Två veckor på att packa ihop allt och hitta någon annanstans att bo. Döttrarna blev kränkta
Elin blev tidigt änka och fick ensam ta hand om sina två döttrar. Trots svårigheterna hördes aldrig ett klagomål från henne. Hon såg till att döttrarna växte upp ordentligt och utbildade sig väl. För att bekosta deras studier arbetade Elin dubbla skift, kväll efter kväll.
En dag kom den äldsta dottern hem, tillsammans med sin pojkvän. Hon berättade att de skulle gifta sig och att han inte hade någonstans att bo. Snart föddes deras barn och de behövde sitt eget rum. Elin flyttade då in hos sin yngsta dotter i hennes lilla rum.
Till en början intalade sig Elin att allt var tillfälligt. Tids nog skulle dottern och hennes man spara ihop till en egen lägenhet, och så skulle livet gå tillbaka till det vanliga. Men initiativet saknades varför skulle de egentligen anstränga sig, när taket fanns över huvudet och kylskåpet alltid var fullt? Elin lagade dessutom maten åt hela familjen.
Tacksamhet mötte hon däremot ingenstans. Istället växte konflikterna. Den yngsta dottern menade att hon minsann inte skulle behöva städa efter svågern. Den äldsta tyckte att småbarnslivet gav henne rätt att slippa hushållsbestyr. Svärsonen muttrade om att ta ut sopor och diska inte var mansgöra, och satt dagarna i ända framför datorn.
Stämningen i lägenheten blev med tiden olidlig, och Elin drog sig för att komma hem. När hon till sist försiktigt föreslog att den äldsta dottern och hennes man kanske borde hyra ett eget boende, fick hon bara höra: Vi sparar ju för ett bolån, var skulle vi få pengarna ifrån? Och så fortsatte de bo kvar.
Droppen var när den yngsta dottern kom hem med sin pojkvän. Mamma, han kommer från Skellefteå och behöver någonstans att bo. Elin undrade tyst för sig själv var han skulle få plats köket? Den yngsta var dock förberedd: Hon menade att det vore bättre om mamma själv flyttade ut i köket, så att hon själv fick hela rummet.
Elin stod nu inte ut längre. Plötsligt gick det upp för henne ingen frågade efter hennes vilja. Skulle det bli värre skulle de säkert kunna ordna papper för att skicka henne till ett äldreboende.
Hon satte då ner foten: Ni har två veckor på er att ordna nytt boende och ta era saker. Döttrarna blev upprörda, hotade med att Elin aldrig skulle få träffa barnbarnen igen och menade att hon skulle bli ensam på ålderns höst. Men Elin stod fast. Om detta var hennes öde, så fick det bli så. Det var dags för döttrarna att stå på egna ben.
Nu närmar sig hennes 50-årsdag. Hon vet inte om barnen ens kommer att komma och gratulera henne. Men Elin har insett något viktigt: ibland innebär verklig kärlek att våga säga ifrån och visa var gränserna går, även mot sina närmaste. Först då får alla en chans att växa och ta ansvar för sina egna liv.
