som familjen valt. Sista gången de sågs gav han Elin en snidad ask och ett ovanligt ring två små änglar som höll i ett briljanthjärta. Mitt hjärta lämnar jag hos dig, Elina, viskade han och pussade henne farväl vid stationen.
Senare skickade Ahmed bröllopsfoton och berättade att lagarna tillät flera fruar i Marocko ett år efter kom en bild till med fru nummer två. Elin kände sig bara lite vemodig, men ingen avund. De där unga hustrurna visste ändå inget om kärlek det visste hon.
Sagans blad vände. Livet fortsatte. Gustav gifte sig och tog hit sin egen fru, och när de fick en liten dotter bad Elin att de skulle kalla henne Elina, för att minnet av den där brännande, fina kärleken skulle leva kvar.
Till slut förlät Elin eller kanske bara ömkande, sin ex-man Adam. Han hade jobbat genom svärmor, och till sist lyckades hennes mamma övertala Elin: Han har ångrat sig länge nog, flicka min. Vi är ju alla människor och ingen är perfekt.
Så nu lever Elin och Adam tillsammans igen. De försöker uppskatta tiden de faktiskt har. Och vet du Elin har börjat på stickningskurs och gör nu små sockor till lilla Elina, med marockanska mönster.
Visst är livet märkligt?
