Bitterhet i själens djup “Det är för länge sedan ett barnhem gråter efter dig! Försvinn ur vår familj!” – skrek jag med sprucken röst av förtvivlan. Föremålet för min yttersta förbittring var min kusin Dima. Gud, vad jag älskade honom som barn! Veteblont hår, klarblå ögon, alltid glad och full av upptåg. Allt det var Dima. …Släkten samlades ofta vid festbordet. Av alla mina kusiner var det alltid Dima jag höll närmast hjärtat. Han kunde snacka in sig med orden som spetsknypplade spetsar och ritade dessutom fantastiskt. På en kväll kunde han snabbt skissa fram fem–sex blyertsteckningar. Jag satt hänförd och samlade på hans bilder i smyg, la dem varsamt i mitt skrivbord – jag var stolt över min brors talang. Dima var två år äldre än mig. När han var 14 år dog hans mamma plötsligt. Hon vaknade aldrig mer… Frågan blev då – vart skulle Dima ta vägen? Först och främst letade man upp hans biologiska far. Men det var inte enkelt, för föräldrarna var skilda och pappan hade en ny familj, som han “inte ville störa balansen i”. Sedan ryckte alla andra släktingar på axlarna, “vi har egna problem, egna familjer…” Det visade sig att släkten var lätt att finna på dagen, men när mörkret föll var alla borta. Till slut tog mina föräldrar, som själva hade två barn, på sig att bli Dimas fosterföräldrar eftersom hans mamma var min pappas lillasyster. Först blev jag glad att Dima skulle bo hos oss. Men… Redan första dagen blev jag orolig över min favoritkille Dimas beteende. Mamma ville trösta honom och sa: – Är det något du vill ha, Dima? Säg bara till. Och han svarade direkt: – Ett modelljärnvägset. Den leksaken var dyr, särskilt på 80-talet. Jag blev förvånad. Din mamma har precis dött, och ändå drömmer du om en järnväg? Hur kan man vara så? Mina föräldrar köpte genast Dimas önskan. Sedan fortsatte det – “Köp mig en bandspelare, jeans, en märkeskavaj…” Saker som var både dyra och svåra att få tag på. Och mamma och pappa, på bekostnad av oss barn, försökte uppfylla alla önskningar. Jag och min bror förstod, vi klagade aldrig. …När Dima blev 16 började tjejerna flockas. Han var charmör, och till och med mig – sin kusin – försökte han förföra. Men jag, som idrottstjej, försvarade mig skickligt mot hans närmanden. Vi slogs ibland. Ofta grät jag floder. Mina föräldrar fick aldrig veta, man pratar inte om sådant som barn. När jag satte stopp direkt, vände han snabbt intresset mot mina vänner, som faktiskt tävlade om hans uppmärksamhet. …Och Dima snattade. Skamlöst. Minns hur jag sparade till föräldrapresenter i min spargris – en dag var den tömd! Dima nekade, rakt av – utan minsta rodnad. Min själ slets itu – hur kunde han? Stjäla av oss som tog emot honom? Dima bröt mot allt som var heligt i familjen. Jag blev arg, drog mig undan, och han förstod ärligt talat inte varför. Han trodde alla skyldig honom allt. Jag började avsky honom och en dag skrek jag för allt jag var värd: – Försvinn från vår familj! Minns att jag sårade honom med mina ord, verkligen krossade. Mamma fick jobba hårt för att lugna mig. Efter det slutade Dima att existera för mig. Jag ignorerade honom. Sen fick jag veta att släktingarna visste hurdan han var – de bodde nära och såg allt. Vi bodde i en annan stadsdel. Dimas tidigare lärare hade också varnat mina föräldrar: “Ni tar på er en stor börda. Dima förstör till slut era egna barn.” …I nya skolan fanns en tjej, Kattis. Hon blev förälskad för livet och gifte sig med Dima direkt efter studenten. De fick en dotter. Hon stod ut med hans nycker, oändliga lögner och otaliga otroheter. Som ordspråket säger: “I flickrummet lider man ensam, gift lider man dubbelt.” Hela livet levde Dima på Kattis outtröttliga kärlek. …Dima blev inkallad till lumpen i Sverige – i Boden. Där skapade han en “extra” familj på sidan. Hur? På något sätt hann han under permissionerna. Efter mönstringen blev han kvar där eftersom han fick en son. Kattis reste resolut norrut och lyckades mot alla odds få hem maken igen. Mina föräldrar fick aldrig ett tack från Dima – även om de aldrig förväntade sig det. …Nu är Dmitrij 60 år. Han är aktiv i svenska kyrkan. Han och Kattis har fem barnbarn. Allt verkar vara frid och fröjd, men bitterheten över relationen till Dima sitter fortfarande kvar… Och även med honung får jag den inte att smaka sött…

Jag minns hur jag skrek med bruten röst: “Det är väl dags för dig att hamna på internatet! Försvinn ut ur vår familj!” Så arg har jag nog aldrig varit tidigare. Och allt det här – på grund av min kusin Emil.

Herregud, vad jag älskade honom när vi var små. Hans blonda kalufs, klarblå ögon och ständiga leende. Det var precis sån Emil var. Släkten brukade ofta samlas hemma hos oss, speciellt vid jul eller midsommar. Av alla mina kusiner var det Emil som stod mig närmast. Han var en mästare på att snacka och kunde trollbinda oss alla. Dessutom var han otroligt duktig på att teckna. Efter varje familjekväll hade han ritat fem, sex bilder på några minuter. Jag älskade att sitta och titta på dem, samlade ihop dem i hemlighet och gömde dem noga i mitt skrivbord. Jag vårdade hans konstverk som om de var små skatter.

Emil var två år äldre än mig. När han var 14 år dog hans mamma plötsligt hon vaknade aldrig upp en morgon. Plötsligt stod alla där och undrade, vad skulle hända med Emil? Först försökte de nå hans pappa, men han hade sedan länge en ny familj och ville inte “störa sitt nuvarande familjeliv.” Resten av släkten ryckte bara på axlarna och sa: “Vi har egna barn och bekymmer…” Det var som om alla försvann när det behövdes som mest.

Min mamma och pappa hade redan två egna barn men bestämde sig för att ta hand om Emil mamman som dog var pappas lillasyster. I början blev jag faktiskt glad; tänkte att vi skulle bli som riktiga syskon. Men redan första dagen hemma märkte jag att Emil betedde sig konstigt för att vara mitt älsklingssyskon.

Mamma, som försökte trösta honom, frågade försiktigt: “Är det något du vill ha, Emil? Du får säga till.” Direkt kom svaret: “En elektrisk tågbana.” Den leksaken var då, på åttiotalet, inte direkt billig. Jag minns att jag tänkte, “Din mamma har just gått bort, och det enda du tänker på är en tågbana… Hur funkar det egentligen?” Men mamma och pappa köpte såklart tågbana till honom direkt. Och sen började det rulla på: “Kan ni köpa en bandspelare”, “jag vill ha jeans,” “en riktig märkesjacka”… Saker som inte bara kostade skjortan, utan nästan var omöjliga att få tag på då. Mina föräldrar försökte ordna allt, trots att de fick dra in på oss andra. Jag och min lillebror Pontus gnällde aldrig vi förstod ju läget.

När Emil fyllde 16 började han med tjejer. Han visade sig vara omåttligt populär och han till och med försökte flirta med mig, sin egen kusin. Men jag höll honom på avstånd var ju rätt kaxig och tränade mycket, så jag kunde slå ifrån mig. Vissa gånger slogs vi faktiskt, och jag grät floder. Mamma och pappa hade ingen aning om det sådär personliga saker berättar man ju inte för föräldrarna.

När Emil fattade att han inte hade en chans på mig började han jaga mina vänner istället. Och tro det eller ej, de konkurrerade på riktigt om hans uppmärksamhet. Och det var inte slut där. Emil snodde också saker rakt framför näsan på oss. Jag hade en spargris där jag samlade veckopengen för att köpa presenter till mamma och pappa. En dag var allt borta. Emil hävdade hårdnackat att det inte var han utan att blinka. Jag fattade inte hur han kunde göra så, vi bodde ju under samma tak! Det kändes som att hela min världsbild rasade. Emil brydde sig inte ens, han tyckte liksom att han hade rätt att få allt. Jag till slut exploderade, skrek: “Försvinn ur vår familj!”

Jag minns att jag nästan gick sönder innombords den där dagen. Sa så mycket elakt, saker man helst inte ska säga. Mamma fick knappt lugnat mig. Efter det försvann Emil ur mitt liv för mig var han som luft. Senare fick jag höra att grannarna och släkten visste väldigt väl hurdan Emil var, de hade sett det mesta. Egentligen var det bara vi som aldrig märkt något.

Gamla lärare varnade också mina föräldrar: “Ni tar på er ett stort ansvar med Emil. Han kommer bara ställa till besvär för era barn också.”

På nya skolan träffade Emil en tjej som hette Mimmi hon blev förälskad direkt. De gifte sig så fort de gått ut gymnasiet, och senare fick de en dotter ihop. Mimmi uthärdade allt både lögnerna och alla hans otrohetsaffärer. Du vet, vissa tänker nog “det är väl bättre än inget.” Emil fick göra som han ville med hennes kärlek.

Efter några år blev Emil inkallad till lumpen. Han hamnade i Norrbotten. Där startade han, av någon anledning, en “extrafamilj.” Ingen vet riktigt hur, men Emil hade uppenbarligen ett sidospår, och efter lumpen stannade han kvar där för där fick han också en son.

Mimmi tänkte inte ge sig, hon åkte hela vägen upp och lyckades till slut få hem honom till deras familj igen. Mina föräldrar väntade hela livet på ett tack från Emil men det kom aldrig. Fast de tagit hand om honom, helt utan egen vinning.

Nu är Emil 60 år. Aktiv i Svenska kyrkan, och han och Mimmi har fem barnbarn ihop. Allt verkar frid och fröjd, men jag har fortfarande en besk smak kvar efter allt som hände mellan oss… Inte ens med honung går det att svälja.