Farmor, jag har en sak jag vill be dig om. Det är så att jag behöver pengar. Mycket pengar.
Oskar kom till sin farmor på kvällen, och det syntes att han var orolig.
Normalt brukade han titta in till Ingrid Andersson två gånger i veckan. Hjälpte henne att handla, bar ut soporna, hade till och med fixat soffan en gång den funkar än. Han var alltid så lugn och trygg, men nu var han märkbart spänd.
Ingrid blev orolig, det händer ju så mycket konstigt nuförtiden.
Oskar, får jag fråga, vad behöver du pengarna till? Och hur mycket är “mycket”? frågade Ingrid försiktigt, lite stel inombords.
Oskar var hennes äldsta barnbarn. En snäll och omtänksam kille. Tog studenten för ett år sedan, jobbar och pluggar på distans. Inga bekymmer, så vitt föräldrarna vet. Men varför behöver han så mycket pengar?
Jag kan inte riktigt säga det nu, farmor, men jag lovar att ge tillbaka, sa Oskar lågt, fast kanske inte allt på en gång, utan lite i taget.
Du vet ju att jag lever på pensionen, Oskar Hur mycket handlar det om?
Tio tusen kronor, farmor.
Och varför kan du inte fråga dina föräldrar? frågade Ingrid, fast hon visste svaret. Oskars pappa, hennes svärson Lars, var alltid sträng och tyckte att pojkar skulle klara sina problem själva och inte lägga sig i saker som de inte hade med att göra.
Dom skulle ändå säga nej, mumlade Oskar till svar.
Tänk om han har hamnat i något dumt? Om hon ger honom pengar och det blir värre? Eller vad händer om hon vägrar, då kanske Oskar får problem? Ingrid såg frågande på sin sonson.
Farmor, du behöver inte oroa dig, inget är fel, sa Oskar snabbt när han såg hennes fundersamma blick, Och jag lovar: jag betalar tillbaka på tre månader, du kan lita på mig! Tror du inte på mig?
Kanske borde jag ge honom pengarna, tänkte Ingrid. Även om han inte kan betala tillbaka. Någon måste ju kunna lita på honom. Han får inte tappa tron på människor. Jag har de här pengarna undanstoppade för oväntade utgifter och just nu är det kanske precis så. Oskar kom till mig först. Det är för tidigt att tänka på min egen begravning. Och skulle nåt hända, så ordnar det sig nog. Man måste tänka på de levande, inte på de döda. Och lita på sina nära.
De brukar säga: lånar du ut pengar så räkna inte med att få dem tillbaka. Dagens unga kan man ha svårt att förstå ibland. Å andra sidan, Oskar har aldrig svikit mig.
Okej, jag hjälper dig. Du får låna pengarna på tre månader. Tror du inte det är bättre att dina föräldrar får veta?
Farmor, du betyder så mycket för mig. Jag håller alltid vad jag lovar. Men kan du inte, så får jag ta ett lån, jag jobbar ju.
Nästa morgon gick Ingrid till banken, tog ut pengarna och gav dem till sin sonson.
Oskar sken upp, gav henne en stor kram och sa:
Tack farmor, du betyder allt för mig. Jag ska betala tillbaka, jag lovar! Sedan försvann han ut genom dörren.
Ingrid satte sig med en kopp te när hon kom hem och började tänka. Det fanns så många gånger i hennes liv då pengar varit akut nödvändiga. Och alltid dök någon som kunde hjälpa upp. Men idag lever alla så mycket för sig själva. Det är tuffa tider nu.
En vecka senare dök Oskar upp, gladare än på länge:
Farmor, här är en del av pengarna, fick lön i förskott. Får jag ta med en vän imorgon?
Självklart, du vet att jag bakar din favoritkaka vallmokakan, log Ingrid. Hon tänkte att det var bra, kanske får hon äntligen höra sanningen. Hon ville försäkra sig om att allt var väl med Oskar.
Oskar kom på kvällen, inte ensam. Med honom var en smal tjej.
Farmor, det här är Svea. Svea, det här är min farmor Ingrid Andersson.
Svea log varmt:
Hej Ingrid, tack så otroligt mycket!
Så trevligt, kom in, sa Ingrid, lättad. Hon fick direkt ett gott intryck av Svea.
De satte sig tillsammans med te och kaka.
Farmor, jag berättade inte för dig förut. Svea har varit så orolig hennes mamma blev plötsligt sjuk och behövde opereras. Ingen kunde hjälpa till. Svea är lite vidskeplig, ville inte att jag skulle säga något. Men nu är allt bättre, operationen gick bra och allt ser ljust ut, sa Oskar och log ömt mot Svea. Eller hur, älskling? han tog hennes hand.
Tack, du är så snäll. Jag är dig evigt tacksam, sa Svea och torkade bort en tår.
Nu räcker det Svea, inga fler tårar, sa Oskar och reste sig upp. Vi måste gå nu, det har blivit sent.
Ha det så bra, barn jag önskar er allt gott, sa Ingrid och vinkade dem farväl.
Oskars har vuxit upp till en fin man. Jag gjorde rätt som litade på honom. Det handlade inte bara om pengar, vi kom närmare varandra än förut.
Två månader senare betalade Oskar tillbaka allt till Ingrid och berättade:
Tänk dig, läkaren sa att det hade kunnat sluta illa om det inte varit för dig. Om du inte hade hjälpt då, hade det kunnat gå riktigt illa. Tack, farmor! Nu vet jag att det alltid finns någon som hjälper när det verkligen behövs. Jag kommer alltid finnas för dig, du är det viktigaste jag har.
Ingrid rufsade om håret på Oskar, precis som när han var barn.
Spring nu, och kom gärna förbi med Svea ibland!
Det gör vi gärna, sa Oskar och gav farmor en kram.
När Ingrid stängt dörren efter honom mindes hon sin egen farmors ord:
“Man ska alltid hjälpa sina egna. Så har vi alltid gjort här i Sverige. Den som möter andra med värme, får alltid vänlighet tillbaka. Det får man aldrig glömma.”
Det är viktigt att lita på sina nära och våga hjälpa det bygger starkare band och värme i livet.
