Min kära hustru – Och hur lyckas du stå ut med samma fru i alla dessa år? Vad är hemligheten? – min bror ställde alltid dessa frågor varje gång han kom på besök. – Kärlek och ett oändligt tålamod. Det är hela hemligheten, svarade jag alltid likadant. – Det receptet är inget för mig. Jag älskar alla kvinnor – varje kvinna är en gåta för mig. Att leva med en redan läst bok, nej tack, brukade min bror flina. Min lillebror Per gifte sig när han var arton. Hans brud, fina Anna, var tio år äldre och blev förälskad i Per för livet. Men Per såg henne mest som ett tidsfördriv. Anna slog rot i makens hem, där även sju andra släktingar bodde, och födde sonen Mattias. Hon trodde att lyckans fågel landat i hennes hand. Det unga paret fick ett litet rum att dela. Anna hade en fantastisk samling porslinsfigurer som hon älskade och vårdade ömt – en samling på tio rara figurer, som fick en hedersplats på den gamla byrån. Hela släkten visste hur värdefulla de var för henne. Ofta tittade hon kärleksfullt på dem. Vid den tiden var jag själv i färd att hitta min livspartner, letade efter den enda rätta. Min dröm slog in – min hustru och jag har varit gifta i över femtio år. Per och Anna levde ihop i tio år. Anna hade inte mycket att skryta med i detta äktenskap, men hon ansträngde sig, älskade sin man och son av hela sitt hjärta – foglig, tyst, och samarbetsvillig. Vad saknade Per? En gång kom min bror hem på lyset. Något med Annas utseende och beteende retade honom. Han började vara spydig och drog grova skämt, tog tag i hennes arm. Anna, som anade ett gräl, valde att tyst lämna rummet med Mattias. Plötsligt hördes en fruktansvärd krasch. Anna förstod direkt – det var ljudet av krossat porslin. Hon rusade in och såg hela sin älskade samling ligga i bitar. Bara en figur hade otroligt nog klarat sig. Anna lyfte försiktigt upp den och kysste den. Men hon sa inget till sin barbariske man, även om ögonen fylldes av tårar. Sedan den dagen blev sprickan mellan Per och Anna permanent. Jag tror Anna i sitt hjärta redan levde utanför familjen. Hon skötte fortfarande allt, var en exemplarisk hustru och skicklig värdinna – men det kändes pliktskyldigt och utan låga. Per drack oftare och började umgås med besynnerliga kvinnor och tvivelaktiga vänner. Anna förstod, men teg, drog sig undan och såg vilsen ut. Per syntes allt mera sällan hemma. Till slut insåg Anna att lyckan blåste henne förbi – snart skildes de, lugnt och utan drama. Anna och Mattias flyttade till Annas hemstad. Kvar på byrån stod en ensam porslinsfigur – den lämnade Anna kvar till minne av sig. Per sörjde inte länge – han kastade sig ut i ett liv utan gränser och ansvar. Han gifte och skilde sig tre gånger, drack tills han tuppade av. Samtidigt var han en duktig och eftertraktad ekonom, undervisade på universitetet och gav konsultationer i hela landet. Han till och med publicerade en lärobok. Alla spådde honom en lysande framtid, men alkoholen och sökandet efter nya kvinnor raserade allt. Ett tag trodde vi alla att Per hade lugnat sig. Han gifte sig med en slående kvinna som hade en sjuttonårig son. Alla insåg att Per aldrig skulle komma överens med styvsonen – och mycket riktigt blev det upplösningen. Efter nytt skilsmässa flimrade nya kvinnor förbi: Lisa, Nathalie, Sofia… Alla trodde de var den rätta. Livet ville annorlunda. Vid femtiotre blev Per allvarligt sjuk. Vid det laget fanns inga kvinnor längre vid hans sida. Jag och mina systrar tog hand om honom. – Simon, jag har en resväska under sängen. Ta fram den, viskade Per tungt. Jag tog fram den dammiga väskan och häpnade: den var fylld med porslinsfigurer, varsamt inlindade i servetter. – Jag samlade dem till Anna. Kan inte glömma hennes tysta förebråelse den kvällen. Hon fick stå ut med mycket. Kommer du ihåg att jag reste så mycket? Jag köpte en figur överallt där det gick. Det finns ett dubbelbotten – där ligger pengar. Mina sparpengar. Ge allt till Anna från mig och be henne förlåta. Du måste lova, Simon. – Jag lovar, Per, fick jag fram. – Ta kuvertet med Annas adress under kudden, sa Per och vände sig bort. Anna bodde kvar i sin barndomsstad. Mattias var svårt sjuk, läkarna föreslog att söka hjälp utomlands. Det hade jag fått veta av Annas brev, sparat under Pers kudde. Anna och Per höll alltså ändå kontakt, fast bara genom brev från Anna – Per svarade aldrig. När Per gått bort gjorde jag min plikt och reste till Anna. Vi möttes på en liten svensk tågstation. Hon kramade om mig: – Åh, Simon, du är så lik Per! Jag gav henne väskan och sa: – Anna, förlåt din vilsna make. Det här är till dig, från Per. Du var hans kära hustru, glöm aldrig det. Vi sågs aldrig igen, men jag fick ett brev: ”Simon, tack till dig och Per. Jag är tacksam för att Per varit en del av mitt liv. Vi sålde figurerna direkt – en riktig samlare köpte dem. Jag tålde inte att se på dem; varje figur hade passerat Pers händer. För pengarna kunde vi flytta till Kanada, där min syster länge väntat. Mattias trivs och mår bättre där. Jag hoppas han ville att jag skulle komma, men han bad mig aldrig. Jag är ändå glad att få ha varit hans kära hustru. Farväl.” Ingen avsändaradress…

ÄLSKADE HUSTRUN

Hur lyckas du egentligen leva med samma fru i så många år? Vad är hemligheten? min bror ställde samma fråga varje gång han kom hem till oss.

Kärlek och enormt tålamod. Det är hela hemligheten, svarade jag alltid likadant.

Receptet gäller inte mig. Jag älskar alla kvinnor. Var och en är som en oläst roman. Att leva med en bok man redan läst det är inget för mig, flinade brorsan.

Min lillebror Erik gifte sig redan när han var arton. Hans brud, Maj, var tio år äldre än honom. Maj, en rar och genomsnäll kvinna, älskade Erik blint hela sitt liv. Men för Erik var det mest ett hastigt nöje.

Maj blev självklart kvar i Eriks föräldrahem, där sju andra släktingar redan bodde. Hon födde deras son, Mattis, och kände att lyckan äntligen var hennes. Familjen fick en minimal vrå tilldelad som sitt eget.

Maj hade en fantastisk samling porslinsfigurer, vilka hon varsamt vårdade som sin dyrbaraste skatt. Samlingen bestod av tio sällsynta små skulpturer. Hon ställde dem på hedersplatsen över den gamla byrån. Hela vår brokiga släkt visste hur mycket dessa bräckliga figurer betydde för Maj. Hon gick ofta fram till byrån, beundrade figurerna, smekte dem försiktigt med blicken.

Där och då letade jag själv efter en fru för livet. Ville bara finna den enda. Och så blev det. Jag och min fru har nu varit gifta i över femtio år.

Erik och Maj levde tillsammans i tio år. Maj hade inte mycket att skryta med från det äktenskapet. Hon gjorde allt hon kunde för att vara en god hustru, älskade Erik och Mattis av hela sitt hjärta. Hon var from, tystlåten, samarbetsvillig. Ändå var det alltid något Erik saknade.

En kväll kom Erik hem berusad. Något i Majs sätt störde honom. Han började gnälla och dra grova skämt, tog tag i henne hårdhänt. Maj insåg att ett bråk var på gång och samlade snabbt ihop Mattis och gick ut på gården. Då hördes ett förfärligt brak från rummet. Maj visste direkt: det var ljudet av porslin som krossades. Hon rusade in.

Hela hennes älskade samling låg i bitar på golvet. Bara en figur hade klarat sig hel, på något mirakulöst vis. Maj rusade fram, lyfte den ömt, kysste den. Hon sa inte ett ord till sin vilda make, men tårarna fyllde hennes ögon.

Efter det blev sprickan mellan Erik och Maj ointaglig. Maj levde kvar, gjorde allt som väntades, skötte hem och barn, men det var ett trött slit, utan glöd.

Erik började dricka allt oftare. Efter ett tag dök lösa damer och skumma bekantskaper upp. Maj anade allt men sa ingenting, kröp ihop i sig själv. Erik syntes allt mer sällan hemma och övergav till slut helt familjen. Maj såg det hela och förstod den som springer ut på ängens vindar, får inget fastnat. Till slut skilde de sig. Inga skrik, inga förnedringar, inga hårda ord. Maj och Mattis flyttade tillbaka till hennes barndomsstad. Den enda porslinsfiguren stod ensam kvar på byrån, kvarlämnad som minne av Maj.

Erik saknade aldrig sällskap. Hans liv förvandlades till ett enda långt utsvävande. Han fäste sig lätt men tröttnade lika lätt. Tre gånger hann han gifta sig, tre gånger gick han isär. Han älskade vinet lika passionerat som han älskade sina drömmar om kärlek. Samtidigt var Erik en respekterad ekonom vid universitetet i Uppsala, ofta inbjuden till andra städer och ibland till och med utomlands för att föreläsa. Hans lärobok i ekonomi blev en klassiker i hela Sverige. Alla trodde på en lysande karriär. Men alkoholen och livets kaos förstörde allt.

Så småningom trodde vi att Erik äntligen sansat sig. Vi pustade ut. Han skulle gifta sig med en fantastisk kvinna, och vi blev bjudna till en diskret vigsel i Enköping. Kvinnan hade en sjuttonårig son. Det tog inte lång tid förrän vi alla såg att sonen och Erik aldrig skulle gå ihop.

De var, helt enkelt, för olika. Erik förstod det inte eller ville inte förstå. Efter fem år var kollisionen oundviklig. De två var nära att slå ihjäl varandra, ingen chans till fred.

Sen svepte kvinnofigurer in och ut ur Eriks liv: Ylva, Anneli, Elin Till var och en trodde han att nu, nu hade han hittat rätt.

Men livet ville annorlunda. Erik, nu femtiotre, drabbades av en obotlig sjukdom. Då fanns det inte en enda kvinna kvar runt honom. Alla hade tyst och spårlöst försvunnit. Jag och våra systrar tog hand om den liggande Erik.

Simon, ta fram resväskan under sängen, Erik orkade knappt prata, än mindre röra sig.

Jag böjde mig ner, drog fram en dammig gammal väska. När jag öppnade den tappade jag andan. Väskan var fylld med porslinsfigurer, alla varsamt inlindade i mjukt tyg för att skydda dem.

Dem samlade jag till Maj min Maj. Jag glömde aldrig den stumma förebråelsen i hennes ögon, när samlingen krossades. Hon slet med mig, kan du fatta? Minns du hur jag reste Sverige runt på alla mina konsultuppdrag? Köpte en figur här och där. Det finns ett dubbelt botten i väskan. Ta pengarna där. Det är alla mina sparpengar. Ge allt till Maj. Kanske kan hon förlåta mig. Vi ses aldrig mer, Simon. Svär att du ger henne allt, Erik vände sig trött mot väggen.

Jag lovar, Erik, svarade jag med strupen ihopklämd av sorg. Jag förstod att min bror snart skulle försvinna för alltid.

Ta kuvertet med Majs adress under kudden, Erik låg vänd mot väggen. Han kunde inte titta på mig.

Maj bodde fortfarande kvar i sin barndomsstad någonstans i Norrland. Mattis var sjuk i någon märklig åkomma. Läkarna ryckte på axlarna, sa bara: Sök vård i Tyskland eller England, kanske finns hjälp där. Maj skrev om detta till Erik breven fanns under hans kudde. Det visade sig att Maj hållit kontakt med honom genom alla år. Bara hon skrev, Erik svarade aldrig.

Efter begravningen gjorde jag mig redo. Jag hade ett löfte att hålla.

Jag mötte Maj på en avfolkningsstation längs vägen. Hon blev uppriktigt glad när hon såg mig, kramade mig länge.

Simon, ni är så lika du och Erik! Nästan lika som två droppar vatten.

Jag räckte fram väskan, bad Maj om förlåtelse å Eriks vägnar:

Maj, förlåt din vilsegångne man. Här är det du ska ha. Pengar och annat från Erik. Titta hemma. Du var alltid hans älskade fru. Glöm aldrig det.

Vi skiljdes, för att aldrig ses igen.

Sen fick jag ett sista brev från Maj.

Simon, tack till dig och till Erik, för allt. Jag är tacksam mot Gud att Erik var en del av mitt liv. Figurerna sålde jag och Mattis det dök upp en riktig samlare. Jag kunde aldrig se på dem utan att tänka på min Erik. Jag önskar bara han stannat kvar längre. Tack vare pengarna kunde vi flytta till Kanada där min syster bott länge. Inget höll mig kvar hemma längre. Jag hoppades alltid att Erik skulle kalla tillbaka mig. Det gjorde han aldrig Men jag är lycklig ändå. Han kände mig som sin älskade hustru det betyder att allt inte var förlorat. Mattis trivs förresten här och mår mycket bättre. Farväl.

Det stod aldrig någon returadress.