Det var en enkel historia, men hon var inte ensam.
Dagen grydde långsamt över ett vinterdystert Stockholm. Ute på gården hördes skrapandet av snöskyfflar när fastighetsskötaren varsamt röjde undan nattens snö.
Tungt slog porten igen, om och om, när folk rusade ut med portföljer och tunga vinterkappor mot bussar och tunnelbana.
Katten Sigge satt på fönsterbrädan, sex trappor upp, och betraktade storstadslivet under honom med samma lugn som en gammal filosof.
Förr i tiden, i sitt förra liv, hade Sigge varit ekonom och inget räknades så mycket som siffror och kronor; pengar var allt.
Men nu visste Sigge bättre. Han visste att det fanns ting i livet som betydde mer än balansräkningar en vänlig blick, ett varmt hjärta och tak över huvudet. Resten löser sig alltid.
Sigge vände sig om och såg på den gamla, nersuttna soffan där hans räddare, mormor Rut, sov tungt.
Han hoppade diskret ner och kröp upp till huvudänden, där han la sig nära hennes grå, tunna hår och lät sin mjuka päls smyga över hennes panna.
Sigge visste varje morgon värkte mormor Ruts huvud, särskilt när vinterkylan letat sig in genom springorna. Han gjorde sitt bästa, så mycket han nu kunde som liten katt.
Sigge då, du är min bästa lilla doktor, mumlade Rut när hon till sist vaknade av värmen och tyngden, alltid lyckas du jaga bort värken. Tack, min vän, hur gör du egentligen?
Sigge ryckte nonchalant på tassen, som om han ville säga att det där, det var ingen konst för en katt som honom. Han kunde mer än man trodde.
Men i hallen hördes ett missbelåtet buffande. Avundsjukan gjorde sig påmind det var Bamse, den gamla labradoren.
Bamse hade varit Ruts trogne vän så länge någon kunde minnas.
Han morrade och vaktade, och varje gång steg hördes vid entrén så ekade ett varnande skall genom lägenheten. Han höll koll på sin Rut, så skulle det vara när man är husets herre.
Undrar just vem han var förr, tänkte Sigge och såg på Bamse. Byggmästare? Pensionerad polis? Så högljudd och bestämd som han är… Nåja, tryggt känns det i alla fall!
Mina älsklingar, vad skulle jag göra utan er, mumlade Rut när hon, lite stel i benen, tog sig upp ur soffan. Jag ska fixa mat åt er och sen går vi en liten sväng ut.
Och får jag min pension nu i veckan, så köper vi en hel kyckling!
Ordet “kyckling” väckte allmän glädje.
Sigge började direkt trampa med tassarna på soffan och spann högt, samtidigt som han buffade sitt breda huvud mot Ruts magra, artrosvärkande hand.
Håhåjaja, du lilla snille, du förstår minsann varje ord, skrockade Rut och klappade Sigge över huvudet. Bamse skällde till för att visa att han också fattat och tryckte sin kalla, blöta nos mot hennes knä.
Det är själva livsglädjen, det här, tänkte Rut med ett leende. Det är så mycket varmare hemma när ni finns. Hjärtat blir mindre ensamt.
Ja, när den dagen kommer att jag reser vidare, vem vet vad som händer? Så många har teorier, men ingen vet säkert. Jag hade gärna velat bli katt i nästa liv, komma till snälla människor igen. Hund skulle nog inte passa mig, har inte rösten eller energin. Men som katt, då skulle jag vara snäll och tillgiven. Bara jag får komma till goda människor…
Jaja, fnös Rut för sig själv, vad är det för tankar man får när man blir gammal. Ja, ja, man blir väl mer filosofisk med åren.
Hon märkte knappt hur Sigge, med ett listigt leende under morrhåren, kastade en triumferande blick mot Bamse.
Hon vill bli katt, inte hund.
Sigge kunde nu läsa tankar, vilket ändå var en ganska fin extraförmån.
Så hade det blivit och inte var det så dumt ändå.








