Som en fågel för lockropet -Tjejer, man ska gifta sig en enda gång. Hålla fast vid sin älskade till sista andetaget. Inte irra runt hela livet och jaga den rätta, då blir man bara ett naggat äpple. Gift man är tabu – ens en flirt leder till avgrunden. Äkta lycka går förbi om man lurar sig själv. Mina föräldrar har varit tillsammans i femtio år. De är min förebild. Jag ska hitta min egen ödespartner och hålla honom närmare än mitt hjärta, så tänkte jag när jag fyllde tjugo bland väninnorna. Kloka ord från min mormor – jag litade blint på henne. Tjejerna skrattade: – Sluta, Ksenia. Den dagen du faller för en gift man får vi se om du kan säga nej… Men jag sa aldrig att min mamma fick min storasyster innan hon gifte sig – en oförlåtlig skam i byn. Fem år senare kom jag, men då var hon gift. Pappa förälskade sig totalt i mamma och de gick hand i hand i hela sitt liv. Vi fick flytta från hembygden. Därför lovade jag mig själv i unga år – inga utomäktenskapliga barn och inga andras män. Men ödet hade andra planer… Jag och min syster Sofia har aldrig stått varandra nära. Hon tycker jämt att mamma och pappa älskar mig mest – och konkurrensen är alltid där. Barnsligt. Jag träffade Egor på dansbanan – han var kadett, jag undersköterska. Förälskelsen slog till direkt, och en månad senare gifte vi oss. Jag följde Egor, som en fågel dras till lockropet. När han var klar med militärutbildningen flyttade vi långt från mitt barndomshem. Bråk, missförstånd, ingen att prata med – mamma bodde nu i ett annat land. Vår dotter Tanja föddes. Osäkra 90-tal. Egor slutade inom militären och började dricka. Jag tröstade – allt ordnar sig. – Jag vet, Ksenia, men jag kan inte stoppa, sade han. Bakom fyllan blir allt overkligt lätt. Plötsligt började Egor försvinna – dagar, veckor, till och med månader. En gång kom han hem med en resväska full med pengar, men jag rörde aldrig den, rädd för varifrån de kommit. Efter ett halvår kom Egor tillbaka – mager, ilsken, med tomma ögon. Han ville att jag skulle sälja mina smycken för att lösa skulder. Jag vägrade, gav honom väskan med pengar: – Ta din förmögenhet, jag och Tanja klarar oss ändå. Men det var inte nog. Sedan gav Egor mig en passionerad natt. Jag älskade honom, förlät allt. Nästa morgon reste han igen: – Hur länge ska du vara borta? – Vet inte. Vänta på mig. Jag väntade. Ett helt år, och sedan ännu ett. På sjukhuset där jag jobbade började läkaren Dima, gift och med barn, uppvakta mig. Jag höll emot. Egor var borta i två år – inga brev, ingen kontakt. Så närmade sig nyår, julgran och mandariner i varje hem. Då ringde det på dörren – Egor stod där. Jag kastade mig i hans armar av lättnad: – Var har du varit? – Vi måste skiljas, Ksenia. Jag har fått en son. Han ska inte växa upp utan pappa. Mitt hjärta frös till is. Kärleken fanns bara kvar som ett glöd under aska. Men jag höll masken. – Okej Egor. Utslaget vatten får man inte tillbaka. Vi skiljs efter helgerna. Vill du träffa din dotter så säg till. – Jag har bråttom. En annan gång. Det blev aldrig en annan gång. Egor såg aldrig Tanja igen. Våra liv gled isär, vi blev främlingar. Dima märkte min ensamhet och virvlade in mig i passion. Jag brydde mig inte längre om att han var gift, alla gränser var borta. Vi hade en treårig romans, han frågade om jag ville gifta mig. – Nej, Dima. Vi bygger inte lycka på din frus och dotters tårar. Jag bytte sjukhus. Bort från ögonen, bort från hjärtat. Sedan träffade jag Vasja, som ensam uppfostrade sin son efter skilsmässan. Vi fann varandra bland skämt och skratt på sjukhuset. Hans son Denis var sju, min Tanja åtta. Under en lycklig stjärna blev vi en ny familj. Allt löste sig, barnen växte upp, vi samarbetade om allt. Vi har nu varit gifta i trettio år… Nyligen ringde Egor till min mamma: – Jag har aldrig mött en kvinna som Ksenia…

SOM EN FÅGEL PÅ LOCKFÅGELN

Flickor, man gifter sig bara en gång och för alltid. Håll fast vid din älskade till sista andetaget. Spring inte runt i världen i jakt på den rätte för då blir du kvar som en halvätet äppelskrutt.

En gift man är tabu. Du ska inte ens försöka inleda något med honom, inte ens lite romans och sedan är det över. Det slutar bara med uppförsbacke och olycka för er båda, och lyckan vänder alltid ryggen.

Mina föräldrar har varit tillsammans i femtio år. De är mitt levande exempel. Jag bestämde mig tidigt för att hitta min egen lycka och värna om den mer än allt annat så resonerade jag, där jag satt med mina väninnor när jag fyllde tjugo. All klokhet har min mormor matat mig med. Och henne litade jag blint på.

Mina väninnor log lite hånfullt:
Tror du, Linnea, om du blir kär i en gift karl så låter du honom bara glida förbi? Det ska vi se

Vad de inte visste var att min mamma födde min storasyster innan hon gifte sig, och ingen visste vem pappan var. Skammen låg då över hela lilla samhället. Fem år senare kom jag, men då var mamma och pappa gifta. Pappa blev stormförälskad och älskade henne livet ut. Vi flyttade från byn. Där och då gav jag mig själv ett livslöfte: inga barn utanför äktenskap och aldrig någon annans man.

Men ödet hade sin egen plan

Jag och min syster Sigrid har aldrig stått varandra särskilt nära. Hon tror jämt att våra föräldrar älskar mig mer än henne. Denna eviga svartsjuka. Som om vi tävlar om vem som får mest av mammas och pappas kärlek så barnsligt.

Jag träffade Erik på dansklubben. Han var kadett, jag undersköterska. Dansgolvet kokade och vi föll för varandra redan första kvällen. En månad senare gifte vi oss. Jag var som en fågel, dragen till lockfågeln, efter honom.

Efter militärhögskolan flyttade vi till Eriks nya tjänstgöringsort, långt ifrån mitt barndomshem. Ensamheten tärde, missförstånd och gräl blev allt vanligare. Mamma fanns i ett annat land, ingen att prata med.

Vår dotter Tove föds. Tiden är 90-tal, oroligt och osäkert i Sverige.

Erik lämnar försvaret och börjar dricka för mycket. Jag ömmade för honom, tröstade: Vi tar oss igenom det här. Erik lyssnade med ena örat:
Jag vet, Linnea men så fort jag druckit känns allt lättare.

Sedan började han försvinna. Först dagar, sedan veckor. En gång var han borta i en månad, och kom hem med en portfölj full av sedelbuntar i kronor.

Var får du pengarna ifrån? frågade jag oroligt.

Det spelar ingen roll, Linnea! Ta för dig, det kommer mer, svarade han självsäkert.

Portföljen gömde jag. Höll tassarna borta från pengarna.

Erik försvann igen. Efter ett halvår var han tillbaka, mager och sliten, ilskan brann i ögonen.

Linnea, ta av dina guldsmycken. Jag måste betala tillbaka till några viktiga personer.

Inte en chans, de fick jag av mina föräldrar. De ger jag aldrig ifrån mig!

Kom igen, Linnea… du räddar väl din man? sa han stumt och närmade sig.

Jag hämtade portföljen och gav honom den:
Här, ta dina pengar. Jag och Tove klarar oss ändå.

Du har inte tagit något härifrån?

Inte en krona. Det där är inte för oss…

Det räcker inte ändå, suckade han. Jag hittar väl en väg

Sedan fick jag en natt av vild passion. Jag älskade honom, förlät allt, drogs till honom igen.

Nästa morgon packade han väskan.

Ska du vara borta länge, Erik? frågade jag hoppfullt.

Vet inte, Linnea. Vänta på mig, svarade han och kysste mig farväl.

Jag väntade. Ett år. Två.

På sjukhuset började en läkare, Daniel, visa mig intresse. Han var gift det höll mig tillbaka. Och jag visste inte ens var jag hade min egen man; två år borta och inte ett ord.

Nyår närmar sig. Överallt ser man pepparkakshus, julgranar, glada röster. En kväll ringer det på dörren. Där står Erik.

Jag kastar mig om hans hals, kysser honom, tårarna rinner:

Äntligen, älskling! Var har du varit?

Ta det lugnt, Linnea Vi behöver skiljas. Jag har blivit pappa till en son nu och vill inte att han växer upp utan pappa, mumlade han.

Jag blev vit i ansiktet. Hjärtat slocknade till aska, fast jag förstod att det skulle sluta så. Jag gjorde mig hård.

Okej, Erik. Utslaget vatten får man inte tillbaka i flaskan. Vi fixar skilsmässan efter helgerna. Vill du träffa Tove? Hon är hos en kompis. Jag kan hämta henne, om du väntar. Hon blir också faderslös nu.

Förlåt, jag måste vidare. Kanske en annan gång sade han.

Den gången kom aldrig. Erik såg aldrig sin dotter igen. Vi blev främlingar.

Daniel märkte min ensamhet och lockade in mig i en virvel av känslor. Och nu brydde jag mig inte längre om hans äktenskap. Jag föll. Vi älskade i smyg i tre år, till han friade.

Nej, Daniel… vi kan aldrig bygga lycka på tårar från din fru och din dotter. Vi måste gå skilda vägar, sa jag med tårar i halsen.

Jag sa upp mig och tog jobb på ett annat sjukhus borta från ögon, borta från hjärtat.

Min öde blev istället Viktor.

Han var ensamstående pappa, hans exfru hade bildat ny familj. Han och sonen Emil hade det tufft.

Viktor träffade jag som patient. Han drev med mig och skojade så jag smälte. Till slut föll jag för honom, helt och fullt.

Hans Emil var sju, min Tove var åtta. Vi blev en ny familj, lyckliga från dag ett. Barnen växte, livet fylldes av nya bekymmer, men vi löste allt tillsammans. Inga hemligheter, bara värme. Jag har haft tur med Viktor. Honom värnar jag som min egen ögonsten, han är mitt ljus.

Trettio år som gifta

Nyligen ringde Erik min mamma:

En kvinna som Linnea har jag aldrig mött.