Maskrosmarmelad
Nu är den långa vintern äntligen slut. Ingen svår kyla i år, bara en mjuk och snörik vinter. Men ändå, man blir less till slut, och nu längtar jag verkligen efter gröna blad, färgprakten och att få hänga undan de varma vinterkläderna.
Våren kom till vår lilla stad vid Vättern. Ingrid älskar våren och har längtat efter att naturen ska vakna till liv och nu är det dags. Hon står ofta vid fönstret på tredje våningen och funderar:
Med de varma vårdagarna känns det som om hela staden väckts upp ur sin dvala. Till och med de stora bilarna låter annorlunda och torget har fyllts med liv och rörelse. Folk går omkring i lysande jackor och kappor, och fåglarna är så ivriga att de väcker oss långt innan väckarklockan hunnit ringa. Åh, våren är underbar men sommaren kommer bli ännu bättre!
Ingrid har bott länge i det här femvåningshuset och nu delar hon sin vardag med barnbarnet Svea, som går i fjärde klass. Ett år har gått sedan Sveas föräldrar flyttade till Sydafrika för arbete båda är läkare och de lämnade dottern hos mormor.
Mamma, vi lämnar Svea i din trygghet. Vi kan ju inte ta med henne dit. Vi vet att du tar hand om henne bäst av alla, sade Ingrids dotter.
Självklart, jag ser fram emot det! Det blir roligare med lilla Svea hos mig vad skulle jag annars göra som pensionär? Ni reser, och jag och Svea fixar resten, svarade Ingrid.
Hurra, mormor! Nu ska vi ha det mysigt tillsammans och kanske gå till parken ofta, det har mina föräldrar sällan tid med. Nu blir det vi, sade barnbarnet glatt.
Efter frukost skickade Ingrid Svea till skolan och tog itu med hushållet. Tiden försvann snabbt.
Jag går till ICA, och strax är Svea hemma från skolan, tänkte hon när hon tog sin tygpåse och lämnade lägenheten.
Utanför porten satt redan två grannar på bänken med mjuka dynor under sig det var fortfarande lite kyligt. Greta åldern är ett mysterium, men minst sjuttio bor ensam på bottenvåningen. Birgitta är också änka och sjuttiofem, beläst och alltid glad. Greta, däremot, klagar gärna.
Så fort solen börjar värma samlas någon på den här bänken. Greta och Birgitta är fasta inventarier; de sitter där hela dagen, går hem för lunch och återvänder. De känner till allt som händer i huset inte ens en fluga går dem förbi.
Ibland slår även Ingrid sig ner och diskuterar dagens nyheter, det de läst i tidningen eller sett på SVT. Greta pratar gärna om sitt blodtryck.
Hejsan, kära ni! Ni är ute tidigt i dag, sade Ingrid med ett leende.
Hej, Ingrid! Ja visst, vi är på post. Annars får vi väl skäll, skrattade Birgitta och sneglade på tygpåsen i hennes hand. Ska du till affären?
Stämmer, till ICA. Jag lovade Svea något sött för de fina betygen. Vi ses, sade Ingrid och gick.
Dagen flöt på som vanligt. Hon hämtade Svea från skolan, serverade mellis och Svea satte sig med läxorna. Ingrid själv såg lite på TV.
Mormor, jag drar till dansen, sade Svea och stod redan med ryggsäcken och mobilen i handen.
Svea har dansat sedan hon var liten och älskar det; hon uppträder ofta på olika tillställningar, och Ingrid är stolt över sin flicka.
Bra, Svea, stick du och ha kul, sade hon glatt och följde henne till dörren.
Senare satt Ingrid på bänken och väntade in Svea från träningen.
Sitter du och filosoferar? sade Olof, min granne från våning två, som slog sig ner bredvid.
Svårt att vara uttråkad en sån här dag! Våren är fantastisk, svarade Ingrid.
Ja, solen värmer, fåglarna sjunger, och överallt lyser det gult av tussilagon. De ser ut som små solar, sade Olof med ett skratt, och jag höll med.
Samtidigt kom Svea skuttande och kastade sig om halsen på mig.
Woof woof!
Så du skrämde mormor, sa jag och skrattade.
Starkt hjärta är allt, hävde Olof ur sig och klappade mig på axeln.
Kom, Svea, jag har rivit morötter och strött lite socker på. Jag stekte dina favoritbiffar också ni måste vara trötta efter dansen, sade jag.
Olof reste sig också.
Ni fick mig att längta efter husmanskost! Jag går upp och fixar något att äta. Kom ut igen sedan, kanske tar vi en kvällspromenad?
Vi får se, det är lite att ta hand om. Kanske…
Till kvällen gick jag ändå ut en sväng. Olof satt och väntade. Greta och Birgitta hade gått in för middag.
De stack precis! Nu är det bara vi, sade Olof glatt.
Sedan den dagen började vi träffas oftare. Ibland gick vi till parken på andra sidan gatan, läste tidningen under träden, pratade om matrecept och kultur, delade små historier.
Olofs liv har inte varit lätt. En gång i tiden hade han fru, dottern Maria, och barnbarn. Men han blev tidigt änkling och fick uppfostra Maria själv, jobbade dubbelt för att hon aldrig skulle sakna något. Hon växte upp, gifte sig, flyttade till Göteborg, fick en son. Efter några år tappade de kontakten, och Maria skilde sig sonen växte hon upp med ensam.
Ingrid, Maria ringer och kommer hit om två dagar, berättade Olof. Vi har pratat om allt nu på “du”. Vad vill hon nu, när vi inte har setts på så länge?
När man blir äldre vill man gärna vara nära familjen igen, gissade jag.
Jag vet inte…
När Maria kom visade hon genast att hon hade ett ärende.
Pappa, vi säljer din lägenhet och du flyttar hem till oss. Då får du bo med oss och barnbarnet, det blir roligare så, sade hon bestämt. Jag såg att beslutet redan var taget i hennes huvud.
Men Olof trivdes inte med tanken på att lämna sitt hem och flytta till dottern och han avböjde, med hänvisning till att han var van vid sitt eget liv.
Maria gav inte upp. Hon fick veta att jag och Olof har blivit goda vänner, och kom hem till mig på besök. Artigt hälsade hon, slog sig ner i köket, där jag bjöd på te, karameller och maskrosmarmelad.
Jag märker att du och pappa har blivit nära vänner, började Maria. Kan du inte övertala honom att sälja lägenheten? Han har ju för mycket yta själv. Kan han inte tänka lite på andra?
Jag blev chockad av hennes raka sätt och svarade nej. Då blev hon rasande, röd i ansiktet och skrek.
Jaså, kanske vill du själv ha lägenheten? Du har hittat en ensam gammal gubbe och planerar hemgift till din Svea… Där sitter ni och myser på bänken, snackar om maskrosor ni båda, riktiga prästkragar! Har ni redan lämnat in pappren till skattemyndigheten? Jag varnar dig, det blir inget av ditt lilla trick, röt hon och smällde igen dörren.
Jag skämdes och undvek Olof länge, var rädd att grannarna skulle hört hennes skrik.
Men man kan inte gömma sig för livet. En dag kom jag hem från affären där satt Olof med ett knippe maskrosor och höll på att fläta en krans.
Ingrid, sitt ner lite. Förlåt för min dotter. Jag vet vad hon kan ställa till med vi pratade allvar. Till barnbarnet hjälper jag alltid. Men hon… hennes sätt går inte att försvara. Hon sa att hon inte längre har någon pappa. Men du… Ja, här, ta min krans och du måste prova min maskrosmarmelad. Den är nyttig och god, och passar bra i sallad också, sade han med ett snett leende.
Efter den pratstunden gjorde vi en sallad tillsammans och drack te med hans marmelad. Jag gillade den verkligen. På kvällen promenerade vi till parken:
Jag har nya numret av vår favorit-tidning! Vi kan läsa under linden på vår bänk, sade Olof och nickade.
Jag satte mig bredvid, skrattade och vi glömde allt annat. Tillsammans har vi det så bra livet är lättare när man är två.
Det slår mig att inte ens krångliga familjerelationer eller pinsamheter kan förstöra vänskapen, så länge man är ärlig mot både sig själv och andra. Man får lov att ta emot små glädjeämnen som maskrosmarmelad och sällskap på en bänk. Det är mitt lilla vårens lärdom.
