Jag måste bara berätta vad som hände idag, för det var helt otroligt på sitt sätt. Tänk dig, vi satt i bildsalen, det var nästan tyst, du vet när det bara hörs lite penselsudd och någon som prasslar med papper. Då suckar lille Theodor, han går i tvåan, och säger rätt så bekymrat: “Fröken Margareta, jag får inte till snirkeln här.” Han menade det där lilla bladet på blomman han målade. Det ville liksom inte svänga åt rätt håll.
“Dra bara lite lättare, gubben min,” sa jag och log. “Tänk att du smeker din handflata med ett fjäderlätt penseldrag Så! Titta! Nu blev det riktigt snyggt. Vilket blad, Theodor! Vem målar du den till?”
“Till mamma! Hon fyller år idag. Det här är min present!” Och du kunde se hela honom lysa. Stoltheten liksom bubblade när han pratade.
“Åh, du gör henne så lycklig, Theodor. Men vänta lite innan du river ut pappret låt det torka först. När du kommer hem kan du ge henne det. Jag lovar, hon kommer bli jätteglad!” Och där satt jag och njöt av hur han kämpade och var så noga. Man borde kanske ringa hans mamma och föreslå att han börjar i kulturskolan Sånt här ska man inte slarva bort.
Jag minns själv hur Therese, Theodors mamma, kunde sitta fördjupad i sina teckningar när hon var liten så nu förstår jag varifrån han har fått det. Äpplet faller inte långt från trädet, du vet
*****
Senare på kvällen ringer telefonen hemma hos mig. Det är Therese, Theodors mamma.
“Hej Margareta, det är Therese här, Theodors mamma. Jag ville bara säga att Theodor inte kommer till skolan imorgon.” Hon pratade sådär strikt och snabbt, du vet när man hör att allt inte står rätt till.
“Åh, hej Therese! Har det hänt något?” frågade jag så försiktigt jag kunde.
“Ja, du, han har förstört hela min födelsedag! Och nu ligger han med feber, ambulansen var precis här.”
“Vänta feber? Han var ju frisk när han gick från skolan, han hade present med till dig”
“Men du menar de där kladdarna?” sa hon irriterat.
“Kladdar? Nej men Therese! Han målade ju fantastiska blommor till dig! Jag tänkte till och med ringa dig och föreslå kulturskolan”
“Jag vet inte vad det var för blommor, men någon lortig klump hade jag inte räknat med i alla fall!”
“Klump? Vad menar du nu?” Jag blev helt ställd och fick en lång, förvirrad förklaring om hur han kommit hem genomblöt och smutsig, med en skrikande valp innanför jackan. Han hade tydligen kastat sig ner i ett smältvattensdike efter den där stackars hunden som några ungar hade slängt i, och böckerna var helt förstörda. Och nu låg han med nästan 39 graders feber, gästerna hade gått, och ambulanspersonalen hade till och med klandrat Therese för att hon inte hade tillräcklig koll på honom.
“Så jag bar ut valpen igen, tillbaka till sopberget där han hittade den. Och teckningen den torkar på elementet, men det syns knappt vad det skulle föreställa längre,” muttrade hon.
Jag såg hur ledsen Theodors mamma var, men blev själv mest bedrövad. Och när hon nämnde hur hon lämnat tillbaka valpen, rann bägaren nästan över. Jag föreslog att jag skulle komma förbi en stund, jag bor ju ändå runt hörnet.
Jag drog på mig kappan, tog med mig mitt gamla fotoalbum med bilder och teckningar från min första klass jag hade i början av nittiotalet, och gick över.
Det var rörigt hos Therese när jag kom, halvätna tårtor och disk överallt. Hon berättade om hur Theodor kommit hem sent, blöt och smutsig, och hur han släpade in en dyblöt valp som luktade sopor på mils avstånd. Hur han försökt rädda den, och förstört både kläder och skolböcker. Och nu låg med hög feber, och gästerna hade fått gå hem utan tårta. Hela tiden hörde jag hur upprörd och ledsen hon var.
Men det gick inte att ta fel på min egen ilska över vad som hänt med valpen. Försiktigt lade jag handen på den blöta teckningen och började berätta om snirklarna, blommorna, barnets iver och mod. Om ett hjärta som inte stod ut med orättvisa, och modet att trots allt klättra ned i ett iskallt dike för att hjälpa någon svag. Och så tog jag henne till fönstret:
“Det där är diket,” visade jag henne. “Tänk om Theodor hade drunknat där Men det var nog inte det han tänkte på då. Kanske tänkte han bara på blommorna han målat till dig, och var så rädd att inte förstöra sin present.”
Jag påminde henne om hur hon själv, en gång för länge sedan, satt på bänken utanför skolan och grät efter att någon kastat ut hennes lilla kattunge och hur vi alla i klassen försökte trösta dig och vänta in din mamma. Hur vi hjälpte dig att rädda den där lilla bollen med päls, Tusse, och alla djur du tog hand om genom åren till och med den där skadade kajan.
Jag tog fram ett gammalt foto från albumet, där en liten flicka i vit skolförkläde krama om sin katt och log mot alla klasskompisar som ville klappa.
“Jag vill bara påminna dig, Therese om den där godheten du bar på redan som liten.”
Och så lade jag fram en barnteckning en liten flicka håller en lurvig katt med ena armen, och den andra handen håller hon hårt i sin mammas.
“Hade jag fått bestämma,” sa jag lite strängare, “skulle jag ge både Theodor och den där valpen en puss och sätta deras ‘kladdar’ i ram på väggen! För det finns inget finare än att uppfostra en människa av sitt barn.”
Jag såg hur Therese förändrades medan jag pratade, hur hon sneglade oroligt mot Theodors rum och klämde det blöta albumet med vita knogar.
“Margareta! Kan du sitta med Theodor en stund? Jag måste bara”
Jag såg henne ila ut, ta på sig skorna i farten och rusa iväg åt soptippen till. Hon tänkte väl bara på den där stackars valpen nu, letade under kartonger och rotade i sopor med våta strumpor förlåtande eller ej, hon brydde sig.
*****
Sen, veckor senare, frågade jag Theodor i klassrummet: “Vem är det som sticker in nosen bland blommorna där på din teckning? Kan det vara din vän, Disa?”
“Japp, det är hon! Ser du den vita stjärnan på tassen? Mamma och jag skrubbade ju hela henne för att få bort sopen ur pälsen,” flinade Theodor stolt.
“Jag tvättar hennes tassar varje dag nu! Mamma säger att har man skaffat vän, då tar man hand om den. Vi har till och med en egen liten balja till henne.”
“Din mamma är riktigt klok,” skrattade jag. “Målar du något till henne nu igen?”
“Japp, jag tänkte sätta det i ram. Just nu har hon ju bara det där gamla bläckplumpiga pappret i ram, och ändå står hon och ler åt det varje dag. Kan man verkligen le åt en kladd, Margareta?”
“Du Om den kommer från hjärtat, då kan man,” sa jag och blinkade. “Hur går det annars på kulturskolan nu då?”
“Det går så bra! Snart ska jag måla ett porträtt av mamma åh, hon blir nog glad!”
Så plockade Theodor upp ett hopvikt papper ur ryggsäcken. “Det här är till dig, från mamma också. Hon målar med mig nu,” sa han stolt.
Jag vek upp pappret: Där stod Theodor, sprudlande och glad, med armen om svarta Disa som stirrade på honom med beundrande ögon. Till höger om dem stod en liten, ljus tjej i gammaldags skoluniform med en katt i famnen. Och längst bort, vid katedern som dignade av böcker, satt jag själv, leende och med de där klokaste lärarögonen man kan tänka sig.
Jag blev tårögd, för i varenda penseldrag kände jag den där stoltheten. Och i hörnet stod det, utsmyckat med färgglada snirklar: “Jag minns.”
Och det gör jag, verkligen.
