Jag är 45 år gammal, och jag tar inte längre emot gäster i mitt hem.
En del människor glömmer bort att de är gäster när de hälsar på någon. De kan vara ohyfsade, komma med pekpinnar och verkar inte ha någon brådska att gå hem.
Förr var jag väldigt gästvänlig, men med tiden har min inställning förändrats. När jag passerade fyrtio insåg jag att jag inte längre ville bjuda hem folk. Varför skulle jag göra det? Det blir bara stressande att ta hand om sådana gäster.
Min senaste födelsedag firade jag på en trevlig restaurang i Stockholm. Jag trivdes så bra att jag bestämt mig för att alltid göra så framöver. Jag ska försöka förklara varför.
Det kostar mycket att ordna en middag hemma. Även till en enkel middag går det åt en rejäl slant i svenska kronor räknat. Och om man förbereder något större, som en julmiddag, stiger kostnaderna ännu mer. Gästerna kommer med små presenter eftersom tiderna är knapra. Sedan sitter de till sent på natten. Jag vill ju kunna vila, inte stå och diska ett berg av porslin och städa huset när de gått.
Numera väntar jag inte på någon innanför hemmets fyra väggar. Jag städar och lagar mat när det passar mig. Förut, efter högtider och sammankomster hemma, brukade jag känna mig helt slutkörd och nedstämd. Nu, när helgerna är över, har jag tid att ta ett långt bad och gå och lägga mig tidigt.
Jag har mycket mer fritid som jag använder som jag vill. Mina vänner får gärna komma förbi på en kopp te, men jag bekymrar mig inte över att ha något fika hemma. Jag vågar säga vad jag tycker. Vill jag vara ifred så visar jag det tydligt kanske är det rakt på sak, men jag bryr mig inte längre om det ser trevligt ut. Jag sätter mitt eget välbefinnande allra först.
Det märkligaste är ändå att de som alltid gärna går hem till andra, de bjuder nästan aldrig hem till sig själva. Det är tydligen mycket lättare för dem att komma hem till någon annan, slippa all disk och städning och bara koppla av.
Tar du emot gäster hemma? Skulle du säga att du är gästvänlig?
Med åren har jag förstått att min egen ro och trygghet går före andras förväntningar. Det är faktiskt något jag är stolt över att ha lärt mig.
