Min vän Henrik brukade alltid prata om hur hans svärmor var välbärgad och att de aldrig skulle behöva arbeta igen. Jag kommer ihåg hur han med glädje berättade: Min frus mamma har gott om pengar, vi slipper tänka på jobb.
Henrik har alltid haft en förkärlek för det bekväma livet, helst utan egen ansträngning. Jag märkte tidigt hur han försökte vinna gunst hos en kvinna vars familj ägde flera framgångsrika butiker i Göteborg. Men ärligt talat kände jag att han inte älskade Linnea hon var mest en biljett till det han såg som det perfekta livet. Jag försökte få honom att inse att allt inte handlar om pengar och trygghet. Jag tyckte det kändes fel mot Linnea, och jag tror egentligen att han innerst inne visste det själv.
En gång sa jag till honom:
Du kan ju inte räkna med att alltid bli försörjd. Det är värdefullt att ha sitt eget, att kunna stå på egna ben.
Han bara skrattade bort det:
Lugn nu. Vi ska få barn snart och hennes familj har fullt förtroende för mig!
Jag kunde aldrig riktigt förstå hans sätt att resonera. För mig är det självklart att båda i ett förhållande tar ansvar särskilt när man har familj.
Några månader gick och jag hade inte hört av Henrik på länge. Jag blev ändå nyfiken så jag skickade ett meddelande och undrade hur det gick med jobb och vardag. Det visade sig att vare sig han eller Linnea jobbade. De gick mest hemma, spelade datorspel, såg på tv och tog långa tupplurar. Allt ordnades av hennes mamma, som fortfarande drev sina butiker i centrum. Kanske kände jag mig till och med lite avundsjuk för ett ögonblick han hade ju faktiskt fått det han ville.
Min svärmor är rik, vi kommer aldrig att behöva jobba, skröt han när vi sågs nästa gång, och såg uppriktigt nöjd ut.
Men så vände allt. Plötsligt gick butikerna sämre och inkomsterna krympte drastiskt. Hennes mamma kunde inte längre försörja dem som förr, och erbjöd i stället jobb i butikerna.
En månad efter vårt möte ringde Henrik. Han lät orolig och ville låna femtusen kronor i kronor, bara i två veckor.
Jag söker jobb nu, går på intervjuer bara jag får min första lön betalar jag tillbaka. Vi har verkligen inte en spänn kvar, suckade han i telefonen.
Så tog det bekväma livet slut. Både han och Linnea fick börja jobba och faktiskt höll Henrik sitt ord och betalade tillbaka pengarna.
Så blev det med den välbärgade familjen det är aldrig bra att vara beroende av någon annan. Jag känner numera allt starkare att verklig trygghet och lycka kommer när man kan stå på egna ben.
