Efter att jag sade till min hustru att hennes dotter inte var mitt ansvar, kom sanningen om vår familj fram
Erik var länge ensamstående. Till och med hans yngre bror hade redan gift sig och fått barn. Erik hade inte haft turen att hitta rätt kvinna att dela livet med. Släkten var ständigt efter honom med frågor om när de skulle få fira hans bröllop. Själv hade han sedan länge känt sig redo, och när han fyllde 34 bestämde han att nu fick det vara nog med ensamheten.
Jag minns hur han en kväll på en krog i gamla delen av Stockholm fick syn på en kollega som var där med en väninna. De började småprata med varandra, lättsamt och oskyldigt.
Vad trevligt att se dig här! Firar du något särskilt?
God kväll, Erik. Min väninna är på besök. Vi bestämde oss för att ta en kväll på stan.
Presentera oss gärna.
Ja, det här är Lovisa.
Välkommen till Stockholm, Lovisa. Jag heter Erik.
Glädjande att träffa nya människor. Vi borde bli vänner.
Får jag kalla dig min vän?
Det tycker jag absolut.
Lovisa var fin och försiktig, samtidigt som det märktes att hon var van vid människor och situationer. Allt detta i ett Erik blev helt förtrollad. Han visste med en gång att hon var hans själsfrände. På kvällen visade det sig att Lovisa hade en dotter, Sigrid, som gick i skolan. Först skavde det hos honom, men efter att ha tänkt efter fann han inget problem i det.
De började bo ihop och allt var harmoniskt. Dottern var ofta iväg skolan, olika fritidsaktiviteter, fiollektionerna. På sommaren reste hon till mormor i Västerbotten.
Lovisa tyckte inte att det var nödvändigt att arbeta. Erik hade ett välbetalt jobb, och han kunde försörja dem alla. Men efter ett tag insåg han att Lovisa hade höga krav. Det handlade inte om mat eller hushåll, utan om att ge Sigrid privatundervisning och extrakurser.
Erik, jag behöver pengar till extra kurser kan du ge mig lite mer den här gången?
Självklart, barn ska få utvecklas. Jag stöttar det.
Utgifterna blev mer och mer. Allt kostade mer för varje år. Till slut kunde Erik inte hålla inne med sina känslor längre.
Erik, läraren ringde igår. De ska på klassresa.
Jaha, och?
Jag vill att Sigrid följer med. Men jag behöver pengar, ganska mycket ändå. Det vore synd om hon inte fick åka, alla andra ska med. Nu väntar de på vårt svar.
Lovisa, jag har fått nog av dessa ständiga kostnader för kurser och aktiviteter. Varför bidrar hennes pappa inte med något?
Du visste att jag hade barn. Du gick med på det. Om du hade tänkt vara snål skulle du inte ha valt mig. Jag är upprörd!
Lovisa brast ut i gråt och låste in sig på sitt rum. Erik ångrade sig, bad henne om ursäkt och gav henne pengar ändå. Men känslan av obehag stannade kvar. Han kunde inte förstå varför dotterns far aldrig tog sitt ansvar. Några dagar senare tog han samtalet igen.
Lovisa, var inte arg, jag vill inte gräla. Men förklara varför din före detta inte betalar något för Sigrid.
Jag vill inte ha pengar från honom. Jag klarar mig själv.
Det känns orättvist. Jag är ändå en utomstående, varför ska jag stå för allt? Och han är likgiltig och bryr sig inte.
Kallar du dig utomstående? Jag trodde min dotter var familj för dig. Jag trodde du var godhjärtad.
Du behöver inte beskylla mig, jag kan lika gärna vända på det.
Gör som du vill. Jag kommer inte fråga honom om något. Vill du inte hjälpa till, så jobbar jag själv ihop pengar. Men vi kommer aldrig tigga. Vill du inte ha ansvar så får vi gå skilda vägar.
Varför blir du så upprörd? Kan vi inte prata och lösa det?
Jag behöver inget beslut. Jag går och lägger mig. Du kan ligga där inne, jag är inte på humör att prata.
Sova fick han göra på soffan. Han låg länge vaken och vred på sig, funderade över samtalet. Det verkade som att Lovisa var alltför stolt, och han hamnat på kant med dottern. Med tiden skulle både bekymmer och pengar öka, och Sigrids pappa levde som vanligt helt oberörd. En dag såg Erik ett foto av honom på Lovisas gamla dator. Fin bil, dyra kläder. Han hade det gott ställt. Om Lovisa bara ville, kunde han ha hjälpt till. Men stoltheten satte stopp. Erik bestämde sig för att tala med honom personligen.
