Mina barn har det gott, jag har sparat pengar, och nu ska jag ansöka om pension.
För några månader sedan begravde vi min granne, Fredrik. Vi hade känt varandra i över ett decennium, alltid bott vägg i vägg. Vi var mer än bara grannar, vi var familjevänner våra barn har vuxit upp tillsammans, Fredrik och Margareta hade fem barn. Föräldrarna hjälpte dem alla skaffa egna bostäder, och de slet hårt, särskilt Fredrik. Han var en välkänd bilmekaniker här i Uppsala, alltid fullbokad veckor i förväg. Ägaren till den största verkstaden i stan brukade säga att det behövdes fler som Fredrik, någon som med bara örat kunde höra vad som var fel i motorn en riktig mästare.
Strax före han gick bort, efter yngsta dotterns bröllop, brukade Fredrik ta sin moped och köra en sväng. Den energiska gången blev lugn och långsam, så som det ofta blir med äldre. Han fyllde 59 det här året, till våren. Han tog ledigt från verkstan chefen bad honom jobba bara tio dagar till så de inte skulle förlora några kunder men Fredrik vägrade. Dagen innan han skulle sluta gick han till ledningen och bad om att få bli pensionär i lugn och ro, men lovade att hjälpa till ibland om det krisade riktigt.
Av någon anledning berättade han aldrig något för sin fru. På morgonen, när han skulle göra sig i ordning för jobbet på macken, drog han ut på det, vände sig om och somnade om. Margareta kom springande från köket där hon redan hade satt igång med frukosten och ropade:
Sover du fortfarande? Vem är det jag har gjort frukost till? Det blir kallt!
Det gör inget, jag äter ändå. Jag går inte till jobbet idag
Vad menar du, ska du inte till verkstan? De väntar ju på dig, de behöver dig!
Jag har sagt upp mig, igår
Sluta skämta! Stig upp nu!
Margareta drog av honom täcket lite skämtsamt, men han brydde sig inte, kurade ihop sig och blundade igen.
Jag är slutkörd, Maggan. Min tid är förbi som en motor som har lagats en gång för mycket. Barnen har det bra, jag har lite sparat undan, nu ska jag försöka få pension
Pension? Barnen har ju massor att göra, de bygger om, möbler ska bytas ut, Samuel vill köpa bil vem ska hjälpa dem?
De får klara sig själva nu. Du och jag, vi har gjort vårt vi har alltid ställt upp och aldrig klagat på dem.
Senare samma dag kom Margareta till mig, alldeles upprörd och berättade om morgonens samtal. Hon bad om råd, och jag delade mina tankar om Fredriks förändrade beteende:
Han är verkligen trött, Maggan, om han säger så själv så ska du inte pressa honom. Låt honom få vila nu, låt honom slippa ligga under bilar hela dagen. Häromkvällen kände jag faktiskt inte igen honom han gick som en gammal man, kutryggig och släpade fötterna. Jag blev förvånad, för det var ju din Fredrik. När han hörde att jag knappt kände igen honom sa han bara: Jag är verkligen trött
Men Margareta tog mig inte på allvar:
Han bara tramsar, det där är lathet! Jag samlar ihop alla barnen, så får de förklara för honom hur mycket arbete som väntar!
Maggan, du kan inte göra så. Hur gammal är din äldsta nu, 45 va? Han kan själv bli morfar snart, och ändå vill du hjälpa dem? Låt barnen hjälpa dig, ni är inte unga längre.
Hon blev lite irriterad och gick hem.
En vecka senare hade Fredrik och Margareta alla sina barn samlade runt det stora matbordet. Samtalet var livligt, men stämningen spänd alla förstod att det fanns en anledning, även om det formellt var för en familjeråd.
Margareta började:
Er far vill gå i pension, vad tycker ni, ska vi prata om hur det blir nu. Vi kan inte hjälpa er längre, ni får klara er själva
Fredrik bröt in:
Titta på er själva, fem barn, alla jobbar, ingen av er har det knapert. Du och jag, vi försörjde både er och gav er era möjligheter, vi klagade aldrig. Nu är det vi som kanske behöver stöd, för jag orkar snart inte jobba mer det skrämmer mig att snurra runt på lyften på verkstan
Barnen talade sen, äldsta sonen Anton först. Han började inte med fråga om pappas mående, utan med en lista på egna bekymmer och avslutade:
Jag är ledsen, men vi har inte råd att hjälpa er nu kanske längre fram
De andra barnen sa i princip samma sak. Någon behövde bo större, någon ville köpa bil och alla hoppades att föräldrarna skulle bidra till deras plan, precis som förr. Ingen verkade bry sig om hur mamma och pappa fått ihop allt.
Fredrik reste sig till slut och sa sorgset:
Ja, ja, om alla vill att jag ska fortsätta jobba så går jag väl till verkstan så länge jag orkar
Nästa dag kom Margareta till mig igen, och sa, nästan som ett svar på vårt tidigare samtal:
Här ser du, barnen kom hem, pratade med far och gick sen till sitt jobb. Trött, trött! säger han jag är också trött. Vad ska jag göra nu?
Fredrik jobbade tre dagar till på macken. Sen kom ambulansen och hämtade honom. Hans trötta hjärta gick inte att rädda, och så samlades barnen igen till begravningen. Vi var där, vi också, lyssnade på barnen som mindes sin far, talade om hur bra han hade varit både för dem och barnbarnen. Jag ville så gärna fråga: Varför var ni inte där när han bad om hjälp?.
Så slutar den sorgliga berättelsen om min granne. Nu bor Margareta ensam i sin villa, hon snålar på allt, för barnen har sina egna bekymmer och problem att ta hand om…
