Hon fick min svärmor på fötter igen. Men jag är frustrerad – för jag rensade inte ens landet. – Vad gör du här? – min svärmor ropade ut mitt i svanbäddarna. – Sådan skam har aldrig funnits här förut. Jag behöver minsann inte gömma mig bakom barn, jag hade sju – och inte en enda ogräs! Grannarna kastade sig mot staketet som kajor och började genast diskutera allt de hört. Svärmor, uppmuntrad av publiken, höjde rösten ytterligare. Hon sa ett och annat, och jag stod där mållös. Till slut, utmattad av sin egen upprördhet, tog hon ett djupt andetag och sade så högt att alla grannar hörde: Jag sa inte ett ord. Jag passerade lugnt min svärmor och drog bara barnet närmare intill mig. Väl hemma gick jag till garderoben, lade noga ner allt som svärmor skulle ta med sig den kvällen och morgonen därpå i en särskild låda. Utan att säga ett ord packade jag sonens och mina saker i varsin väska. Gick ut utan ett ord till henne. Tre dagar senare ringde svärmor: – Vad har du gjort med alla de sakerna professorn lade dit åt henne? Jag bad grannen köpa några, men hon sa att en burk var väldigt dyr. Och de som står på främmande språk – dem använder vi varken eller byter ut. Så vad ska jag göra? Du gick härifrån, sur för nåt, och nu får jag väl gå till Gud? Jag svarade inget. Stängde av mobilen och tog ut SIM-kortet. Nu räcker det, jag orkar inte mer – varken fysiskt eller psykiskt. För ett år sedan – precis innan min lilla son föddes – förlorade min man kontrollen över bilen på en hal väg. Jag minns vagt hur jag tog farväl av honom, hur ambulansen hämtade honom, och nästa morgon blev jag mamma… Jag orkade inget. Allt runt mig kändes värdelöst utan min älskade. Jag matade och vyssjade sonen mekaniskt, för så skulle man. Ur min dvala väckte en telefon. ”Din svärmor är i dåligt skick. Hon kommer troligen inte klara sig länge utan sin son.” Jag bestämde direkt. Efter att ha flyttat ut sålde jag min lägenhet i Stockholm. En del av pengarna investerade jag i en ny bostad, för att sonen ska ha något eget när han växer upp. Och jag åkte för att ta hand om svärmor. Det här året har jag inte levt – bara existerat. Jag hann inte sova, skötte både svärmor och min lilla son. Barnet var oroligt, svärmor behövde min närhet dygnet runt. Tur att jag hade pengar. Jag kallade in de bästa specialisterna från hela landet för att undersöka patienten. Köpte allt som skrevs ut, och till sist blev svärmor frisk och återgick till vardagen. Först skjutsade jag henne runt i rullstol, sen gick vi ut på gården. Till slut blev hon så stark att hon gick själv – och sen… Nu vill jag inte veta av henne mer. Hon får ta reda på allt hon behöver veta om sin egen återhämtning. Tur att jag inte lade ut alla pengar på henne. Jag och sonen har nu flyttat till en ny lägenhet. Jag trodde aldrig att allt skulle bli så här. Jag ville leva livet med min mans mamma – jag är själv föräldralös. Men nu har jag fått nog. Nu måste jag bara lära min son: alla förtjänar inte att bli väl behandlade. För vissa betyder ogräsfri grönsaksodling mer än människor.

13 juni

Jag har verkligen burit upp min svärmor på benen. Men idag känner jag mest en ilska för att jag inte rensade grönsakslandet.

Vad håller du på med? ropade hon, ståendes mitt bland jordgubbsbäddarna, så hela kvarteret kunde höra. Aldrig har det sett värre ut här! När jag var ung hade jag sju barn och inte ett enda ogräs på lotten!

Naturligtvis kom grannarna rusande, nyfikna som skator, och hängde över staketet för att plocka upp varje ord. Svärmor höll sin show och såg till att ingen missade något. Hon pratade och pratade, jag stod där helt stum, bara lyssnade. Till slut, verkligt andfådd, tog hon ett djupt andetag och sa så högt att hela området hörde:

Jag sa inte ett ord.

Jag gick lugnt förbi henne, höll bara min lilla dotter Sigrid ännu närmare bröstet. Väl inne sorterade jag tyst allt som svärmor skulle ta med sig den kvällen och morgonen därpå, la hennes saker i en särskild låda, packade ihop mina och Sigrids kläder i en väska. Utan att säga ett enda ord, gick jag bara därifrån.

Tre dagar efteråt ringde hon plötsligt:

Vad har du gjort med alla saker som doktor Fredrik la i påsen? Jag bad grannen Anna köpa några, men hon säger att en burk kostade 100 kronor! Och de där med utländsk text, de vill ingen ha och ingen vill byta till sig. Vad ska jag göra? Du bara stack härifrån, arg för något som jag inte fattar och nu ska jag dö här ensam?

Jag svarade inget. Jag stängde av mobilen, tog ut SIM-kortet och la undan allt. Det finns ingen väg framåt längre, jag har varken fysisk eller psykisk ork kvar.

För ett år sedan, precis innan Sigrid föddes, körde min man Olle av vägen i halkan. Allt är fortfarande suddigt hur jag följde ambulansen till Karolinska, hur jag släppte taget om honom för sista gången. Dagen efter blev jag mamma. Allting omkring mig blev meningslöst, oviktigt utan Olle. Jag tog hand om Sigrid mekaniskt, för att jag måste.

Det var telefonen som drog ut mig ur den där dimman.

Din svärmor är riktigt dålig nu. Hon klarar sig nog inte länge utan sin son.

Beslutet kom direkt. Sålde min bostadsrätt i Stockholm, tog pengarna och la undan en stor del så att Sigrid kan få något eget när hon blir stor. Resten gick till ett nytt boende och till att hjälpa svärmor.

Det senaste året har jag inte levt bara existerat.

Jag sov knappt, tog hand om både vuxet barn och litet barn på samma gång. Sigrid var ofta orolig och svärmor krävde ständig tillsyn.

Tur att jag kunde lägga pengar på rätt vård. Jag anlitade de bästa specialisterna från hela Sverige, såg till alla kom hem till oss och undersökte henne. Köpte allt de ordinerade, ordnade specialmat, allt. Så småningom återhämtade sig svärmor, började gå med rullator, sedan själv. Till slut rörde hon sig utan hjälp, och sedan

Nu vill jag inte längre veta av henne. Hon får klara sin återhämtning själv. Jag är åtminstone tacksam att jag inte lade alla pengarna på henne. Sigrid och jag har flyttat till vårt nya hem. Det blev inte alls så som jag hade hoppats.

Jag ville bygga ett liv med min mans mor eftersom jag själv är föräldralös men nu har jag fått nog. Nu behöver jag bara lära Sigrid: alla förtjänar inte att behandlas väl. För vissa är det bara viktigare att ha rena odlingsbäddar.