”Jag var tvungen att skaffa eget kylskåp för att mamma inte skulle ta mina matvaror” – berättar Anna. ”Situationen är helt absurd, men det fanns inget annat val. Jag har inget emot att sälja lägenheten och dela på pengarna, men mamma vägrar.” Anna har nyligen fyllt 24, har en universitetsutbildning, jobb men är fortfarande ogift. Att kalla livet i sitt egna hem enkelt är en överdrift. Anna äger hälften av lägenheten. Tidigare ägdes den av hennes pappa, men när Anna var fjorton gick han bort. Då ärvde hon och hennes mamma varsin andel. För tio år sedan stod familjen utan försörjare. Annas mamma slutade jobba när Anna var barn – det behövdes inte, pappa tjänade bra. När han dog grät hon: ”Vem ska anställa mig som är över fyrtio? Ska jag städa?” Anna fortsätter sin berättelse: ”Jag fick efterlevandepension, men mamma kunde inte låta bli att gå till salonger och shoppa, fast vi hade ont om pengar. Min morbror hjälpte till, men tröttnade efter ett tag. Morbror sa till mamma (Agneta) att hon måste söka jobb, han har egna barn och kan inte försörja oss alla. Efter ett år tog Agneta hem en man – Olle. Han skulle nu bo med oss. Hennes lösning på pengaproblem blev alltså att gifta sig. Olle tjänade mycket, men han och jag gick inte ihop. Olles ord: ”Du bara äter. Gå du och tvätta eller städa istället. Varför måste du plugga? Tänker du att du ska läsa på universitetet? Du borde jobba, eller tror du att jag ska försörja dig?” Jag kunde inte säga nåt – visserligen fick jag pension, men mamma tog pengarna. Hon försvarade mig aldrig. Hon var rädd att mista försörjaren. “Hur skulle vi klara oss utan honom?” sa mamma. “Bråka inte, gör som han säger. Han försörjer oss.” Jag kom in på universitetet, fick jobb. Men hemma var jag fortfarande bara en extra mun att mätta, räknade Olle. Han räknade vartenda öre som gick till mig. ”Sex månader efter första lönen köpte jag eget kylskåp,” berättar Anna. ”Jag ställde det i mitt rum, eftersom Olle låste köket”. ”Du har jobb, då kan du försörja dig själv”, sa Olle. Mamma sa ingenting, inte ens när Olle krävde att jag skulle betala för räkningar och allt han lagt ut under åren. Till sist blev Olle arbetslös. Plötsligt var det mitt kylskåp som stod för maten. Alla räkningar blev Annas ansvar. Till en början betalade jag – men till slut satt Olle utan jobb i nästan ett år och jag fick nog. Jag låste mitt kylskåp. Givetvis var mamma emot det, och menade Olle alltid hade försörjt oss. Jag sa: ”Vill du hjälpa till? Jag är inte den första som får dela på allt här hemma. Skaffa ett jobb.” Olle har nyligen flyttat ut och mamma har tröttnat på en man som inte bidrar. Jag har fortfarande lås på mitt kylskåp – mamma får gärna söka jobb hon också. Har jag rätt, vad tycker ni?

Du, alltså, jag måste berätta en grej jag var tvungen att skaffa ett eget kylskåp, bara för att mamma skulle sluta plocka med sig mina matvaror hela tiden.

Det känns lite knäppt, säger Linnea. Men jag hade inget val, liksom. Jag har inget emot att sälja lägenheten och dela på pengarna, men mamma vägrar. Hon är så envis ibland.

Linnea är 24 nu, precis klar med universitetet och har fått sitt första jobb, men hon är fortfarande singel och bor kvar hemma. Det har inte varit särskilt lätt att bo där. Hon äger halva lägenheten den tillhörde hennes pappa innan. När han gick bort ärvde både Linnea och hennes mamma lika stora delar, Linnea var typ 14 då.

Det var riktigt tufft för oss för tio år sen, du vet, när pappa försvann och mamma slutade jobba. Hon tänkte att hon inte behövde ta någon föräldraledighet pappa tjänade ju bra och vi hade det rätt så gott ställt. Så mamma satsade på att sköta hemmet istället. När pappa dog grät hon och sa: Vem vill anställa en fyrtioåring? Ska jag börja som städare?

Linnea fortsätter: Jag fick barnpension, men mamma kunde ändå inte låta bli att gå på spa och handla massa nya grejer, fast vi knappt fick ekonomin att gå ihop. Min morbror hjälpte henne i början, men till slut fick han nog.

Morbror sa till mamma, Carina, att hon måste hitta ett jobb. Han har ju egna barn också. Han kunde helt enkelt inte ta hand om oss alla. Ett år senare tog mamma hem en kille Ulf hette han. Hon sa att han skulle bo med oss nu. Mamma tänkte att hon skulle lösa ekonomin på sitt sätt genom att gifta sig. Ulf tjänade faktiskt bra med pengar, men vi två kom inte särskilt bra överens.

Ulf brukade säga saker som: Du bara äter. Du borde hjälpa till med tvätt eller städning istället. Varför plugga? Ska du till universitetet? Vad ska det vara bra för du borde jobba. Eller tror du att jag tänker försörja dig för alltid?

Jag hade liksom inte mycket att säga till om. Visst, jag fick pension, men mamma tog hand om pengarna. Carina ville inte ta min sida mot Ulf. Hon var rädd att förlora sin försörjare.

Hur ska vi klara oss utan honom?, sa hon till mig. Bråka inte så mycket, gör bara som han säger. Han betalar ju allt.

Linnea lyckades plugga klart och fick sitt jobb. Men hemma var hon fortfarande den där extra munnen som bara var i vägen för Ulf, och han räknade exakt hur mycket pengar som gick åt till henne.

Sex månader efter att jag fått jobbet kunde jag köpa mitt eget kylskåp, säger Linnea. Jag ställde det inne i mitt sovrum, för Ulf hade börjat låsa kökskylskåpet.

Har du jobb? Ja, då får du väl ordna din egen mat”, sa Ulf.

Carina sa fortfarande inget, även när Ulf la fram elräkningar och andra kostnader och krävde att jag skulle betala tillbaka allt han lagt ut på mig under åren. Men till slut blev Ulf av med jobbet. Han och mamma började nalla ur mitt kylskåp istället, och plötsligt var det jag som skulle betala alla räkningar. Jag gjorde det ett tag, men efter att Ulf gått arbetslös nästan ett år fick jag nog jag satte lås på kylskåpet. Mamma var förstås emot, och tyckte att Ulf ändå hade försörjt oss så länge.

Jag sa bara: Om du vill hjälpa till, kör på! Men nu får du också se till att bidra här. Ingen här hemma delar bara för att det är kul alla måste göra sitt. Gå och hitta ett jobb.

Ulf flyttade ut nu precis. Carina är trött på någon som inte bidrar ekonomiskt. Men jag har fortfarande lås på min kyl. Jag tycker mamma också borde skaffa ett jobb. Vad tycker du egentligen har jag rätt i det?