Jag förstår inte varför jag blev hans hustru.
Vi gifte oss för inte så länge sedan. Jag trodde att min make älskade mig till vansinne. Det fanns inga tvivel om det, förrän det där märkliga händelsen inträffade. Det handlar inte ens om otrohet. Det är mycket allvarligare, nästan obegripligt.
Kanske har det blivit så för att jag brydde mig för mycket. Jag dyrkade honom, älskade honom över allting, förlät honom allt. Självklart vande han sig vid min hållning, blev mer självsäker och hans självbild svällde. Kanske inbillade han sig att med ett fingerknäpp skulle alla krypa till honom. Fast ute bland folk är han ingen som väcker uppmärksamhet… Någon annan hade nog inte stått ut med hans brister och blint litat på honom.
Strax före bröllopet ville han vara för sig själv, åka på semester och förbereda sig för livet som gift. Det gick inte att göra något åt saken, så jag accepterade det och lät honom åka iväg.
Senare berättade han att han ville fly från civilisationen, vara där det inte fanns WiFi eller mobilnät. Han for ensam långt norrut till fjällen, för att vandra bland renar och prata med vinden. Jag blev kvar i Stockholm, med ett hjärta som längtade och slog för honom. Var minut drömde jag om hans återkomst, saknade honom så att det gjorde ont.
En vecka senare kom han tillbaka. Det var som att midsommarsolen bröt ut i min själ. Jag mötte honom med all värme och ömhet jag bar på, kokade raggmunk och vispade lingonsylt till honom.
Men nästa dag började märkliga saker hända. Han rusade ofta ut i hallen eller försvann in i gästrummet. Sen började han gå ut flera gånger om dagen, alltid med nya ursäkter. En dag skulle jag handla och öppnade vår postlåda. Där låg ett brev, adresserat till mig, sendt när han var borta. Det såg helt vanligt ut. Men när jag öppnade och läste raderna började mitt hjärta frysa till is.
Hej. Jag vill inte längre lura dig. Du är inte rätt person för mig. Jag vill inte tillbringa resten av livet tillsammans. Det blir inget bröllop. Förlåt mig, sök mig inte, ring mig inte. Jag kommer inte tillbaka.
Så kort, kallt och kusligt.
Först nu förstår jag varför han ständigt rusade till postlådan. Jag rev sönder brevet under tystnad, lät honom inte märka att något var annorlunda. Men hur lever man med någon som aldrig vill vara med en? Varför gifte han sig och låtsades att allt var fint?









