Medan vi säljer lägenheten kan du väl bo på äldreboendet så länge, föreslog dottern.
Maj-Britt hade gift sig sent i livet. För att vara ärlig hade turen inte riktigt varit på hennes sida, och som fyrtioåring hade hon slutat hoppas på att träffa, enligt henne, en anständig man.
Den 45-årige Sven visade sig vara en riktig drömprins, sådär om man gillade återvunnet material. Han hade varit gift ett antal gånger och hade tre barn, som han på rekommendation från tingsrätten skrivit över sin lägenhet på.
Så efter diverse flyttar mellan olika andrahandskontrakt blev det så att Maj-Britt fick släpa med sig maken hem till sin mamma, Karin, som just fyllt sextio.
Sven grimaserade redan i hallen och drog in doften genom näsan som en inspektör på jakt efter fakta.
Här luktar det tant, muttrade han kritiskt. Du borde vädra.
Karin låtsades att hon inte hörde svärsonens kommenterar, men himlade diskret med ögonen.
Var ska vi bo då? suckade Sven, märkbart missnöjd med sitt nya palats.
Maj-Britt blev stressad, ville göra maken nöjd, och drog med sig mamma åt sidan.
Mamma, jag och Sven tar ditt sovrum, viskade hon, du får stå ut i den lilla kammaren så länge.
Redan samma dag blev Karin utan pardon flyttad till det där minimala rummet som knappt kunde kallas bostad. Hon fick packa ihop sitt bohag själv, eftersom svärsonen bestämt hävdade att han hade ont i ryggen.
Och så började den tuffa tiden för stackars Karin. Sven var missnöjd med allt: maten, städningen, tapetfärgen.
Men allra mest störde han sig på lukten. Han påstod till och med att han utvecklat allergi mot själva doften av gamla tapeter.
Så fort Maj-Britt visade sig i dörren hostade Sven till demonstrativt.
Såhär kan vi inte ha det! Här måste till en förändring! utbrast han dramatiskt.
Vi har inte råd att hyra något eget, svarade Maj-Britt uppgivet.
Skicka din mamma någonstans, klagade Sven och knep ihop näsborrarna. Det går ju inte att andas.
Vart då?
Vart som helst! Men helst säljer vi den här uråldriga lägenheten och köper något fräscht, mumlade Sven och såg sig omkring med avsmak.
Vad ska jag säga till mamma? undrade Maj-Britt.
Kom på nåt. Lägenheten blir ju ändå din så småningom. Vi bara… påskyndar processen, sa Sven kallt.
Det känns dumt…
Du måste bestämma dig. Vem betyder mest? Jag, eller mamsen? Vem tog hand om dig när du blev gammal ungmö vid fyrtio? Om jag sticker får du nog förbereda dig på ensamhet igen! sa Sven med den där tonläget som får folk att börja lämna rummet.
Maj-Britt sneglade på maken och smög iväg till Karin i hennes lilla skrubb.
Mamma, det är väl inte så kul att bo här bland alla flyttkartonger? försökte Maj-Britt trevande.
Får jag tillbaka mitt gamla rum, eller? undrade Karin hoppfullt.
Nej, vi har ett annat förslag. Du kommer ju ändå skriva över lägenheten på mig, eller hur?
Ja, självklart.
Men då säljer vi den nu, så vi kan köpa en bättre i ett trevligare område.
Eller så renoverar vi denna?
Nej, vi behöver något större.
Och var hamnar jag då? Karins läppar började darra.
Du kan bo på äldreboendet tills vidare, log Maj-Britt brett, men det är bara tillfälligt! Sedan tar vi hem dig igen.
Lovar du? frågade Karin med en liten strimma hopp.
Så klart, mamma! Vi fixar allt, renoverar och sen flyttar du hem, sa Maj-Britt och klappade moderns hand.
Vad skulle Karin göra? Hon kapitulerade, skrev på pappren.
När allt var klart gnuggade Sven händerna nöjt.
Packa Karins grejer nu, vi måste ju köra henne till äldreboendet, kommenderade han.
Redan? pep Maj-Britt, plågad av skuldkänslor.
Ju förr desto bättre. Hon får väl klara sig på pensionen. Det har varit nog stök här, nu vill vi ha lite lugn, sa Sven med myndig stämma.
Men vi har ju inte ens hunnit sälja lägenheten än…
Gör som jag säger, annars blir du ensam, sa Sven allvarligt.
Två dagar senare packades Karin, tillsammans med sina loppisfynd och mormors arvegods, in i bilen för färd mot äldreboendet.
Under bilresan tjuvtorkade hon tårarna så inte Maj-Britt skulle märka. Hjärtat kändes tungt som surdegsbröd.
Sven ville såklart inte följa med han skulle vädra ur lägenheten från obehöriga dofter.
Karin blev snabbt inskriven på boendet, Maj-Britt tog ett snabbt förvirrat adjö och rusade därifrån.
Du kommer väl tillbaka och hämtar mig? undrade Karin hoppfullt genom fönstret.
Självklart, mamma, mumlade Maj-Britt och tittade åt ett annat håll.
Innerst inne visste hon att Sven aldrig skulle gå med på att Karin flyttade in igen.
Snart såldes lägenheten som om det vore halva priset på IKEA, och de skaffade en ny bostad, i Svens namn. Dig kan man ju inte lita på med pappren, sa Sven vänligt ironiskt.
Efter några månader försökte Maj-Britt prata om mamma, men fick ett ilsket utbrott till svar:
Om du så nämner henne igen, åker du ut! Morrade Sven.
Maj-Britt höll tyst, medveten om att det där var inget skämt. Flera gånger var hon nära att hälsa på, men tanken på Karins tårar fick henne alltid på andra tankar.
Karin väntade på Maj-Britt varje dag i fem år. Men osedd av sin dotter somnade hon in, trött på väntan.
Maj-Britt fick veta det först ett år senare, när Sven kastade ut henne ur lägenheten och hon mindes sin mamma.
Skulden blev för tung att bära. Maj-Britt sökte sig till klosterlivet för att sona sin synd och det, ärligt talat, säger rätt mycket om svenskarnas inställning till kaffe, skuld, och kärlek.









