Min man jämförde mig med sin väns fru vid middagsbordet – och fick en tallrik sallad i knäet – Har du tagit fram den där servisen igen? Jag sa ju att jag ville ha den med guldkanten – den vi fick av mamma på jubileet. Den ser mer representativ ut, – Viktor rynkade missnöjt på näsan när han fick sin tallrik av Olle, som nyss dukat det kritvita dukat. Olle stannade till med persiljebuketten i handen. Hon ville svara vasst, säga att servisen med guldkanten inte tål diskmaskin och att hon absolut inte vill stå och diska mitt i natten efter gästerna gått. Men hon höll sig. Idag fyllde Viktor femtio, det vankades familjejubileum – hon ville inte förstöra stämningen redan från start. – Vicke, den servisen är ju för tolv personer och vi blir bara fyra. Dessutom är de här tallrikarna djupare, perfekt till grytan, – svarade hon lugnt och fortsatte dekorera den inlagda fisken med färska örter. – Kolla istället om vodkan är kall. Gen och Marre kommer när som helst. Viktor muttrade något ohörbart och hasade till kylen. Olle såg hans rygg och suckade tungt. Hela veckan hade varit ett enda ”hinna med allt”-race. Jobbet som redovisningsekonom tog massor av energi – kvartalsbokslut, rapporter, och nu jubileumsförberedelser. Viktor hade blankt vägrat restaurang, påstått att ”ingen lagar så gott som du, Olle – och varför ska vi betala för en massa snobberi?”. Visst är det smickrande när maken hyllar ens matlagning, men bakom orden dolde sig egentligen spartanskhet och motvilja mot menyns prislapp. Resultatet: Olle marinerade kött, kokade rotsaker, bakade tårtbottnar till Napoleon, och rullade auberginerullar tre kvällar i rad. Nattliga fötter värkte, ryggen gnällde, naglarna blev bara snabbt lackade med genomskinligt lack. Dörrklockan ryckte henne ur tankarna. – Kommer! – ropade Viktor, genast med ett värdigt leende och strålande värdmin. In i hallen seglade Marre. Ja, seglade – det var verkligen så. Gens fru, Viktors bästa vän, såg alltid ut att nyss ha klivit ur ett modemagasin; smal, välvårdad, i en elegant beige klänning som satt som gjuten. I handen höll hon en liten påse från ett dyrt boutiquemärke. Efter kom Gen – påsarnas packåsna. – Olle, gumman! – sa Marre och pussade henne lätt på kinden, en doftslöja av exklusiv parfym följde med. – Mums vad gott det luktar! Du har väl gjort stordåd i köket, som alltid? Åh, jag skulle aldrig orka. Jag sa direkt till Gen: vill du ha fest, tar du ut mig på restaurang – jag har gjort manikyr och går inte nära någon spis. Olle stack genast händerna bakom ryggen. – Ja, någon måste ju hålla hemma-mys-flaggstången, – log hon och tog emot Marres kappa. – Kom in, allt står framdukat. Middagen började enligt svensk tradition: skål för jubilaren, presentprat (Gen hade köpt det där spöet Viktor suktat efter), skämt och skratt. Olle sprang mellan kök och vardagsrum, bytte tallrikar, fyllde på snittar och höll glasen fyllda. Själv hann hon bara smaka på lite rödbetssallad och ostbit. Viktor, nu uppvärmd av första snapsen, lutade sig bakåt och såg beundrande på Marre, som med gaffel knipsade fiskbitar. – Marre, du är lika snygg som alltid, – sa han högt. – Man undrar ju om du är troll, du bara äter och håller dig smal. Klänningen – wow! Syns direkt att du tar hand om dig. Marre svängde ett lock i pannan. – Oj, Vicke, nu överdriver du nog. Det är bara disciplin. Gym tre gånger i veckan och inga kolhydrater efter sex. Och, såklart, bra hudkräm. Jag har hittat en ny – helt magisk. – Precis! Disciplin! Hör du Olle? Disciplin! Men du: ”trött, ingen tid”. Marre jobbar ju också men ser ut som en tjej i gymnasiet. Olle, just när hon ställde in den stora fatet med ugnsstekt fläskkarré, stelnade till. Hon jobbade som chefsekonom på storföretag, skötte hushållet, stugan, hjälpte barnbarnen – när barnen kom med dem. Marre var administratör på skönhetssalongen och barnlös. – Vicke, nu jämför vi inte, – sa Olle mjukt, försökte undvika bråk framför gäster. – Alla har sitt tempo. Smaka helst på karrén – gjort på nytt recept med katrinplommon. Men Viktor var igång. Spriten hade lossat tungan och han kastade ur sig gamalt gnäll och dumt mansskryt. – Ja karré eller vad… – viftade han bort, la upp ett berg kött. – Mat är mat. Men estetik… Gen, du har tur: hemma möts du av en fe hemma, inte en kokerska i förkläde. Ögongodis. Men hemma hos oss? Bara grytor och stekt lök. Jag säger till Olle: börja gympa, gå till Friskis! Men hon: ”Ont i ryggen, högt blodtryck”. Alla undanflykter. Bara lathet. Gen försökte rädda situationen: – Men Viktor, skärp dig! Du har världens bästa hustru. Som hon lagar mat! Min Marre kan inte – vi kör mest halvfabrikat och hämtmat. – Just det! – instämde Marre, försökte släta över men råkade spetsa till: – Jag lagar inte gärna mat. Men då har jag tid till mig själv. Män ska se sin kvinna, sanna? Viktor log brett mot vännen Gens fru. – Sant! Älska med ögonen! Men titta här… – han nickade mot Olle, som satt likt en trött arbetshäst. – Olle, visst har du klänning och friserat dig, men ser ändå… tärd ut. Tantig, fattar du? Marre har liv i ögonen, glöd! Och du har bara ICA-pris i blicken. Tystnaden låg tung över bordet. Gen stirrade ned i maten, Marre pysslade nervöst med servetten. Olle kände att hon blivit örfilad. Hon mindes igår när Viktor gnällde om skjortor och hon strök hans blå favorit långt efter midnatt, snålade på ansiktsbehandlingar för att kunna lägga extra till hans present. – Viktor, nog nu, – sa hon tyst, men bestämt. – Nu har du fått för mycket. – Har jag då? Jag talar sanning! Vännen prövas i nöd, frun i jämförelse. Och jämförelsen är… ja, du fattar. Gen kan visa upp sin fru, jag får bara skämmas. Har du ens sett dig i spegeln? Du har plufsigat till dig, rynkor – och ni är ju jämngamla! – Vi är inte lika gamla, Viktor, – svarade Olle kallt. – Marre är trettioåtta, jag är fyrtioåtta. Och Marre kånkar inte kassar fem trappor när hissen är ur funktion – för du ligger på soffan då. – Och nu börjar du! – Viktor himlade med ögonen. – Jag jobbar ju! Jag lägger pengar i hemmet! Jag har rätt att kräva att min fru håller klass. Du… mammariktig höna – bara till för att blanda sallader! Här, kolla salladen! – han pekade på sillen under rödbetssallad. – Kan inte ens göra den som folk. Marres var luftig – din är majonnäsgröt. Precis som du själv. Det var droppen. Något brast inom Olle. Det där tålamodet som burit äktenskapet i tjugofem år brast, och lämnade en kylig vrede. Hon reste sig sakta. Viktor fortsatte prata, nu till Gen: – Säg själv Gen, har jag fel? Kvinnan ska inspirera! Men här hemma tappar man ju livsgnistan. Morgonrock, tofflor, köttgryta… Dötrist. Olle tog den stora djupa tallriken med ”Sill under rödbetssallad”. Salladen var färsk, rik på majonnäs och toppad med riven rödbeta. Ett och ett halvt kilo, minst. Hon gick till Viktor, ställde sig bredvid. Viktor tystnade och såg frågande upp. – Vad gör du? Är det för lite salt, eller snåla du med majonnäs? – Nej, Viktor, – sa Olle lugnt och stadigt. – Du har rätt. Jag kan ju bara sallader. Eftersom du saknar estetik och lätthet, så behöver du nog den här salladen mest. Och med de orden vände hon tallriken. Allt gick i slow motion. Gen gapade ohörbart. Marre häpnade och höll för munnen. Den rödrosa, blöta massan dunsade ned på Viktors knän – på hans nya ljusa byxor köpta för jubilarfesten. *Klonk.* Majonnäs rann, rödbetssaft sögs in, fiskbitar dekorerade ljumskarna. En sekund var det gravtyst. Viktor stirrade på knäna – svår att greppa det som hänt. Rödbetsjuice flöt över de beigefärgade brallorna, abstrakt konst av galen konstnär. – Vad har du gjort?!! – skrek han, hoppade upp. Salladen föll i klumpar på golvet, mattan, skorna. – Du är knäpp! De här brallorna är nya! Galning! Olle ställde den tomma tallriken på bordet. – Men gott, Viktor. Mättande. Och helt naturligt. Ingen konstgjordhet – allt gjort med egna händer. – Jag ska…! – ropade Viktor och lyfte handen, men Gen hann gripa honom. – Viktor! Lugna dig! Du har dig själv att skylla! – Jag? Skylla mig? Jag sa ju sanningen! Och hon kastar mat på mig! Städa! Genast! Kryp och städa! Marre satt blek som ett lakan. Festen blev allt annat än mysig. Olle såg på sin rasande man med avsmak – som en kackerlacka. – Du städar själv, – sa hon. – Eller anlita städfirma. Du som är så statusfylld och tjänar pengar. Jag går. Jag måste ta hand om mig själv. Som du sa – inspireras. Hon tog på sig kappan i hallen, plockade upp väskan. Från vardagsrummet ekade Viktors skrik och Gens lugnande snack. – Olle, vart ska du? – Marre kom ut, orolig och blinkande med de vackra fransarna. – Olle, lämna honom inte – han är bara berusad, han menade inget… – Men det är hans sanna sidor, Marre, – sa Olle, och konstigt nog fanns inte ilska mot Marre, bara medlidande. – Han har alltid tänkt så här. Tack för att du öppnade mina ögon. Olle gick ut i den svala höstkvällen. Hon hade ingenstans att gå, men att stanna var omöjligt. Hon satte sig på bänken utanför porten, tog upp telefonen och beställde taxi. ”Hem till mamma”, tänkte hon. Mamma hade gått bort för två år sen, lägenheten stod kvar – Olle hade inte förmått hyra ut. Nu blev den räddningen. Viktor ringde tjugo gånger den kvällen. Först för att skrika, sedan försöka försonas. Olle svarade inte. Hon köpte en flaska vin och choklad i nattluckan, kom till mammas tomma lägenhet som doftade böcker och damm, och kunde för första gången på år lägga sig på soffan utan att fundera på tvätt eller frukost. Nästa två veckor blev Viktor en lång mardröm. Olle kom inte hem nästa dag. Inte dagen efter. Hon bodde hos mamma, gick till jobbet, och på kvällen… satsade hon på massage. Just det hon sparat in på i flera år. Viktor blev ensam hemma – insåg att mat inte teleporteras till kylskåpet, och strumpor inte hoppar in i tvättmaskinen och viker sig själva. Första tre dagarna spelade han tuff. Åt ravioli, gick omkring i jeans (byxorna gick inte att rädda, kemtvätten lämnade ingen garanti). Han sa till Gen i telefon: Olle är galen – men hon kommer hem. Vem vill ha en 50-åring? Hon kommer krypa tillbaka – då ska jag bestämma om jag förlåter. Men efter fyra dagar tog skjortorna slut. Stryka – hatade han. På dag fem fick han magont av matbutikens ravioli. På dag sex fanns ingen toapapper hemma. Lägenheten blev ett kaos. Fläcken från salladen på mattan började lukta gammal majonnäs och fisk. Den ”hemtrevnad” han trott var självklar bakgrund till livet föll samman. Men Olle… Olle blommade. Hon bar inga tunga matkassar – lagade ju bara mat åt sig själv, och åt lite. Hon sov ut. På jobbet märktes förändringen. – Olle Petronella, har du blivit kär? Ögonen glittrar, – skämtade de på bokföringen. – Ja, tjejer. Äntligen kär – i mig själv. Två veckor senare väntade Viktor utanför hennes jobb. Han såg sliten ut – skrynklig skjorta, orakad, olyckliga hundögon. I handen en fånig bukett med tre nejlikor i plast. – Olle… – började han, nervöst trampande. Olle stannade och såg lugnt och kallt på honom. – Vad vill du, Vicke? – Kom hem. Skämtat klart nu. Hem är bäst. Där… blommorna behöver vatten. Och katten saknar dig. De hade ingen katt. – Jag kommer inte tillbaka, Viktor, – sa Olle enkelt. – Jag har ansökt om skilsmässa. Papperna är på väg. Viktor tappade hakan. – Skilsmässa?! Är du galen? För lite sallad?! Några ord? Vi har ju bott ihop i tjugofem år! – Just det. I tjugofem år har jag varit bekvämlighet för dig. Kokerska, tvätterska, städerska. Men har aldrig fått vara människa. Du ville ha en fe, Vicke? Sök en fe. Marre kanske. Nej, Gen sliter huvudet av dig då. Skaffa någon annan – som bara dansar och doftar och gör inget. Men kom ihåg: feer tvättar inte toaletterna eller kokar köttgryta. – Olle, snälla! Jag är dum – jag bara sa nåt korkat! Hade en dålig dag! Jag köper päls åt dig – eller gymkort, precis som du ville? Olle skrattade – bittert och lite lyckligt. – För gymmet? Så jag blir lik Marre och du slipper skämmas? Nej tack, Viktor. Gymmet går jag redan på – för min egen skull. Och päls kan jag köpa själv – min lön räcker till massor när jag inte lägger den på dina snordyra fiskeintressen och specialmat åt dina vänner. – Men hur ska jag klara mig? – sa han förvirrat. – Jag vet ju knappt hur tvättmaskinen fungerar, massor av knappar… – Instruktionen finns på nätet, Viktor. Eller anlita städerska. Jag är slut. Och jag säger nu upp mig som din fru. Utan avgångsvederlag. Hon drog sig loss och gick mot tunnelbanan. Rak rygg, lätt gång. Viktor stod kvar länge, höll de vissnande nejlikorna. Han mindes kvällen, den goda karrén, lampans varma sken och hur salladen rann nedför hans byxor. – Dum, – viskade han, men orden lät osäkra. – Så dum… När han återvände till sin tomma, stinkande lägenhet, där disk travades med ruttnande matrester, kände han sig – just dum. Han ringde Gen. – Gen, kan jag komma över? Få lite husmanskost? – Sorry, kompis, – Gen lät stressad. – Vi har bråkat. Jag sa till Marre att hon kunde koka pasta någon gång, och då blev det tumult. Hon sa: ”Kolla på Vickes Olle – och var slutade det? Sallad på byxorna. Det vill jag inte vara med om.” Jag käkar snabbnudlar nu. Viktor la på och stirrade på salladfläcken. Den såg ut som ett hjärta. Ett trasigt, rött, inlagd-sill-hjärta. Ett halvår senare. Olle och Viktor skildes i stillhet. Barnen – vuxna nu – försökte medla men när de såg en strålande mamma och en evigt gnällig pappa, höll de på Olle. Viktor lärde sig aldrig laga mat. Han magrade, slappnade, strök skjortor för dyra pengar hos kemtvätten. Han försökte dejta – men tyckte ingen kvinna var ”rätt”. En kunde inte steka köttbullar, en krävde restaurang vareviga dag, en annan frågade direkt om lönen och rynkade på näsan. Men Olle firade sin fyrtionittioårsdag på ett litet, mysigt café med väninnor, i ny klänning, med ny frisyr. – Olle, ångrar du dig? – undrade väninnan. – Så många år tillsammans ändå. Olle rörde runt kaffet och log. – Ja, jag ångrar – att jag inte hällde salladen över huvudet på honom för tio år sedan. Så mycket liv jag slösade på att försöka vara perfekt för någon som aldrig uppskattade det. Hon såg ut genom fönstret. Utanför gick par – lyckliga och mindre lyckliga. Men hon visste nu: hennes lycka hängde inte på korvbitens tjocklek eller hyllningar till någon annans fru. Hennes lycka ligger i hennes egna händer. Och de luktar inte längre lök. De doftar frihet och lyxkräm. Och salladen? Den köper hon numera i delikatessbutiken. Bara ibland. Bara när hon själv vill.