JAG SKA PÅMINNA DIG – “Maria Svensson, just här får jag inte till snirkeln”, viskade ledsamt andra-klassaren Tim, medan han pekade med penseln på det envist krokiga, gröna bladet på den blomma han ritat. – “Försök trycka lite mindre på penseln, vännen… Så, led den som en fjäder över handen. Där! Snyggt! Inte bara en snirkel – det blev ju riktigt vackert!” log den äldre lärarinnan. “Och vem har du gjort det här konstverket för?” – “Till mamma!” sken Tim upp, lycklig över sitt envisa lilla blad. “Hon fyller år idag! Det här blir min present!” Stoltheten efter lärarens beröm hördes tydligt i Tims röst. – “Åh, så lycklig din mamma måste vara, Tim. Men vänta lite innan du stänger blocket. Låt färgerna torka så de inte smetas ut. Sen kan du försiktigt riva ut sidan när du kommer hem. Du ska se, din mamma kommer bli jätteglad!” Lärarinnan kastade en sista blick på den rufsiga hjässan böjd över blocket, log för sig själv och gick tillbaka till sitt skrivbord. Vilken present till mamma! Det var länge sedan han sett så fina presenter. Tim har verkligen talang för att teckna! Jag borde ringa hans mamma och föreslå att han ska börja i konstskolan. Sådana gåvor får man inte försitta. Och jag måste fråga min forna elev också: om hon tyckte om presenten? Själv kan Maria Svensson knappt slita blicken från Tims blommande målning – det är nästan som om bladen och snirklarna börjar viska och prassla. Ja, Tim har verkligen ärvt sin mammas konstnärlighet! Lilla Lotta ritade ju också så vackert när hon var i hans ålder… ***** – “Maria Svensson, det är Lotta, Arvid Jonssons mamma”, hördes en röst i lärarinnans telefon på kvällen, strängt och aningen trött. “Jag ville bara berätta att Arvid inte kommer till skolan imorgon.” – “Hej, Lotta! Har det hänt något?” undrade Maria nyfiket. – “Har det hänt? Han har sabbat hela min födelsedag!” utbrast rösten, “Och nu ligger han med feber – ambulansen åkte precis härifrån.” – “Men vänta, Lotta – med feber? Han mådde ju bra när han gick hem och han hade ju med sig presenten till dig…” – “Du menar de där kladdarna?” – “Kladdar? Vad menar du, Lotta! Han hade ju målat så fina blommor till dig! Jag tänkte just ringa dig, föreslå att han får börja på konstskola…” – “Jag vet inte vad det var för blommor, men någon sölig klump hade jag då rakt inte förväntat mig!” – “Sölig klump? Vad pratar du om?” Maria började bli förvirrad medan Lotta nervöst förklarade, alltmer upprörd. – “Vet du vad, Lotta – har du nåt emot om jag kommer förbi en stund? Det är ju bara runt hörnet…” Några minuter senare, efter Lottas motvilliga godkännande, gick Maria – lärarinnan, som en gång i tiden också var Lottas lärare och nu Arvids – ut genom porten. I väskan hade hon sin gamla foto- och minnespärm, med bleknade bilder och teckningar från hennes första klass. I Lottas kök rådde kaos. Medan hon plockade undan tårtan och diskade, berättade hon: Hur Arvid hade kommit hem försenad, med leriga kläder… Hur han tagit fram en helt dyngsur valp ur jackan, “stank som soptipp”! Han hade hoppat ner i en vattenfylld grop för att hämta den, efter att andra barn kastat ner hunden. Hans skolböcker och block var förstörda, helt täckta av blöta fläckar. Och så kom febern… Hur gästerna hade gått, tårtan blev orörd, och hur ambulanspersonalen skällt ut henne för att hon inte hållit koll på sitt barn. – “Så jag bar tillbaka valpen till soptippen när Arvid hade somnat. Blocket ligger på elementen, men det finns inte ett spår av blomman kvar. Bara fläckar”, avslutade Lotta irriterat. Hon märkte inte hur Maria blev allt dystrare medan Lotta pratade. När hon hörde vad som hänt hundvalpen såg Maria nästan bister ut, smekte försiktigt det nu förstörda blocket och började tala lågt. Hon berättade om gröna snirklar, levande blommor, barnets flit och mod. Om pojkhjärtat som inte tål orättvisor och om busarna som kastade en försvarslös valp. Sen reste Maria sig, tog Lotta i handen och visade mot fönstret: – “Där borta är gropen… Det kunde gått riktigt illa. Tror du Arvid tänkte på det, just då? Kanske tänkte han bara på blomman i sitt block, så att den inte blev förstörd – för att din present skulle vara så fin som möjligt.” – “Minns du, Lotta, när du själv grät på skolbänken med en liten kattunge, tagen från busarna i kvarteret? Vi satt hela klassen och väntade med dig, tills din mamma kom.” Maria tog fram ett gammalt fotografi: en liten flicka i vit förkläde, kramande en ullig kattunge, leende mot sina skolkamrater. Under bilden låg en gammal teckning av en liten flicka, en hand om en liten katt och den andra i mammans hand. – “Jag ska påminna dig om den godhet som alltid har funnits i dig, Lotta, som blommade trots allt.” Sen, nästan strängt: – “Om jag fick bestämma, skulle både valpen och Arvid få en stor kram – och kladdarna skulle sättas i ram! Finns ingen finare present för en mamma än att ens barn växer upp till en bra människa.” Lotta förändrades för varje ord, kastade oroliga blickar mot Arvids rum, greppade sitt block hårt. – “Maria! Snälla, kan du sitta med Arvid någon minut? Jag kommer snart, jag måste bara gå ut en sväng!” I hast drog Lotta på sig kappan och skyndade ut, rusande mot soptippen för att försöka reparera det förlorade. ***** – “Tim, vem är det där som har näsan i blommorna? Det kan väl inte vara din vän Max?” – “Jo, Maria! Känner du igen honom? Han har ju fortfarande sin vita stjärna på tassen!” skrattade Tim. – “Jag minns hur vi och din mamma tvättade de där tassarna den dagen…” – “Nu tvättar jag dem varje dag själv! Mamma säger – får man en vän, då tar man hand om honom. Hon har till och med köpt en särskild skål!” – “Du har en fantastisk mamma”, log Maria. “Pysslar du ihop en ny present åt henne?” – “Ja! Jag vill rama in den här – mamma har satt in min förra bild i ram fast den bara är full av fläckar, men hon tittar på den och ler. Kan man verkligen le åt fläckar, Maria?” – “Jodå, ibland – särskilt om fläckarna kommer från hjärtat. Hur går det på konstskolan?” – “Jättebra! Snart kan jag nog rita mammas porträtt. Här – mamma målar också, jag har med en teckning från henne till dig.” Maria vecklade ut pappret och tryckte lätt Tims axel. Där, färgsprakande, satt en lycklig Tim bredvid sin älskade hund och till höger en liten blond flicka i gammaldags skoluniform och en katt i sin famn… Och från lärarkatedern log Maria Svensson själv mot dem. I bildens hörn, i blommor och gröna snirklar, stod bara ett enda ord: “Minns.”

JAG SKA PÅMINNA DIG

Maj-Britt, det här går inte, viskade sorgset andraklassaren Teo och pekade med penseln på det trilskande gröna bladet han målat på sin blomma, bladet som aldrig ville böja sig åt rätt håll.

Försök trycka lite mindre på penseln, vännen min, svarade den äldre lärarinnan och log varmt. Dra den som om det vore en fjäder mot din handflata. Ja, sådär! Underbart! Inte bara ett blad, utan en liten juvel! Vem har du målat det här vackra för?

Till mamma! sa Teo och log med samma solsken som han just besegrat bladsnurret med. Det är hennes födelsedag idag! Och det här är min present till henne! Hans röst fylldes av extra stolthet efter lärarens beröm.

Då är din mamma lyckligt lottad, Teo. Men vänta, stäng inte ritblocket än. Låt färgerna torka lite så de inte kladdar ut sig. När du kommer hem, kan du försiktigt riva ut sidan. Du ska få se, hon kommer att älska det här!

Maj-Britt lät blicken leka över pojkens mörka huvud böjt över blocket och återvände sedan till katedern, ett leende spelade över hennes ansikte.

Vilken present till mamma! Länge sen hon sett så fina. Pojken har onekligen talang för att måla, hon borde ringa hans mamma och föreslå att han börjar på konstskola. Man ska inte slösa bort sådan gåva.

Och så kan hon fråga sin före detta elev vad hon tyckte om presenten. Maj-Britt kan själv knappt slita blicken från de blommande bladen på pappret. Det känns nästan som att de alldeles strax ska prassla till, så levande är de.

Ja, pojken går efter sin mor. Absolut. Malin, när hon var i samma ålder, var också ett underbarn med penseln…

*****
Maj-Britt, det är Malin, Teo Olssons mamma, hördes en stram röst genom luren hemma hos lärarinnan på kvällen. Ville bara berätta att Teo inte kommer till skolan imorgon.

Hej Malin! Har något hänt? Maj-Britt blev nyfiken.

Ja, nåt har hänt! Jäkla unge förstörde hela min födelsedag! rösten exploderade Och nu ligger han med feber, ambulansen har precis åkt härifrån.

Men vänta, Malin, feber? Han var ju frisk när han gick hem från skolan, bar din present…

Pratar du om de där kladdarna?

Kladdar? Vad säger du! Han har målat så underbara blommor till dig! Jag skulle precis ringa dig själv och be att du skriver in honom på konstskolan

Blommor eller inte, men det var en lopphög jag absolut inte hade räknat med!

Lopphög? Vad pratar du om? Maj-Britt blev alltmer förvirrad, och medan hon lyssnade till Malins oroliga, hackiga förklaringar, så mörknade hennes ansikte för varje ord. Vet du vad, Malin, gör det dig något om jag kommer förbi? Jag bor ju precis i närheten bara…

Några minuter senare, efter att ha fått klartecken från sin före detta elev och numera mamma till sin egna elev, la Maj-Britt ner ett tjockt album fyllt med urblekta fotografier och minnessaker från sin allra första klass, och gav sig ut i kvällsskymningen.

Köket hemma hos Malin var i oreda. Hon plockade undan tårtan, staplade smutsig disk i diskhon och började berätta:

Hur Teo kommit hem för sent från skolan, nedsölad av smuts och vatten från topp till tå och hur han tagit fram en liten valp, blöt och stinkande av soptippgt, från jackan. Att han hade hoppat ner i ett smältvattenhål efter valpen, som några äldre pojkar kastat dit. Skolböcker förstörda, kladdar överallt i ritblocket. Och hur febern på mindre än en timme stigit till nästan fyrtio…

Hur gästerna gick utan att ens smaka på tårtan, hur läkaren på akuten skällt ut henne för att inte ha koll på sitt barn…

Så jag bar tillbaka valpen dit igen, till soptippen, när Teo somnat. Och ritblocket ligger på elementet det finns varken blommor eller färg kvar i det! fräste Malin upprört.

Hon såg inte hur Maj-Britt blev allt bistrare för varje ord. Men när hon hörde vad som hänt med valpen, blev lärarinnan svart i blicken. Hon tog försiktigt upp det förstörda albumet från elementet, strök över det och började tala tyst:

Om de gröna snirklarna på bladen, om levande blommor, om barnets noggrannhet och mod bortom sin ålder. Om pojkhjärtat som vägrar se orättvisor, om grabbarna som kastade den lilla valpen i hålet.

Sedan reste sig Maj-Britt, tog Malin varsamt i handen och ledde henne fram till fönstret:

Där borta ligger hålet, visade hon I det där kunde inte bara en liten valp drunknat, Teo lika gärna! Men tror du väl han brydde sig om sånt just då? Han kanske bara tänkte på blomman han målat, som han knappt vågade andas på, rädd att sabba presenten till dig?

Eller har du glömt, Malin, hur du själv då, i början av nittiotalet, satt gråtande på bänken utanför skolan och höll din räddade kattunge tryckt mot dig?

Hur hela klassen smekte dess päls, och vi väntade tillsammans på din mamma. Hur du vägrade gå hem, och anklagade dina föräldrar i onödan när din lilla lopphög sattes utanför dörren Men ni ångrade er, till slut!

Så, jag påminner dig! Om Tusse, som du aldrig ville släppa taget om! Och fladdriga Molle, gårdshunden som följde dig troget till dess du började högskolan, och råkan med brutet vinge som du tog ansvar för i klassens djurhörna…

Maj-Britt tog fram ett gulnat, stort foto ur albumet: en liten flicka i vit förkläde håller tätt om sin lurviga kattunge, och ler mot sina klasskamrater.

Jag vill påminna dig om värmen och färgrikedomen som blommade i ditt hjärta, mot allt och alla…

Efter fotografiet föll en barnteckning ur albumet: en liten flicka håller en rufsig kattunge i ena handen och kramar sin mammas hand hårt med den andra.

Hade jag fått bestämma, sa Maj-Britt strängare hade jag kramat både valpen och Teo! Och ramat in kladdarna! Det finns ingen finare gåva en mor kan få än att hennes barn växer upp till en människa.

Och hon såg hur Malins ansikte förändrades med varje ord, hur hon kastade oroade blickar mot Teos sängdörr, hur fingrarna vitnade om albumet

Maj-Britt! Snälla, kan du titta till Teo en stund? Bara några minuter, jag lovar! Jag kommer tillbaka snart!

Med Maj-Britts fasta blick på sig slängde Malin snabbt på sig kappan och försvann ut genom dörren.

Hon sprang snabbt genom kvarteren, ned till soptippen. Brydde sig inte om att fötterna blev kalla och blöta, letade istället bland trasiga lådor och sopor, ropade, kom, kikade under varje kartong… Hon kastade då och då oroliga blickar hemåt. Ska han förlåta?

*****
Teo, vem har du där som gräver nosen i blommorna? Är det möjligtvis din vän Joppe?

Just det, Maj-Britt! Känner du igen honom?

Såklart jag gör! Han har ju den där vita stjärnan på tassen! Jag minns hur vi tvättade de där tassarna, din mamma och jag, skrattade lärarinnan hjärtligt.

Jag tvättar hans tassar varje dag nu! förkunnade Teo stolt. Mamma säger: om man skaffar en vän så tar man hand om honom också! Hon köpte till och med en särskild liten balja åt oss.

Du har en fin mamma, log Maj-Britt. Målar du ännu en present till henne, kanske?

Ja! Jag vill rama in den här. Mamma har ramat in kladdarna, men hon bara skrattar när hon tittar på dem. Får man verkligen skratta åt kladdar, Maj-Britt?

Kladdar? fnissade lärarinnan. Ja, kanske, om de är fyllda av hjärta. Berätta, hur går det för dig på konstskolan? Går det bra?

Javisst! Snart kan jag måla ett riktigt porträtt av mamma! Då blir hon glad. Men tills vidare titta här, sa Teo och drog fram ett vikt papper ur ryggsäcken. Mamma har också börjat måla nu. Den är till dig.

Maj-Britt vecklade ut arket och tryckte lätt barnets axel.

På bladet strålade en färgglad, lycklig Teo, med handen vilande på huvudet av en svart blandrashund vars blick var fylld av tillgivenhet.

Till höger stod en liten, ljushårig flicka i gammaldags skolklänning och tryckte en lurvig kattunge mot hjärtat.

Och där, bakom ett bord översållat av skolböcker, med ett milt leende och med en outsinlig visdom i ögonen, satt Maj-Britt själv och såg på barnen.

I varje penseldrag, i varje färgskiftning kände hon en stilla, oändlig stolthet.

Maj-Britt torkade en tår från kinden och log plötsligt, när hon såg det: I nederkanten av teckningen, slingrande bland gröna blad och blommor, dök ett ord upp Minns.