Min make jämförde mig med sin väns fru vid middagsbordet och fick en skål med sallad i knät
Du tog fram den där servisen igen, hör jag? Jag bad ju om den med guldkant, den vi fick av mamma när hon fyllde jämt. Den ser mera ståtlig ut, Ragnar rynkade pannan missnöjt när han granskade tallriken jag nyss ställt på vita duken.
Jag stannade upp med persiljekvisten i handen. Ville svara vasst att servisen med guldkant inte ska diskas i maskin, och att stå och diska mitt i natten efter gäster har jag ingen lust alls. Men jag svalde ilskan. Ragnar fyllde femtio idag, och det var hans jämna dag, inte läge att förstöra stämningen direkt.
Ragge, den där servisen är för tolv, vi blir bara fyra. Och de här tallrikarna är djupare, passar bättre till steken, sa jag lugnt, samtidigt som jag fortsatte pynta aladåben med dillkvistar. Kolla hellre om brännvinsflaskan är kall. Per och Ylva kommer vilken minut som helst.
Ragnar muttrade och släpade sig till kylskåpet. Jag såg efter honom och suckade djupt. Den senaste veckan hade varit ett enda helt spring. Jobbet som ekonomiassistent tog all ork, kvartalsslut, rapporter, och sen allt inför kvällen. Ragnar hade tvärvägrat restaurang Ingen kan laga som du, Anna, och varför betala för något tramsigt?
Visst, det är smickrande när ens make lovprisar ens kokkonst. Men berömmet dolde mest snålhet och motvilja mot notan. Så jag la tre kvällar efter jobbet på att marinera kött, koka rotsaker, baka bottnar till Napoleonbakelsen och rulla auberginer fyllda med örter hela hans önskelista. Fötterna värkte, ryggen var borta, och naglarna blev bara snabbt lackade i klarlack tid för riktig manikyr fanns inte.
Då ringde det på dörren.
Jag tar det! ropade Ragnar, glömde direkt sin ogina min och lyste värdigt.
Ylva gled in i hallen. Ja, gled verkligen. Pers fru, Ragnars bästa vän, såg alltid ut som att hon just steg av ett Damernas Värld-omslag. Smal, välvårdad, i en elegant beige klänning, skräddarsydd för figuren. I handen höll hon en prasslig påse från NK:s parfymdisk. Per kom efter, överlastad med paket och flaskor.
Annika, kära du! Ylva pussade mig på kinden i en våg av dyra dofter. Herregud, vad det doftar gott! Du har gjort stordåd i köket igen? Alltså, jag skulle aldrig klara. Jag säger åt Per: vill du fira, ta med mig ut, jag lagar inget, min manikyr är helig.
Instinktivt gömde jag händerna bakom ryggen.
Någon måste ju hålla hemmets värme igång också, sa jag leende och tog hennes kappa. Slå er ner, allt står redan på bordet.
Vi satte oss till bords. Något traditionsbundet låg i luften skålar för jubilaren, kommentarer om presenter (Per hade köpt det där exklusiva fiskespöet Ragnar tjatat om i månader), skratt, lättsamhet. Jag rusade mellan kök och vardagsrum, bytte tallrikar och fyllde på snittar, höll glasen fyllda. Själv hann jag knappt smaka mer än lite rödbetssallad och en skiva prästost.
Ragnar blev snabbt uppsluppen efter första nubben. Han lutade sig bak och såg beundrande på Ylva, som åt sin lax med spenslig gaffelrörelse.
Ylva, du är lika strålande som alltid, sa han högt. Man undrar, är du en häxa? Du äter och håller dig smal, och den där klänningen! Man ser ju att du är mån om dig själv.
Ylva fnittrade till och rörde sitt lockiga hår.
Åh, Ragge det är bara disciplin. Gymmet tre gånger i veckan, och inga kolhydrater efter sex. Och så förstås ansiktskrämer. Har en ny, verkligen fantastisk.
Exakt! ropade Ragnar, höjde pekfingret som om han hört djup visdom. Disciplin! Hör du, Anna? Disciplin! Du säger bara trött, hinner inte. Ylva jobbar och ser ändå ut som en flicka.
Jag stod just med uppläggningsfatet med stek och stannade till. Jag höll ordning på bokföringen på ett stort företag, skötte hushåll och sommarstuga, hjälpte barnbarnen med läxor när de kom på besök. Ylva var receptionist på en hudvårdssalong och barn hade de inga.
Ragnar, vi behöver inte jämföra, sa jag mjukt, ville undvika bråk inför gästerna. Alla har sitt eget tempo i livet. Smaka på steken, det är nytt recept, med katrinplommon.
Men Ragnar var redan uppe i varv. Spriten lösade tungan och gamla oförrätter, eller bara grabbig dumhet, kom fram.
Skit i steken! viftade han och laddade på talriken. Maten är bara mat. Det är det estetiska som räknas Per, du har tur. Kommer hem, och där väntar inte en köksgumma i morgonrock, utan en fé. Blir glad av att se! Och här? Bara kastruller, stekos. Jag säger till Anna: börja gymma, gå på pass! Hon: Ryggen, blodtrycket Ursäkter bara. Lathet.
Per fick panik och försökte byta samtalsämne:
Men kom igen, Ragge Anna är guld värd. Det här köttet är fantastiskt! Ylva kan inte laga mat på den här nivån, vi kör mest färdigrätter och hämtmat.
Just precis! klämde Ylva in, men det blev bara värre. Jag älskar inte matlagning, det är sant. Men jag har alltid tid för mig själv. En man ska älska med ögonen, eller hur, Ragnar?
Ragnar log brett mot Pers fru, med glansig blick.
Rätt sagt! Älska med ögonen! Titta här han sneglade snäsigt på mig, där jag satt med mina slitna händer samlad i knät. Anna, du har ju klänning, du har satt upp håret, men ändå ser du så sliten ut. Som en gammal tant. Ylva har gnista, liv. Och du har bara prislappar från ICA i blicken.
Tystnad sänkte sig över bordet. Per stirrade i tallriken, Ylva fingrade nervöst på servetten. Allt kändes som en örfil. Jag tänkte på hur Ragnar klagat igår på att inga skjortor var rena, hur jag stod och strök den blåa han nu bar medan han skällde på mig inför vännern. Hur jag snålat på hudvård för att köpa honom det där förbannade fiskespöet till present.
Ragnar, nu räcker det, sa jag lågmält men hårt. Du har fått för mycket innanför västen.
Har jag inte alls! skrek han. Jag säger sanningen! Man lär känna sin vän i nöd, och sin fru i jämförelse. Jag gör det nu, och det ser inte bra ut för dig. Varför kan Per vara stolt över sin fru och jag måste skämmas? Har du sett dig i spegeln? Du har tappat formerna, fått rynkor och ni är jämnåriga!
Nej Ragnar, sa jag kallt. Ylva är trettioåtta, jag är fyrtioåtta. Och Ylva bär inte matkassar upp till femte våningen när hissen är trasig medan du ligger och snarkar i soffan.
Åh, nu börjar du! Ragnar rullade med ögonen. Jag jobbar ju! Drar in pengar! Jag har rätt att kräva att min hustru håller stilen. Men du är bara värphönan. Kan bara skära sallad. Där, se på salladen han pekade på sillsalladen. Kan inte ens göra den ordentligt. Ylvas på nyår, lätt och fluffig. Din? Majonnäskladd. Precis som du.
Nu gick något sönder inom mig. Det tålamod som burit vårt äktenskap i tjugofem år rann bort, och kvar fanns bara kylig vrede.
Jag reste mig långsamt. Ragnar, omedveten om min min, kontroverserade vidare till Per:
Visst eller? Kvinnan ska inspirera! Men här bara tristess. Morgonrock, tofflor, köttgryta. Dödstrist!
Jag tog det stora djupa fatet med sillsallad från bordet. Salladen var perfekt, homogent och vackert, toppad med rödbeta. Minst ett och ett halvt kilo.
Jag gick runt bordet, ställde mig bredvid min man. Han blev tyst, såg på mig frågande.
Vad är det nu, saknar du salt eller snålade på majonnäsen?
Nej, Ragnar, svarade jag stilla. Det räcker och blir över. Faktiskt är du inne på något viktigt; jag kan verkligen bara det här med sallader. Och om du nu saknar lätthet och estetik så passar den dig bäst.
Jag vände på skålen.
Det blev en tystnad så tung att man kunde ta på den. Per såg ut som en fisk på torra land. Ylva flämtade, handen över munnen. Den rosa sillsalladsberget, majonnäsdränkt och prunkande, landade långsamt och obönhörligt över Ragnars knä, på hans nya ljusa kostymbyxor, inköpta till födelsedagen.
*Slurp.*
Ljudet var kladdigt och blött. Majonnäsfyllda fåror rann längs benen, rödbetan färgade dyrt tyg, fiskbitar prydde gylfen.
Ragnar stirrade på sitt innanmäte, chockad. Rödbetssaften spred sig och byxorna blev som ett tokigt, rörigt konstverk.
Men vad har du gjort?! röt han och hoppade upp. Sallad föll till golvet, på mattan och på skorna. Du har blivit galen! Det här är nya byxor! Din jävla idiot!
Jag satte skålen på bordet och log milt.
Smakligt, Ragnar. Mättande. Och märk, allt är naturligt. Bara äkta svenska råvaror.
Jag ska! han höjde handen, men Per hann stoppa honom.
Ta det lugnt nu, Ragnar! Du har dig själv att skylla!
Mig?! Mig?! Ragnar skrek och skakade de kladdiga byxorna. Jag sa bara sanningen, och hon tömmer mat på mig! Ta bort det! Direkt! Städa allt, Anna! Kryp och städa!
Ylva blev kritvit och sjönk längre ner på stolen. Kvällen var över.
Jag kastade en blick på min man, som en främling.
Du får städa själv, snäste jag. Eller ring en städfirma. Du har ju råd. Jag går nu. Ska ta hand om mig själv. Som du sa inspireras.
Jag vände mig och gick ut. I hallen tog jag rocken lugnt, plockade min väska. Inifrån hördes Ragnars upprörda utbrott och Pers försök att lugna.
Anna, var ska du? Ylva kom springande, ögonfransar darrande. Gå inte! Han är ju full, menar inget illa
Jo då, Ylva, sa jag, såg henne i ögonen, men kände ingen vrede, bara medkänsla. Han har alltid tänkt så här. Skål för dig nu ser jag.
Jag gick ut i den höstklara kvällen. Någonstans att ta vägen hade jag inte, men kvar i den där lägenheten kunde jag ändå inte vara. Slog mig ned på en bänk vid porten, tog fram mobilen och ringde taxi. Till mamma, bestämde jag. Mamma hade varit borta i två år, men lägenheten stod tom. Jag hade aldrig klarat att hyra ut den men nu kom den till pass.
Ragnar ringde säkert tjugo gånger under kvällen. Först skrek han, sedan blev han bönande när han nyktrat till. Jag svarade inte. Köpte vin och choklad på Konsum dygnet-runt, tog mig till mammas gamla lägenhet, där det luktade böcker och gammalt, och för första gången på många år la jag mig ner utan att tänka på tvätt eller frukost.
Två veckor blev sedan ett helvete för Ragnar.
Jag kom inte tillbaka nästa dag, eller nästa. Jag bodde hos mamma, gick till jobbet, och på kvällen På kvällen bokade jag massage, för första gången på åratal.
Ragnar fick klara sig själv i lägenheten där mat inte magiskt dök upp i kylskåpet, där sockarna inte låg vikta i lådan utan låg i högar på golvet.
Första dagarna höll han sig stor. Åt färdigmat, bar jeans (kostymbyxorna gick inte att rädda, kemtvätten avstod från garantier). Han klagade till Per i telefon, kallade mig häxa och hysterika.
Hon kommer tillbaka, skröt han. Vem vill ha henne vid femtio? Hon ger sig och återvänder, ska du se. Och då är det jag som bestämmer.
Men på fjärde dagen fanns inga rena skjortor kvar. Ragnar kunde inte stryka och hatade det. På femte fick han ont i magen av färdigrätterna. På sjätte slutade toapappret och han mindes inte att köpa nytt.
Lägenheten förföll snabbt. Fläcken från sillsalladen på mattan började lukta majonnäs och fisk. Den hemtrevnad han tagit för given smulade sönder.
Och jag jag blommade. Ingen tung matkasse behövde bäras, maten lagades bara åt mig och jag åt lite. Jag sov ut. Kollegerna såg förändringarna.
Anna, du lyser har du blivit kär? skämtade de på ekonomiavdelningen.
Ja, faktiskt, log jag. Äntligen i mig själv.
Efter två veckor väntade Ragnar på mig utanför jobbet. Hans skjorta var skrynklig och hans blick bedjande, med en fånig cellofanbukett bland nejlikor.
Anna började han och skruvade på sig.
Jag stannade och såg honom rakt i ögonen.
Vad vill du, Ragnar?
Nu räcker det, va? Nu har det varit kul. Nu kommer du hem. Blommorna… och katten längtar.
Vi hade ingen katt.
Jag kommer inte tillbaka, Ragnar, sa jag enkelt. Jag har ansökt om skilsmässa. Du får brev från tingsrätten.
Ragnar tappade nästan hakan.
Skilsmässa?! Har du blivit tokig? För ett salladshaveri? Och några ord, bara!? Vi har ju varit ihop i tjugofem år!
Just därför. I tjugofem år har jag varit en funktion för dig köksa, tvätterska, städerska. Människa blev jag aldrig. Vill du ha en fé, Ragnar? Söker du en? Ta Ylva, då. Eller någon annan som dansar runt och luktar parfym och gör ingenting. Men tänk på: féer skurar aldrig toaletter, de kokar inte köttgryta.
Anna, förlåt! han gällde, grep min ärm, förbipasserande tittade. Jag var dum, jag sa det utan att tänka! Jag kan köpa päls åt dig, eller gymkort, vad du vill!
Jag skrattade, bittert och glatt på samma gång.
Gymmat går jag redan. För min egen skull. Och en päls kan jag köpa själv ser att min lön räcker rätt långt när den inte går till dina nöjen, fiskespön och delikatesser för vännerna.
Men vad händer med mig? sa han vimmelkantigt. Jag går under. Jag kan inte ens starta tvättmaskinen, det är för många knappar
Det finns bruksanvisning online, Ragnar. Eller så får du anställa en städerska. Jag är färdig med rollen som fru. Inget avgångsvederlag.
Jag lossade min arm och gick mot tunnelbanan. Rak rygg.
Ragnar stod kvar med vissnande nejlikor länge. Han tänkte tillbaka på den där kvällen, på den saftiga steken, det hemtrevliga ljuset och när salladen gled ut för brallorna.
Idiot, viskade han, fast inte övertygat. Vilken idiot
Men när han sen kom hem till sin tomma, illaluktande lya där disk staplades med torkade matrester, då kände han sig verkligen dum. Han ringde Per.
Per, kan jag komma över? Bli bjuden på riktig mat?
Förlåt, brorsan, Pers röst lät sliten. Ylva och jag har bråkat. Jag sa hon kunde koka lite palt ibland, hon blev galen Gör jag så är jag bara köksa, som Anna. Och du vet vem som fick sallad i skrevet? Jag vill inte bli så. Nu sitter jag här med nudlar.
Ragnar la på och tittade på fläcken på mattan. Den såg ut som ett hjärta. Trasigt, kletigt, rödbetsfärgat hjärta.
Ett halvår passerade.
Jag och Ragnar skiljde oss i tysthet. Barnen, nu vuxna, försökte först få oss att försonas. Men när de såg mig strålande och Ragnar gnällande, höll de på mig.
Ragnar lärde sig aldrig riktigt laga mat. Han magrade, såg utmärglad ut, och köpte skjortor som ströks mot dyra pengar på kemtvätt. Han träffade kvinnor, men ingen var rätt. En kunde inte steka fiskbullar, en ville bara gå på restauranger, en tredje frågade om lönen direkt och sedan rynkade på näsan.
Jag firade min fyrtionionde födelsedag på ett litet trevligt kafé med väninnor. Ny klänning, ny frisyr.
Ångrar du dig någonsin? frågade en vän. Så många år ändå.
Jag la skeden i kaffet och log.
Ja, jag ångrar, sa jag öppet. Jag ångrar att jag inte tömde den där salladen i knät på honom för tio år sedan. Vilken tid jag förlorade på att försöka vara perfekt för någon som aldrig uppskattat det.
Jag såg ut över vårsolen och människorna utanför lyckliga, mindre lyckliga. Men jag visste nu: Min lycka hänger inte på hur jag skär prinskorv eller hur många komplimanger andras fruar får. Min lycka ligger i mina egna händer. Och de händerna luktar inte lök längre. De doftar frihet. Och dyr ansiktskräm.
Och salladen salladen köper jag nu på Kajsas kök. Lite i taget. Bara när jag själv är sugen.
