Gå inte, mamma. En familjehistoria Svensk visdom säger: en människa är som en nöt, svår att knäcka vid första försöket. Men Birgitta Johansson ansåg att det var struntprat – hon hade minsann koll på människor! Hennes dotter, Linda, gifte sig för ett år sedan. Birgitta hade drömt om att Linda skulle finna en fin, ordentlig kille, att barnbarn skulle komma snart. Och att hon själv, som mormor, åter skulle bli navet i familjen, precis som förr. Martin, svärsonen, visade sig vara både smart och, såklart, inte fattig. Och det var han väldigt stolt över. Men de valde att bo för sig själva – Martin hade en egen lägenhet, och deras behov av hennes råd var tämligen minimalt! Han hade dåligt inflytande på Linda! Ett sånt förhållande stämde inte alls med Birgittas planer. Och irritationen mot Martin växte. – Mamma, du förstår inte, Martin växte upp på barnhem! Han har klarat sig själv, han är stark och snäll, försökte Linda förklara. Men Birgitta knep ihop munnen och letade efter nya fel hos Martin. Nu såg han verkligen inte alls ut att vara den han spelade inför hennes dotter! Som mamma var det hennes plikt att öppna Lindas ögon, innan det var för sent! Ingen utbildning, svår att prata med, ointresserad av det mesta! Helgerna? Fast hos tv:n – ”han är väl trött”!? Och med en sån man vill hennes dotter leva sitt liv? Icke! Linda skulle tacka henne en dag. Och OM det dyker upp barn – hennes, Birgittas barnbarn – vad skulle en sådan pappa kunna lära dem!? Birgitta var mycket besviken. Och Martin, som kände av svärmors inställning, undvek att umgås så mycket han kunde. De pratade allt mer sällan, och Birgitta vägrade till slut besöka dem helt. Lindas pappa, en godmodig man med insikt om sin fru, ställde sig neutral. Men så, en sen kväll, ringde Linda upp – rösten skakig: – Mamma, jag har inte sagt det, men jag är på tjänsteresa nu i två dagar. Och Martin, han frös på bygget och kom hem tidigare, mådde inget vidare. Jag försöker få tag på honom men han svarar inte i telefon. – Linda, varför berättar du det här för mig?, utbrast Birgitta. – Ni sköter ju ert, det verkar inte som om ni bryr er om oss! Vem vet hur jag mår, det oroar sig ingen för! Och nu ringer du mitt i natten för att berätta att Martin är sjuk? Är du klok? – Mamma, snälla, jag är bara ledsen att du inte vill förstå att vi älskar varandra. Och att du tycker Martin är värdelös, men det är han inte! Hur kan du tro att jag, din dotter, skulle falla för en dålig människa? Du litar inte på mig. Birgitta svarade inte. – Mamma, snälla, du har ju nyckel till vår lägenhet. Kan inte du och pappa titta till honom? Jag tror något har hänt! Snälla, mamma! – Ja, okej, men bara för din skull, sa Birgitta och väckte sin man. De fick ingen öppna när de ringde på, så Birgitta låste upp med sin egen nyckel. De steg in – mörkt, kanske var ingen hemma? – Han kanske inte är hemma, gissade pappan. Men Birgitta såg strängt på honom. Dotterns oro hade smittat. Hon gick in i vardagsrummet och ryggade tillbaka. Martin låg på soffan i en konstig ställning. Han hade feber! Ambulansläkaren fick Martin att vakna till: – Oroa er inte, er son har troligen fått komplikationer efter en förkylning. Han har kämpat på utan att ta det lugnt? Jobbar mycket? – Ja, det gör han, nickade Birgitta. – Det blir bra, bara håll koll på febern och ring om något händer. Martin sov, och Birgitta satte sig i fåtöljen – märklig känsla – vid sin avskydda svärsons säng. Där låg han, blek, med håret blött av feber mot pannan. Plötsligt tyckte hon synd om honom. I sömnen såg han yngre ut, och hans ansikte var mjukare än vanligt. – Mamma… viskade Martin plötsligt i halvsömn, och tog Birgittas hand. – Gå inte, mamma. Birgitta blev helt ställd, men vågade inte ta loss handen ur hans grepp. Hon satt kvar hela natten. Tidigt på morgonen ringde Linda: – Mamma, förlåt, jag kommer hem snart, ni behöver inte åka hit, det ordnar sig nog. – Självklart, det är redan bra – log Birgitta. Vi väntar på dig, allt är okej. ***** När hennes första barnbarn föddes, erbjöd Birgitta genast sin hjälp. Martin kysste tacksamt hennes hand: – Ser du, Linda, och du sa att mamma inte skulle vilja hjälpa till. Och Birgitta, stolt med lille Emil i famnen, gick runt i lägenheten och pratade ömt med honom: – Ja du Emil, du har de bästa föräldrarna och världens mysigaste mormor och morfar – vilken tur du har! Så ordspråket stämmer trots allt – en människa är som en nöt, svår att knäcka vid första försöket. Och bara med kärlek får man svar på allt.