Jag växte upp hos min mormor. Jag är självklart tacksam mot henne, men hennes kärlek var inte helt villkorslös.
Jag var bara fem år gammal när min pappa bestämde sig för att han inte ville ha en familj längre och lämnade oss för en annan kvinna, en som var yngre än mamma. Eftersom vi bodde i hans lägenhet krävde han efter skilsmässan att mamma och jag genast skulle flytta ut.
Min mamma och jag fick flytta in hos mormor, mammas mamma. Pappa visade sig verkligen modig genom att hitta alla möjliga sätt att slippa betala underhåll för mig. Kort sagt, mamma och jag stod där utan en krona, och mormors lilla lägenhet i Umeå blev vårt nya hem. Den tiden var väldigt tuff för oss. Mormor hade en låg pension, mamma slet med jobb långt hemifrån, och jag fick gå hem från skolan och ta hand om hushållet.
När jag blev äldre hoppade jag ibland över skolan för att ta extrajobb på byggen någon tid för läxor hade jag knappast. Jag tyckte så synd om mamma och mormor, som nätt och jämnt kunde hålla oss flytande på sina små inkomster. Jag bestämde mig till och med för att sluta efter nian och börja jobba heltid. Men då dök min mormors syster, moster Gunnel, upp. Hon erbjöd sig att ta hand om mig, hjälpa mig med skolan och att försörja mig. Moster Gunnel hade inga egna barn och längtade efter sällskap, så hon ville gärna att jag skulle bo hos henne. Mamma och mormor gick med på det.
Så flyttade jag hem till moster Gunnel i Sundsvall. Mamma och mormor kom och hälsade på ibland. Allt blev så mycket lättare moster Gunnel hade en bättre pension, jag kunde fokusera på studierna och slapp tänka på pengar. Hon lärde mig både att laga mat och sy. Jag gick ut skolan med toppbetyg och började sedan på universitetet för att studera juridik.
Under hela studietiden sa moster Gunnel att hon, så fort jag tog examen, skulle skriva över sin lägenhet till mig i sitt testamente. Hon sa att hon älskade mig som sitt eget barn och ville stötta mig. Men livet tog en oväntad vändning. På tredje året på universitetet träffade jag Elin.
Åh, Elin! Hon var så klok och vacker. Kärleken var ömsesidig, och jag bestämde mig för att fria till henne. När moster Gunnel fick veta det, blev det ett dramatiskt gräl. Hon hävdade att Elin bara ville åt min framtida lägenhet inte att hon älskade mig på riktigt.
Hon hotade med att om jag inte lämnade Elin, så skulle hon inte längre låta mig ärva något. Jag berättade självklart allt för Elin. Hon föreslog till och med att vi skulle göra slut om lägenheten nu var så viktig för mig, men hon sa samtidigt att hon älskade mig så mycket att hon kunde bo med mig var vi än hamnade, även i en studentkorridor.
Jag tog risken och valde kärleken. Moster Gunnel bröt all kontakt. Jag blev utan lägenhet, men fick behålla min älskade Elin.
Nu firar vi vår tionde bröllopsdag. Vi har två barn tillsammans, och vår kärlek är starkare än någonsin. Med varje år som går blir jag bara mer säker på att jag valde rätt. I livet är det ibland viktigare att följa hjärtat än att jaga trygghet sann lycka byggs inte av pengar eller arv, utan av kärlek och gemenskap.
