Vad har du nu hittat på? Äldreboende? Nej, det kommer aldrig på fråga! Jag lämnar inte mitt hem! ropade Elisabet Karlssons pappa och kastade en kaffemugg mot henne med ett ganska bra sikte mot huvudet. Hon duckade vant undan, som om det vore vardagsmat.
Det här kunde faktiskt inte fortsätta så här. Förr eller senare skulle han hitta på något som verkligen skadade henne, och hon skulle aldrig veta när det skulle smälla. Samtidigt som hon satt med pappersarbetet för pappans flytt till äldreboendet, kände Elisabet mest bara ett frätande dåligt samvete. Egentligen var det redan nu mer än han förtjänade, med tanke på hur han alltid behandlat henne.
När pappa skulle sättas in i bilen bråkade han, slog vilt runt sig och öste svordomar över alla i närheten.
När bilen försvann ur sikte stod Elisabet kvar vid fönstret och stirrade tomt ut på gatan. Hon mindes ett annat tillfälle när hon var liten då livet stod på ända, redan då utan att förstå hur framtiden skulle bli.
Elisabet var enda barnet. Hennes mamma, Marianne, vågade aldrig försöka få fler barn, för maken var en riktig hemmatyrann och gjorde vardagen till ett rent helvete.
Elisabets pappa, Karl Henriksson, hade redan hunnit fylla fyrtio när dottern föddes. Han gifte sig mest för karriärens skull, inte av kärlek eller för drömmen om familjeliv. Den som betydde mest för honom var alltid han själv. Ett äktenskap behövdes för att skapa bilden av en fin familj, vilket öppnade dörrar i tjänstemannakarriären. Så han hittade snabbt någon lämplig: en ung studerande på folkhögskolan med arbetarföräldrar perfekt på pappret.
Ingen frågade förstås Marianne vad hon tyckte om bröllopet. Det blev en ståtlig fest, men utan hennes föräldrar de räknades helt enkelt inte som tillräckligt fina.
Efter bröllopet flyttade Marianne in hos Karl. För att snabbt få henne att passa in i tjänstemannakretsarna sattes en kvinna på henne som lärde henne etikett, att hålla saker inom familjen och att inte se för mycket.
Hur gick dagen? brukade Karl fråga när han kom hem och la sig i fåtöljen.
Det har gått bra! Jag har övat bordsplacering och börjat läsa engelska.
Jaha, är det allt? Och vem har skött hushållet då?
Jag har fixat det tillsammans med kokerskan. Vi har gjort veckans matsedel, och jag har både handlat och städat.
Okej då. Men märk väl: du ska alltid vara ren om händerna, och se respektabel ut. Inget bonnigt här, fattar du? Uppför du dig väl kan du få både chaufför och städhjälp men inte än.
Men trots alla ansträngningar var det inte många lugna dagar för Marianne. Maken kom ofta hem sent, sur och ilsken, och det var alltid säkrast att hålla sig undan. Personalen kunde gå eller skvallra, men Marianne var helt ensam och hade ingenstans att ta vägen.
Första gången Karl slog henne var en månad efter bröllopet. Inte för något speciellt, bara för att visa vem som bestämde. Sedan blev det en vana. Han slog alltid så att inga synliga märken syntes, och Marianne lärde sig snabbt dölja blåmärkena under kläder och le mot gästerna.
Efter första året började släktingar och vänner fråga varför det inte kommit något barn än.
Jamen Karl, du är väl karl nog? Varför är din unga fru inte gravid? Vilket av er är det som inte fungerar? Du borde låta henne träffa en doktor, sådant slöseri med tiden!
Vi har inte planerat barn än, försökte Karl svara.
Vadå planera? Kvinnor ska föda barn, ta hand om hem och man. Sluta tramsa min fru kan fixa bra läkarkontakter!
Från den dagen började ett nytt slags utfrågning för Marianne. Till och med Karl slutade slå henne, så att läkarna inte skulle märka något. Men alla prover visade att det var inget fel på henne. Hon kunde bli gravid vilken dag som helst. Det var Karl som var problemet, men det ville han förstås inte höra talas om.
Efter några veckor och flera undersökningar blev domen klar: hans möjligheter som pappa var mycket begränsade. Han fick hoppas på ett mirakel.
Kollegornas gliringar och den unga fruns utstrålning gjorde Karl mer och mer bitter. Att skälla på Marianne gav honom inget längre, hennes rädsla var ersatt av en stum tystnad. Så han skaffade sig en älskarinna istället, vilket höll honom sysselsatt ett tag.
Det tog hela två och ett halvt år innan den efterlängtade graviditeten kom. När Elisabet föddes var hon extremt lik pappa Karl, men han visade inget intresse för barnet. All uppfostran hamnade på mamma och barnflickan. Pappan kunde gå veckor utan att ens se sin dotter.
Ju äldre Elisabet blev, desto svårare hade Karl att tygla sin irritation mot henne. Han slog henne första gången när hon var fem år. Hon var otålig och frågade mycket, och Karl hade haft en dålig dag på jobbet. Han kastade henne så hårt mot väggen att hon tystnade av ren skräck och han gick lugnt och la sig på soffan.
Efter det visste Elisabet att hon aldrig fick göra pappa arg. Han började skälla på henne även inför gäster, håna henne och glädjas åt hennes skam. Det fanns ingen anledning längre för honom att hålla uppe en fasad av god familjefar, hans position var säkrad. Han skrattade åt kollegor som trodde Elisabet var ett musikaliskt underbarn.
Karl Henriksson, vi har hört att din Elisabet är en duktig violinist! Kan hon spela för oss?
Spela? Hon kan knappt hålla fiolen rätt! Men om ni vill tortera er själva, så visst, varsågoda. Elin, har du inte hört? Hämta din fiol och spela!
Hon gick röd som en tomat och hämtade instrumentet, rädd för att spela dåligt men ännu mer rädd för att göra pappa arg. Rädslan inför publik skulle följa henne hela livet, och hon plockade aldrig mer fram fiolen efter att ha slutat musikskolan.
Hon trodde länge att alla hade det så här, när hon läste om glada familjer i sagoböckerna. Varför hade just hon fått en pappa som hatade världen? Mamma blev aldrig någon förebild heller. Hon levde olycklig och fast i sitt äktenskap och kunde aldrig ge Elisabet den värme hon behövde. När Elisabet var tretton dog mamman i en bilolycka. Officiellt var det en olycka, men Elisabet fick aldrig veta sanningen. Det stängde henne ännu mer.
Efter gymnasiet började Elisabet på universitetet pappas val, förstås. Han bestämde fortfarande över henne, men förlorade successivt både sitt inflytande på jobbet och all makt. Det mesta av hans pengar försvann i olika försök att hålla sig undan rättvisan efter allt han hade gjort i sin karriär. Till sist lyckades han undvika offentlig skandal, gick i pension och flyttade ut till sitt sommarhus. Elisabet hade ingen kontakt hon ville slippa höra hans elakheter.
Ensam förlorade Karl förmågan att snäsa mot andra och skadade sig psykiskt. Grannar började ringa Elisabet och berätta om märkligt beteende, och till slut tog hon beslutet att låta honom flytta in hos henne.
Nu när han fick chansen att slita på dottern varje dag kändes han nästan friskare, men Elisabet blev alltmer sliten. Hon låste in honom i ett rum, men när det inte hjälpte och tecknen på demens blev värre, tvingades hon gå steget längre han måste till ett äldreboende.
Hon hade aldrig vågat försöka skapa en egen familj. Med sitt stukade självförtroende höll hon sig undan både vänner och kollegor. Men när hon ordnade pappans flytt till äldreboendet tärde skammen på henne, och skuldkänslorna gjorde ont inombords.
Att låta honom bo kvar var en fara för hennes eget liv. Utredningen visade att hans demens blivit allvarlig; han visste knappt vad han gjorde längre. Men aggressionen mot dottern fanns kvar, även när han slutade känna igen henne.
Elisabet besökte nästan varje äldreboende i stan, men de bästa kostade mer än hon hade råd med. Hon fick lägga i princip hela lönen och ta extrajobb för att klara av avgifterna, annars skulle hon inte gå runt.
Efter att han åkt iväg gick Elisabet runt som i en dimma. Minnet av när hon en gång i tiden och mamman försökte fly men blev tillbakadragna av Karl plågade henne fortfarande. Och mamman dog strax därefter.
Trots allt, när Elisabet hälsade på honom, grät hon varje gång av både skuld och medlidande, och det kändes som att det var de enda känslor hennes föräldrar någonsin lärt henne känna.
Samtidigt som samvetet gnagde sökte sig ohälsan på henne själv.
