Ville inte, men gjorde ändå
Att röka kunde Lovisa faktiskt inte trots det envisades hon med att det lugnade hennes nerver. Hon stod ute på gårdsplanen till sitt lilla röda hus och kikade ut mot bygatan, där bilar av sällan skådat slag släpade sig fram. Tankarna var lika grå som novemberhimlen, och nervositeten illmarig. Livet hade blivit fullt med bekymmer på sistone.
Lovisa bodde ensam i huset efter sin gamla mormor, föräldrarna bodde ute på landet sju kilometer bort. Självständighet hade hon velat ha, tjugotre nyss fyllda år och minsann, jobbade på Posten.
Cigaretten hamnade halvvägs, utblåst och slängd:
Fy, röka är ändå inget för mig. Tänk att Vera på jobbet ideligen puffar, en efter en, hon påstår att det dämpar nerverna. Pyttsan, Lovisa suckade.
Just då körde en splitter ny polisbil förbi huset. Inuti satt den nya områdespolisen Anton, inflyttad från Örebro. Om honom visste Lovisa allt möjligt, tack vare tuggandet bland kollegorna. Hon följde honom med blicken, gick in och slog igen dörren det började skymma, och ikväll väntade nervpirrande gärning
Dagen innan på postkontoret var det knappt folk, ändå kom byborna in med jämna mellanrum.
Imorgon blir det rusning, muttrade Anna-Lisa, vaktmästare sedan urminnes tider. Idag är det så tyst att man hör hur pensionen närmar sig.
Anna-Lisa, som verkat på posten längre än någon minns, brukade säga:
Trettio jäkla år på samma ställe. Alla vet vem Anna-Lisa är, och jag har ingen aning om var jag annars hade suttit.
Ja visst, moster Anna, skrockade lilla Vera, min mamma säger att posten skulle kollapsa utan dig. Allt vilar på dina axlar!
Jaja, kanske det. Men tomma platser blir alltid tillsatta, när jag går i pension får ni hitta nån annan, Anna-Lisa flinade.
Hej hej, pustade Marina, stadens gladaste, rundaste fyrtiotvååring. Usch, vilken värme idag! Jag skulle egentligen bara ordna en tidningsprenumeration åt min tant gamla Gerd. Hon älskar tidningar, och eftersom vi drar till Mallis imorgon ville hon inte missa något när prenumerationen går ut. Stackaren, benen bär inte men då får hjärnan motion.
Oj, Marina inte rädd åka så långt och flyga dessutom? Anna-Lisa blinkade Mallorca är ju toppen, ni brassar ju på solkrämen, förstår jag?
Rädd? Nej, knappt. Ska lägga ut bilder direkt, har köpt en ny bikini. Håll utkik! Marina sade och försvann.
Vad kostar det egentligen att flaxa hela familjen till Mallorca? Vera himlade.
Deras son är ju lantbrukare, pengarna växer där det finns jord, sa Anna-Lisa tvärsäkert.
Lovisa, däremot, satt tyst mot väggen, uppslukad av datorskärmen, lyssnande men med huvudet fullt av ångest.
In kom Anton, områdets nya polis:
Hej på er, har jag fått någon avi? sa han till Vera, men blicken hamnade direkt på Lovisa. Han stirrade lite.
Visste inte att det fanns så fina tjejer på posten men du ser hemskt ledsen ut
Anna-Lisa följde hans blick, suckade.
Det är Lovisa. Hon begravde just sin fästman.
Oj, Anton nickade. Vera kollade posten, men ingen avi på honom.
För tre veckor sedan hade Lovisas fästman Dennis hittats död i Skövde, på Industrigatan. Snacket gick att han spelade bort pengar på nattklubbar. Lovisa hade ingen aning. Polisen hade ingen skyldig, men en kväll dök två unga män från stan upp hos henne. Hon hade sett dem med Dennis tidigare.
Din kille är skyldig oss bra mycket pengar, sa de.
Men han är ju död, viskade Lovisa.
Jaha, men skulderna lever vidare. Du ska pynta, sa en av dem Lasse hette han. Han drog till med hundratusen kronor.
Men var skulle jag få såna pengar ifrån?
Det är ditt problem. Ni i byn har ju folk med stålar, så tänk lite, Lasse flinade. Du jobbar ju på posten, du har koll på allt. Vi kommer tillbaka om två veckor. Försök inte kontakta polisen då mår du snart som Dennis. Här, ta de här dyrkarna. Vilket lås som helst!
När de drog, låste Lovisa snabbt, blodet bultade i tinningarna och hon kände sig rätt dömd. Nästa natt bestämde hon sig bryta sig in hos Marina. De hade rest bort, ingen hund i gården bara en grind. Hon hoppade över staketet.
Hur hon skulle ta sig in var oklart, men med Lasses dyrk öppnade hon dörren, hjärtat dunkade så hon trodde det hördes ut. Rätt, nu var hon lika olaglig som Lasse. Usch.
Hon rotade länge efter pengar, endast ljuset från lampposten utanför fyllde rummet.
Herregud, vad håller jag på med, tänkte hon. Klart jag vill överleva, Dennis, vad ställde du till med. Du ligger där, men jag får dras med skiten och bli kriminell.
Polisen borde hon gå till men den där Lasse skulle nog hitta henne ändå Hon fann femton tusen kronor, ett guldarmband och Marinas ring i lådan. En laptop på bordet? Ner i väskan.
Så tyst smög hon ut, bar väskan över axeln, höll koll bara några hundar skällde svagt, annars dött. Ingen såg. Hon skakade, rädd.
Hemma gömde hon väskan i mormors gamla kista under massa trista kläder. Inte blev det någon sömn, huvet värkte. Dagen efter, till posten med motvilliga steg. Vid lunch kastade hon sig ut och mot byns kafeteria.
Hej! Vilken tajmning, dök Anton upp, hon hoppade till. Han log: Jag är också på väg till fiket!
Hej, mumlade hon nervöst. Vet han om vad jag gjort? Väntade du på mig?
Javisst, flinade han.
Lovisa slappnade av när hon fick syn på glimten i hans ögon, skämtaren. Från den dagen åt de lunch ihop, ibland möttes de efter jobbet eller så stannade han hos henne.
Snart snackade hela byn:
Jaså, Lovisa norpade åt sig områdespolisen, Tamara förbannade sin dotter Tove. Hon hade ju span på Anton. Men där kom Lovisa…
Men det syns ju lång väg han har blivit tokig i henne!
Och det stämde, kärleken spirade, även om folk skvallrade.
Hon har väl nyss begravt Dennis och redan en ny karl?
Ja, men ska man lida själv för evigt, försvarade andra.
Lovisa fick ingen ro, dagen när Lasse skulle komma närmade sig. Tänk om Anton var hos henne tänk om hon måste berätta? Två dagar före bestämde hon sig:
Anton, jag måste berätta började hon, men han skrattade.
Jag vet, jag älskar dig med
Nej, inte det
Anton blev allvarlig när han hörde om inbrottet. Han kunde inte tro att Lovisa, så mjuk och vacker, verkligen gjort det men hon hade varit rädd.
Jaså Lovisa, du måste stå för detta. Vad har du gömt? Du borde ha kommit direkt till mig
Hon hämtade väskan och gav honom. Han pratade länge, lovade att hjälpa. Två kvällar senare, knackade det hårt på dörren. Lovisa öppnade med hjärtat i halsen. Utanför stod Lasse och hans kompis, krävde pengar.
Jag fick inte ihop tillräckligt, men jag hittar på något, bad hon. Ge mig mer tid.
Lasse greppade henne hårt om axeln.
Mer tid? Nej, antingen cash eller så slet i hennes tröja så halsen gick sönder. Men då såg hon hur Lasses kompis föll ihop sen Lasse själv. Anton stod där, fixade handfängsel, en kollega tog hand om den andra.
Nu är det över, sa Anton lugnt. De får sitt straff. Kom till stationen imorgon, vi reder ut det.
Lovisa angav allt, förhördes. Marina kom hem från semestern, fick allt tillbaka. Anton bad utredaren vara diskret om Lovisas delaktighet. Hur det nu gick till Lovisa klarade sig. Ingen trodde att Lovisa, så tyst och snäll, gjort något i brottsväg. Alla skyllde på Lasse och kumpanen som för övrigt stod för mordet på Dennis också. De fick långt fängelse.
Anton friade till Lovisa, det blev bröllop. Antons kärlek tvättade bort Lovisas synder och läkte gamla sår. Idag har de en dotter, lilla Ingela, som charmar hela Västergötland.
